Har hamnat i Phoenix och tar av valnostalgiska skäl en eftermiddagsfika på fabulösa hotellet Arizona Biltmore.
Det var där John McCain höll sin valvaka 2008  – och enligt många blev sig själv igen.
Den ödmjukhet och storsinthet han blottade under sitt så kallade concession-tal på scenen inne i Biltmores pampiga trädgård var just de egenskaper han anklagades för att ha förlorat under valracet mot Barack Obama.
Själv minns jag främst hur chockerande snabbt feststämningen dog när valresultaten började ramla in. Det var som att bevittna en haussad boxningsmatch som avgörs på knock i första ronden. Musiken tystnade, catering-maten plockades bort, festdeltagarna – uppsnajsade i frack och häpnadsväckande aftonklänningar – åkte hem.
Ett annat starkt minne är bilden av en ensam Jon Voight – en av Hollywoods få öppet konservativa – i baren framåt småtimmarna, med en konjak i handen och tomhet i ögonen.
Det är just där jag tar min kaffe och det är ju omöjligt att inte börja nynna på ”Everybody’s talkin’”.
* * *
Frågan är om gamle ”Mac” arrangerar även nästa valvaka på just Biltmore.
För nej, han ger sig inte.
McCain  har ställt upp för omval till senaten och ser ut att besegra demokratiske utmanaren Rodney Glassman utan att behöva anstränga sig nämnvärt.
Eftersom senatsmandaten löper på sex år kommer Arizona därmed att ha en 80-årig senator vad det lider.
Det är å andra sidan ingenting i USA. Strom Thurmond var hundra bast jämnt när han – efter 47 år! – till slut reste sig ur sin South Carolina-stol.
En milstolpe för Reinfeldt att sikta mot, månne?
* * *
En färsk mätning om förtidsröstningen utförd av Politico bekräftar bilden att republikanerna är på kraftig frammarsch nästan överallt.
Framförallt sägs datan visa att entusiasmen – läs valdeltagandet – bland republikanska väljare  är avsevärt mycket större än hos demokratiska diton.
Det kan bli en dyster morgon på 1600 Pennsylvania Avenue 3 november.
* * *
Apropå grånande kandidater var Bill Clinton i Michigan och stompade för John Dingell – 84-åring som avverkat 28 (!) mandatperioder i representanthuset och nu är den som suttit i kongressen längst av alla.
Ex-presidenten försökte där göra gällande att han inte längre håller på med politik.
Det var som att höra Filip och Fredrik påstå att de inte längre håller på med tv.
Clinton är i själva verket en valrörelsens vildsinte iller och avverkar flera kampanjmöten per dag än vad som borde vara logistiskt möjligt.
* * *
Ett annat bekant namn som ploppat upp här i öknen  är – Quayle.
Förre vicepresidenten Dan Quyales son Ben försöker vinna i Arizonas  tredje kongressdistrikt och lyckades väcka nationell uppståndelse när han efter primärvalssegern i våras gick till hårt angrepp mot Barack Obama.
– Han är den sämste presidenten i historien, hette det.
Som svar fick unge Quayle en räcka onådiga  påminnelser om pappas tillkortakommanden som gammel-Bushs vicepresident.
Tillfället när det lät som att han levde i villfarelsen att det talas latin i Latinamerika kom upp igen, liksom scenen från ett klassrum där en sjätteklassare stavade rätt till ordet ”potatis” men blev rättad av Quayle…
För egen del kommer jag att tänka på debatten 1988, när dåvarande senatorn Quayle gjorde misstaget att jämföra sig själv med Jack Kennedy och demokratiske motkandidaten Lloyd Bentsen klöv honom i två bitar.
– Senator, sa Bentsen lugnt, I served with Jack Kennedy, I knew Jack Kennedy, Jack Kennedy was a friend of mine. Senator, you’re no Jack Kennedy.
Oavsett vad man hade, och har, för politisk uppfattning gick det inte att förneka att det var ett klassiskt debattögonblick – och det följdes av jubel som aldrig ville tystna.
Tyvärr kan man bara drömma om liknande ögonblick i dag.
Ingen har den klassen längre.