Och när solen går ner bakom de rosa bergen i väster kliver Barack Obama, utan slips och med ärmarna uppkavlade, ut på scenen på gräsplätten utanför Orr Middle School strax öster om Las Vegas Boulevard.
Jag har flera gånger de senaste veckorna berättat  att det känns som 2008 igen, men nu blir deja vu-känslorna nästan löjeväckande starka.
Allting är precis som då.
De unga publiken tjuter av hänförelse, han talar med oerhört smittande glöd och de klassiska fraserna ekar över skolgården.
– Yes we can!
– Fired up, ready to go!
Och ändå har allt hunnit bli så fundamentalt annorlunda.
Obama surfar inte in i Sin City på en obetvinglig framgångsvåg kallad Obamania.
Han vinglar in i  kraftigast tänkbara motvind och får ägna sitt halva dygn runt ”Strippen” år att försöka  rädda sin närmaste vapendragares politiska liv – och i förlängningen sitt eget.
Det gör han genom att slå fast att de problem USA har är den förra administrationens fel – och att allt det fina han och Harry Reid genomfört inte hunnit få effekt ännu.
Argumenten går inte helt oväntat hem hos de jublande supportrar som samlats vid Orr Middle School.
Men frågan är de om får fäste bland mer osäkra, tvivlande väljare.
Just nu verkar det inte så. Sharron Angle har enligt de senaste opinionsmätningarna ett övertag a’ 3 procent.
Responsen är given:
Ytterligare ett helt koppel demokratiska high rollers – bland dem Michelle Obama och Bill Clinton – kommer att ”göra” Vegas de närmaste nio dagarna.
* * *
Finske YLE är först på plats när Secret Service och demokratiska partiet några timmar innan evenemanget öppnar grindarna till det lilla mediaområdet rakt framför scenen.
Det känns bra.
Man blir alltid lugn av att se brödrafolket från öster ta för sig ute på fältet.
* * *
– Now, let’s face it, påpekar Obama, Harry isn’t the fanciest guy.
Nej, det kan man lugnt säga.
Han har samma utstrålning som en genomsnittlig revisor och att höra honom hålla tala är som att lyssna på ett föredrag på en torftig kursgård i Hallstahammar.
Hans räddning kan bestå i att Sharron Angle mest framstår som en reaktionär Kristina Lugn i talarstolen. När vi hörde henne på Newt Gingrich-mötet häromdagen kunde vi inte avgöra om hon bara var sömnig eller hade ätit för mycket hostmedicin. Och det är ju lite märkligt. Just Nevada, där det spektakulära alltid varit vardag, borde kunna producera kandidater med lite profil, men får nöja sig med två kandidater som kontrasterar något alldeles oerhört med neonet som blinkar i delstatens städer.
* * *
På det där mediaområdet råder, som alltid, stenhård hierarki.
Jag tror att vi av misstag fått bättre ackreditering än vanligt, för det står ”White House Press Pool” på laminat-brickorna.
Men ingalunda.
För att få komma in i det till synes väldigt behagliga presstältet, ha en plats att sitta och skriva på, och kunna ta sig en kopp kaffe måste man ha den särskilda ”White House Press Corpse”-brickan.
Vi andra får, som fattiga kusiner från landet, stå utanför och titta på.
Det är som när jag jobbade på Borlänge Tidning, lyckades kämpa mig till presspass på Ullevi-konserter och sen fick sitta på pressläktaren och se såna som Lasse Anrell, Anders Hvidfeldt och Jan-Olov Andersson behandlas som kungar.
* * *
Det brukar bara vara kvinnliga kandidater som, i något slags missriktad form av intimitet, reduceras till enkom sitt förnamn.
Ni vet, Barack Obama var Obama under valkampanjen 2008, medan Hillary Clinton hela tiden var Hillary.
Men det fenomenet har faktiskt drabbat Harry Reid också.
Han är Harry med alla – supportrar som motståndare.
– Fire Harry, hojtar Tea Party-aktivisterna.
– Harry! Harry! Harry!, skriker demokraterna vid Orr Middle School-mötet.
Förklara gärna det, den som kan.
* * *
Obama ska tillbringa natten i Vegas – oklart exakt var, men jag gissar på Four Season,  vägg i vägg med Mandalay Bay längst söderut. Det är där Clinton hållit hov när han varit i stan.
Jag måste ta mig över, ifall han inte kan motstå frestelsen att joina oss andra vid Mandalay Bays synnerligen livfulla craps-bord.
Något säger mig att presidenten är bra på att kasta tärning.
Fast så blir det ju inte, förstås. Den bilden kan han inte bjuda motståndarna på. Det skulle omedelbart heta att det är så han gör med den amerikanska ekonomin också:
Gamblar.