På tisdag kväll är den här valrörelsen – till mångas oerhörda lättnad – över.
Men redan på onsdag morgon börjar nästa – och då gäller det the big enchilada.
Jo, oavsett vad USA befinner sig i för politiskt läge vevas Barack Obamas återvalskampanj igång så fort fördelningen av mandaten i kongressens båda kamrar har fastställts.
Och på motståndarsidan startar samtidigt processen för att vaska fram en kandidat som kan ta över Vita huset 2012.
– Vårt huvudmål är att se till att Bara Obama blir en one term-president, som senatens minoritetsledare Mitch McConnell slog fast igår,
Någon självklar utmanare har fortfarande inte utkristalliserats, vilket irriterar många konservativa . De brukar hävda att ”it took a Carter to get a Reagan” och att Obama är i färd med att lägga grunden för samma slags konservativa ”revolution” 32 år senare.
Men i så fall borde denne nya Reagan ge sig tillkänna snart.
I väntan på den omvälvande inbrytningen i startfältet är det här ”the contenders” pirmärvalsstriden i dagsläget väntas stå mellan.

•Mitt Romney
– Mormonen som rent visuellt förefaller formad efter Hollywoods presidentmall nafsade McCain i hälarna redan 2008  och kommer garanterat att gör att nytt försök att förverkliga en livslång dröm. Till hans fördel talar fortfarande att han som republikan lyckats vinna ett guvernörsval i liberala fästet Massachusetts, och till hans nackdel fortfarande att han tillhör en religion många ser som suspekt. Att några av hans medkandidater förra gången, inklusive McCain, ifrågasatte om Romney alls har en själ är säkert glömt vid det här laget…

•Newt Gingrich
– Representanthusets förre talman och arkitekten bakom ”Contract with America” – den konservativa valplattform som krossade demokraterna i Bill Clintons första ”midterms” 1994. Har erkänt att han överväger en ”run” – vilket brukar betyda att det är helt klart. Är definitivt smartast och mest bildad på hela den republikanska planhalvan, men han har en udda och professorsartad framtoning. I ett land där många väljare vill känna att deras president är någon ”de skulle kunna ta en öl med” är det inte helt lyckat.

•Sarah Palin
– Det är inte säkert att det konservativa USA:s superstar alls planerar att ställa upp. Hon har hittat en mycket effektiv, och lönsam, nisch som rådgivare och vallokomotiv åt själsfränder i distrikt där det blåser just konservativa vindar. Om hon ändå ser till att hamna på ”the ballot” är det knappast för att vinna, snarare för att röra om och höja sin profil ytterligare.

•Mike Huckabee
– Skrällvann i Iowa 2008 och är fortfarande mäkta populär bland högerkristna. Men fler än dem tros den gamla baptistpastorn få svårt att attrahera den här gången också, trots att han omsorgsfullt mejslat fram en folklig och sympatisk profil i egen talkshow på Fox News det senaste året.

•John Thune
– En ”smooth”, vältalig South Dakota-senator med nästan samma kongeniala presidentlook som Romney. Beskrivs som djupt konservativ, men framstår likafullt som resonabel och…ja, vanlig. Enligt en artikel i Washington Post i våras är han, bland annat just därför, den kandidat det republikanska etablissemanget känner mest entusiasm inför.

•Chris Christie
– En annan dark horse, nybliven guvernör i New Jersey som för en hård ekonomisk politik inte olik den Reagan praktiserade som guvernör i Kalifornien. ”Men det är för tidigt för honom att go national”, lyder en vanlig åsikt. Fast det sa dom om Obama också…

•David Petraeus
– Det är oklart om befälhavaren från krigen i Irak och, sedan i somras, Afganistan har några politiska ambitioner, men han skulle definitivt appellera till många viktiga mittenväljare.

•Bobby Jindal
– Louisianas guvernör, ofta kallad en republikansk Obama eftersom även han är sprungen ur en etnisk minoritet (Jindal är indisk-amerikan). Cementerade sitt rykte som handlingskraftig och stark under oljekatastrofen i Mexikanska golfen i våras och somras. Anses ha hanterat krisen avsevärt mycket bättre än Obama.

•Jeb Bush
– Det var egentligen han som fostrats till president, men storebror hann mellan och Jeb fick – till pappas förtret, om man ska tro ihärdiga rykten – stå på tillväxt. Nu, när Dubya är ur vägen, tros han överväga att ta över the family business. Men kan det verkligen redan vara dags för en Bush igen?

•Harley Barbour
– En good old boy från Mississippi som skulle kunna spela småstadssheriff i vilken western som helst. Har rätt oblygt antytt att han skulle kunna vara den nye Reagan, men i själva verket är nog Harbour lite väl mycket…södern.
Även Mitch Daniels och Tim Pawlenty, guvernörer i Indiana respektive Minnesota, nämns regelmässigt, men de är rimligen för bleka för att ha minsta chans.
* * *
Frank Caprio, demokratisk kandidat i guvernörsvalet i Rhode Island, blev inte så glad när president Obama i måndags dök upp i Providence och meddelade att han inte tänker ”endorsa” sin partikamrat av respekt för vännen Lincol Chafee, som ställer upp som independent.
– Obama kan, sa Caprio, ta sin endorsement och stoppa upp den (”he can take his endorsement and really shove it”).
Det är redan valrörelsens mest famösa citat.
Inte ens den mest förhärdade Tea Party-aktivist skulle tilltala presidenten på det viset.
Men vi som sett tv-serien ”Brotherhood” vet att den politiska kulturen i just Rhode Island är aningen ruffig…
* * *
Under en kvinnokonferens i Long Beach igår berättade förra first ladyn Laura Bush om att återanpassningen till verkligheten efter åtta år i Vita huset inte är alldeles enkel.
– När man är gift med USA:s president behöver man inte oroa sig om han lämnar våta handdukar på golvet. Men nu, hemma i Dallas, är det annorlunda. Memo till ex-presidenten: Problem i östra Timor är inte längre någon ursäkt att inte plocka upp strumporna, sa hon till skrattsalvor vi den i den här bloggen skulle vilja beskriva som välmotiverade.