Två veckor kvar nu, exakt.
Sedan kan USA vara ett nytt land – igen.
Tisdag 2 november går amerikanerna till så kallat mellanårsval och röstar, bland annat, fram sina företrädare i kongressen.
Risken är uppenbar att demokraterna förlorar sin majoritet i representanthuset och som allra minst försvagas i senaten.
I så fall väntar en svårbemästrad, nästan omöjlig situation för Barack Obama och hans administration efter nyår. Särskilt som många av partikamraterna kan komma att ersättas av uttalade fiender, sprungna ur Tea Party-rörelsen och drivna av idéer som i alla fall i europeiskt ljus framstår som direkt extrema.
Jag tänker  i den här bloggen försöka berätta något om vad som händer och varför – förhoppningsvis adekvat och någorlunda objektivt, men inte utan humor eller personlig…eh, touch.
Häng gärna med.
* * *
Hygglig skräll på hemmaplan:
Konservativa New York Post gick i måndags ut och ”endorsade” – alltså gav sitt offentliga stöd till – demokratiska guvernörskandidaten Andrew Cuomo, son till legendariske guvernören Mario Cuomo.
Det hade inte motståndaren, Tea Party-favoriten Carl Paladino, riktigt räknat med.
Men han har visat sig vara för extrem, högljudd, osympatisk och rent av lögnaktig till och med för Rupert Murdochs vilt sluggande ledarskribenter.
En serie bisarrt nedlåtande uttalanden om homosexuella i helgen var förmodligen droppen. Sådant går inte för sig i New York och Paladinos chanser att vinna är nu raderade.
Tendensen går igen på andra håll.
Impopulära demokrater som den här  hösten hade varit chanslösa mot mer traditionella republikaner ställs, främst på grund av Tea party-revolter i de republikanska primärvalen, istället mot djupt konservativa aktivister som i ögonen på mittenväljare framstår som extrema och därmed kan till och med en sådan som senatens avskydde majoritetsledare Harry Reid vädra morgonluft hemma i Nevada.
Ett misstag från konservativt håll?
Det tycker inte kommentatorer som famöse radioprataren Rush Limbaugh. Enligt honom tjänar den konservativa rörelsen ingenting på ett ytterligare en RINO – Republican In Name Only –  tar plats i kongressen eller i guvernörsresidensen.
Kort sagt:
Man vill ha riktiga segrar eller inga alls.
* * *
För media – och i synnerhet internationell media – är det en lätt frustrerande upplevelse att försöka bevaka den här valrörelsen.
Information om valmöten och andra tilldragelse tillhandahålls ingenstans och lyckas man mot förmodan få nys om något som ska hända möts man oftast  med kalla handen i alla fall.
– Nej, ni är inte alls välkomna. Vi gillar inte media, snäste en pressekreterare när jag häromdagen ringde och försökte ackreditera oss till ett så kallat townhall meeting hans kandidat skulle hålla.
Inget almedalskt journalistsmörande, direkt.
Dessbättre går inte alla lika långt som Joe Miller, en Sarah Palin-polare som försöker bli senator för Alaska.
Han såg häromdagen till att hans livvakter satte handfängsel på en lokal reporter som ställde för närgångna frågor.
Sådant slipper Lena Mellin i allmänhet hemma i Sverige…
* * *
Det är bara två år sedan Obamania svepte över Amerika, men minnet känns redan egenartat avlägset.
För entusiasmen kring den nye, unge politikern som skulle förändra hela landet har förbytts i missnöje och besvikelse.
Att de uttalade politisk motståndarna enats i benhård opposition mot vad man ser som radikalism och mer eller mindre medvetna försök att ”förstöra” USA – och i någon mån lyckats plantera den sortens bilder i delar av valmanskåren – är en sak.
Betydligt mer bekymmersamt för presidenten är att mittenväljare, så kallade independents och en och annan demokrat tycks ha vänt sig emot honom.
I huvudsak beror det på att arbetslösheten ligger fast strax under tioprocentsstrecket – och i delstater som Michigan och Nevada till och med passerat femton procent. I vad mån det är Obamas fel spelar inte så stor roll; han har inte förmått göra något åt bristen på arbete och får därför skulden i alla fall.
Ett annat problem är att de påstått positiva effekterna av de omfattande reformer han, med stor möda, drivit igenom fortfarande inte märks hos ”vanligt folk”. En av få kännbara effekter av den omtalade hälsovårdsreformen är till exempel, ännu så länge, att premierna för privata försäkringar stigit kraftigt.
Det är bland annat därför ett svidande nederlag kan vänta om två veckor.
Han får i så fall försöka trösta sig med vetskapen att Bill Clinton också tvingades genomleva ett rungande fiasko i sitt första mellanårsval 1994.
Sedan lyckades han likafullt bli omvald två år senare.