USA-valsbloggen

Med Per Bjurman

Inlägg av Per Bjurman

Election Day, del 6

av Per Bjurman

Ojvoj, nu rasslade det till.
15 delstater, plus den här lilla enklaven, stängde precis dörrarna till
Ingen törs presentera några projections för de viktiga senat-racen i Pennsylvania, Illinois och Connecticut, men vallokalsundersökningar visar att Toomey leder över Sestak i Pennsylvania – och det är helt dött lopp i Obamas egen hemstat, Illinois.
Däremot är det helt klart att den omtalade Christine O’ Donnell förlorar i Delaware, vilket är ett nederlag både för Tea Party-rörelsen och för de som vill se mer underhållning på den politiska scenen.
Vi vet nu också att konservativa latino-stjärnan Marco Rubio vinner stort i Florida – och the talking heads på CNN talar redan om att han kommer att vara minst vicepresidentkandidat om två år.
* * *
Hur många tror att Charles Schumer, den ene av New Yorks två demokratiska senatorer, är helt uppriktig när han påstår att han håller tummarna för Harry Reid i natt?
Om Harry förlorar samtidigt som demokraterna behåller kontrollen över senaten blir just Schumer troligen majoritesledare och han har alltid verkat väldigt förtjust i strålkastarskenet, så jag har ju mina misstankar.
* * *
– Jag tror på demokratisk seger ikväll, säger Nancy Pelosi just nu på tv:n och fyrar av sitt patenterade Hollywood-leende.
Det låter inte helt övertygande, det heller.
* * *
Ser Capitol Hill från hotellrumsfönstret och så här om kvällen, upplyst mot en svart himmel, är den där kupolen en overkligt vacker syn.

Election Day, del 5

av Per Bjurman

Även valen i West Virginia, Ohio och North Carolina kan föras till handlingarna.
Ännu törs varken tv-kanaler eller nyhetsbyråer ”projecta” en segrare i West Virginias viktiga senatsval, men vallokalsundersökningar visar att Joe Manchin har ganska stor ledning.
Det borde föranleda en och annan lättad utandning i det demokratiska lägret. Manchin må, sin partitillhörighet till trots, vara Obama-kritisk NRA-medlem, men en förlust för honom skulle indikera ett veritabelt republikanskt jordskred.
Inte heller North Carolina får vi besked om, men Rob Portman ser till att den av Ohios senatsstolar som redan tidigare var republikansk fortsätter vara det.
Snart blir det riktigt spännande:
Pennsylvania är nästa delstat till rakning, nämligen.

Election Day, del 4

av Per Bjurman

Stängt i Georgia, South Carolina, Vermont, Virginia samt hela Kentucky och Indiana.
Och CNN slår fast:
Rand Paul – libertarianen Ron Pauls son – vinner senatsvalet i Kentucky, Coats tar det i Indiana  och Jim Demint i South Carolina.
Demokraten Patrick Leahy håller däremot fortet i hyperliberala Vermont.
Allt detta var väntat och ger inga svar på de stora frågor vi har inför kvällen.
Prognoserna från de viktiga house-racen dröjer ytterligare en stund.
* * *
Obama har ägnat dagen åt att göra radiointervjuer från Vita huset, med stationer i delstater där det ser ut att bli fajt fram till målsnöret – till exempel Ohio, Colorado och Nevada.
Nu påstås han ha dragit sig tillbaka till residenset och sitter – två kvarter från mitt hotell – och följer samma tv-rapporter som du och jag och alla andra.
Men insatsen får väl säga vara något högre för presidentens del….
I morgon, vid 18.00 svensk tid, håller han presskonferens om valresultatet och vore det jag, oh hemska tanke, skulle jag bäva mig ganska avsevärt inför den uppgiften.
* * *
Nu är King på plats, med mer avancerade elektroniska tavlor än nånsin – och mannen briljerar. Han tycks kunna klicka sig fram till vilket obskyrt county som helst på Kentuckys landsbygd och i princip meddela i vilka gårdar de röstat demokratiskt respektive republikanskt de senaste fem decennierna.
En hjälte!
* * *
 En amerikansk vän ringer och maler om samma sak han alltid maler om.
– Vilka är de här mittenväljarna som ändrar sig hela tiden? Hur kan man inte vet om man föredrar demokrater eller republikaner? Låter de sig verkligen påverkas av allt larv under en valrörelse?
Inte vet jag, men jag är lite tacksam över att de ser till att göra det så oförutsägbart och spännande hela tiden…

Election Day, del 3

av Per Bjurman

Eftersom bara halva delstaten hunnit gå över till vintertid – ja, det är precis så konstigt som det låter – har de första vallokalerna i Kentucky stängt nu.
Och den första prognosen från the home of bourbon och tobacco bekräftar profetiorna om att Rand Paul vinner stort.
Lika egendomligt är upplägget i Indiana och där går republikanen Dan Coats mot säker seger.
Om ytterligare en halvtimme rapporterar resten av samma delstat – och dessutom bland annat Virginia, Indiana och Georgia.
Temperaturen börjar stiga, kort sagt.
* * *
CNN:s Jessica Yellin rapporterar från Harry Reids valvaka i Vegas att Tea Party Express bokat in sig på samma hotell för att få ”rub it in” när det  framåt småtimmarna, troligen, står klart att han förlorar jobbet. 
Det låter inte alldeles sportsligt.
* * *
John Boehner heter han som med all säkerhet får ta över ordförandeklubban i huset efter Nancy Pelosi.
Han är just nu minoritetsledare och blev lite, hm, hetlevrad när hälsovårdsreformen skulle röstas igenom i våras.
* * *
Från Nevada rapporteras just nu lågt valdeltagande.
Dåliga nyheter för Harry, det.
* * *
Rent allmänt satsade de förstås ännu hårdare 2008 – och belönades med bästa tittarsiffrorna på flera decennier – men CNN har tvingats städsla ännu fler reportrar ikväll.
Det är ju action på så många platser och de ser tammetusan ut att ha reportrar i varenda delstat.
Och snart kommer King…

Election Day, del 2

av Per Bjurman

Några extremister med plakat på vilka president Obama försetts med Hitler-mustasch demonstrerar utanför Vita huset, nyhetskanalernas tyngsta politiska reportrar gör fler ståuppor än vanligt utanför The Capitol och två äldre herrar i taxikön vid vackra Union Station – huvudstadens egen centralstation – blir lite högljudda när de diskuterar Sarah Palins dagsfärska påhopp på Politico.
Annars är det påfallande lugnt och stilla  och vanligt i centrala Washington denna valdag.
Och det är klart:
Detta må vara staden de slåss om, men  alla kandidater som hoppas kunna ro åt sig en stol under den imposanta kupolen i ena änden av The Mall håller ju valvakor i sin egna delstater och distrikt.
Rent stämningsmässigt vore det förmodligen mer lyckat att befinna sig i Reno, Louisville eller Anchorage.
Likafullt känns det häftigt och riktigt att vara just här.
The District  är ändå epicentrum. The Mother ship. Själva hjärtat.
* * *
218 och 39.
Håll reda på de siffrorna.
Den första anger hur många mandat som krävs för att nå majoritet i representanthuset och den andra hur många nya stolar republikanerna behöver vinna för att nå dit.
Det mesta tyder på att det sker inom några få timmar efter att de första vallokalerna stängt.
* * *
En hel del political professionals – ni vet, konsulter, lobbyister, think tank-anställda and what not – är ändå och de kommer att hålla traditionsenliga partyn under kvällen.
Jag är faktiskt bjuden på ett och hoppas innerligt jag hinner jobba färdigt i tid. En ”ball” en valnatt i Washington…det har alltid varit en dröm.
* * *
Vad gäller senaten är det mindre avancerat. Där finns hundra ledamöter och jag behöver näppeligen upplysa någon om vad som krävs för majoritet.
Få tror på skifte där och redan vid 01.00, er tid, kan det vara klart. Då har de stängt i West Virginia, Pennsylvania och Illinois och om någon av demokraterna där – Joe ”Zeb Macahan” Manchin i WV, Joe Sestak i Pennsylvania och Alexi Giannoulias i Illinois – vinner blir det i princip omöjligt för republikanerna att bärga senaten.
* * *
Wolf Blitzer är redan på plats – och om bara någon timme fyller CNN på med resten av the heavyweights.
Tanke på John King vid de där elektroniska tavlorna är direkt upphetsande.

Election Day

av Per Bjurman

Vallokalerna här på östkusten har nu varit öppna några timmar och alldeles snart följer hela den väldiga kontinenten efter.
Så nu är amerikanerna inbegripna i en process som skulle få en svensk som på valdagen stoppar tre kuvert i en låda att börja hyperventilera.
De ska inte bara stöpa om senaten och representanthuset – de ska lägga röster på guvernörer, delstatskongresser, stadsfullmäktige, sheriff- och domarämbeten och lokala skolstyrelser också . Dessutom avgörs samtidigt en rad folkomröstningar, som den om legalisering av marijuana i Kalifornien.
Och på de flesta håll krävs i princip en examen i finsnickeri för att bemästra den komplicerade processen.
För fyra år sedan följde jag med min kompis Chris till en skola på Staten Island för att se hur det går till en sån här dag och jag stod till slut bara och skrattade.
Det tog honom tjugo minuter att trycka på olika knappar, dra i spakar och perforera underliga pappersark fullknökade av förvirrande alternativ.
Som om det inte vore besvärligt nog har alla delstater olika system.
Men likafullt:
Någon gång i natt kommer alla miljontals röster att vara räknade och ett nytt USA åter ha tagit form.
* * *
Själv är jag just nu på väg till Washington DC – staden där allt kan komma att ställas på ända under kvällen.
Så fort jag anlänt kommer fler inlägg här.

Dan före dan

av Per Bjurman

Nu är det bara några timmar kvar tills de första vallokalerna öppnar här ute på östkusten.
Sedan följer ett halvt dygn av big drama.
Det här är, som det ser ut dan före dan, de senat-race jag kommer att följa med störst iver.

•Nevada/Harry Reid (D) mot utmanaren Sharron Angle (R).
Senaste opinionsmätningen: Angel 49 procent, Reid 45 procent.
– Det ser alltså ut som att senatens majoritetsledare förlorar mot en frifräsande nykomling från Tea Party-rörelsen, utrustad med idéer som får Carl Bildt att framstå som Ho Chi Minh. Det är ju alldeles oerhört – och symbolvärdet går knappt att mäta, såna proportioner har det.

•Alaska/Lisa Murkowski (Independent) mot Joe Miller (R) och Scott McAdams (D).
Senaste opinionsmätningen: Murkowski 37 procent, Miller 27 procent McAdams 23 procent..
– Tea Party-favoriten, tillika Sarah Palin-epigonen, Miller vann det republikanska primärvalet och såg ut som en given vinnare. Men sittande senatorn Murkowski vägrade ge sig, ställde upp som oberoende kandidat och verkar vinna. Resultatet kan utlösa ett blodigt inbördeskrig i partiet, både lokalt och nationellt.

•West Virginia/Joe Manchin (D) mot John Raese (R).
Senaste opinionsmätningen: Manchin 49 procent, Raese 46 procent.
– Det verkar som att Manchins viftande med bössan i den där säregna kampanjvideon jag publicerade häromdagen haft viss effekt. För trots att gruvdirektören Raese senaste helgen fick draghjälp av både Palin och självaste Ted Nugent – hårdrockaren som blivit ett av det konservativa USA:s mest säregna affischnamn – den gångna helgen rycker Manchin i mätningarna. Kan bli liten rysare.

Pennsylvania/ Joe Sestak (D) mot Pat Toomey (R).
Senaste opinionsmätningen: Toomey 46 procent, Sestak 44 procent.
– Dött lopp, so far. Utgången kan ge en tidig indikation om det blir stor eller liten katastrof för demokraterna. Förlorar Obama-kompisen Sestak lutar det åt det förra.

•Washington/ Patty Murray (D) mot Dino Rossi (R)
Senaste opinionsmätningen: Murray 49 procent, Rossi 48 procent.
– Allra högst upp i nordväst är det ännu jämnare. Kan bli en härlig rysare framåt morgontimmarna på onsdag.

•Delaware/Chris Coons (D) mot Christine O’Donnell (R).
Senaste opinionsmätningen: Coons 51 procent, O’Donnell 40 procent.
– Inget spännande race i sig, Coons kommer ju att vinna stort. Men vi ser ju alla fram emot utspelen från den milt uttryckt okonventionella O’Donnell.

•Florida/Marco Rubio (R) mot Charlie Crist (I) och Kendrick Meek (D)
Senaste opinionsmätningen: Rubio 50 procent, Crist 30 procent, Meek 16 procent.
– Här är det också klart, den konservativa latino-stjärnan Rubio kommer vinna. Men eftersom det är förre republikanske guvernören Crist, som ”went off the reservation” efter primärvalen, kan det ändå bli en händelserik valnatt i solskensstaten.

Andra heta uppgörelser är de här:
•Illinois/Alexi Giannoulias (D) mot Mark Kirk (R).
•Kalifornien/Barbara Boxer (D) mot Carly Fiorina (R)
•Colorado/Michael Benet (D) mot Ken Buck (R)
•Kentucky/Rand Paul (R) mot Jack Conway (D)
•Wisconsin/Russ Feingold (D) mot Ron Johnson (R)

Nu är det bara att ladda upp med popcorn och kaffe och läsk och inleda vaka framför tv:n.
Se till att hålla koll på den här bloggen också, jag kommer att blogga kontinuerligt under hela valnatten.

Obama the dude

av Per Bjurman

Hon inledde sin mest ökända tv-reklam med att proklamera:
– Jag är inte häxa.
Ett klargörande av den bisarra sorten har man något svårt att föreställa sig att en Maud Olofsson eller Mona Sahlin någonsin skulle behöva göra,
Men Christine O’Donnell, republikansk Tea Party-kandidat i Delaware,  såg sig tvungen sedan det kommit ut att hon i yngre dagar experimenterat med ”häxkraft”.
Och som någon sa: 
Om man verkligen behöver påpeka en sån sak…
Naturligtvis har den unga Sarah Palin-epigonen –  som också gjort sig känd för att hon vill förbjuda onani och, tydligen, använt kampanjkassan  som privat bankomat– bedömts som chanslös i senatsvalet mot den torre men korrekta demokraten Chris Coons.
Men lo and behold – fyra dagar för valet visar opinionsmätningarna att O’Donnell så sakteliga hämtar in på motståndaren.
Ja, Coons har fortfarande ledningen med tio procentenheter, men för bara en vecka sedan var siffran 19 procent.
Fortsätter den tendensen – och med tanke på att bussturnén Tea Party Express i morgon slutar med ett O’Donnell-möte i Wilmington är det inte helt otroligt – kan det här valet bli ännu roligare än vi political junkies vågat drömma om.
* * *
President Obama gästade Jon Stewarts ”The Daily Show” i onsdags kväll – och blev kallad ”dude” av den uppburne komikern.
Så ska inte president tilltalas, tycker präktiga kritiker och hytter med pekpinnar mot Stewart.
Men Obama själv rycker på axlarna.
– Om jag alltid ska skyddas från att bli kallad ”dude” kan jag aldrig lämna Vita huset.
Det är dock rätt anmärkningsvärt att en sittande president gör ett framträdande i ett så förhållandevis oseriöst forum, men det här är ett val när det är viktigt att nå unga väljare och kunde Bill Clinton spela saxofon hos Arsenio Hall kan väl Obama var skoj hos den förträfflige Stewart.
Ni kan se delar av  episoden här.
* * *
Fredagens terror-scare har förstås redan fött konspirationsteorier om att Vita huset vill visa handlingskraft några dagar före en hotande valförlust och manuskriptet följer onekligen Barry Levinsons ”Wag The Dog” rätt bra.
Men med tanke på att man faktiskt hittade sprängmedel i de där försändelserna från Jemen borde den debatten rimligen dö snabbt.
* * *
Apropå Jon Stewart håller han ett rally i Washington idag, kallat ”Restore sanity”.
Det är förstås en liten – eller snarare våldsam – driftGlenn Becks ”Restore honor”-rally på samma plats i augusti.
Önskar jag kunde vara på plats, det bör kunna bli rätt så underhållande. Några rapporter ska ändå kunna dyka upp här.
* * *
Här har vi en annan klassisk kampanjvideo från den pågående valrörelsen.
Nej, Joe Manchin är inte Tea Party-aktivist.
Han är demokratisk guvernör i West Virginia och vill till senaten. Därför skyltar han med sitt medlemskap i NRA och – jo, han skjuter på Cap and Trade-förslaget med sin lilla bössa.
Kom inte och säg att politik inte kan vara entertainment.

Och snart är det 2012

av Per Bjurman

På tisdag kväll är den här valrörelsen – till mångas oerhörda lättnad – över.
Men redan på onsdag morgon börjar nästa – och då gäller det the big enchilada.
Jo, oavsett vad USA befinner sig i för politiskt läge vevas Barack Obamas återvalskampanj igång så fort fördelningen av mandaten i kongressens båda kamrar har fastställts.
Och på motståndarsidan startar samtidigt processen för att vaska fram en kandidat som kan ta över Vita huset 2012.
– Vårt huvudmål är att se till att Bara Obama blir en one term-president, som senatens minoritetsledare Mitch McConnell slog fast igår,
Någon självklar utmanare har fortfarande inte utkristalliserats, vilket irriterar många konservativa . De brukar hävda att ”it took a Carter to get a Reagan” och att Obama är i färd med att lägga grunden för samma slags konservativa ”revolution” 32 år senare.
Men i så fall borde denne nya Reagan ge sig tillkänna snart.
I väntan på den omvälvande inbrytningen i startfältet är det här ”the contenders” pirmärvalsstriden i dagsläget väntas stå mellan.

•Mitt Romney
– Mormonen som rent visuellt förefaller formad efter Hollywoods presidentmall nafsade McCain i hälarna redan 2008  och kommer garanterat att gör att nytt försök att förverkliga en livslång dröm. Till hans fördel talar fortfarande att han som republikan lyckats vinna ett guvernörsval i liberala fästet Massachusetts, och till hans nackdel fortfarande att han tillhör en religion många ser som suspekt. Att några av hans medkandidater förra gången, inklusive McCain, ifrågasatte om Romney alls har en själ är säkert glömt vid det här laget…

•Newt Gingrich
– Representanthusets förre talman och arkitekten bakom ”Contract with America” – den konservativa valplattform som krossade demokraterna i Bill Clintons första ”midterms” 1994. Har erkänt att han överväger en ”run” – vilket brukar betyda att det är helt klart. Är definitivt smartast och mest bildad på hela den republikanska planhalvan, men han har en udda och professorsartad framtoning. I ett land där många väljare vill känna att deras president är någon ”de skulle kunna ta en öl med” är det inte helt lyckat.

•Sarah Palin
– Det är inte säkert att det konservativa USA:s superstar alls planerar att ställa upp. Hon har hittat en mycket effektiv, och lönsam, nisch som rådgivare och vallokomotiv åt själsfränder i distrikt där det blåser just konservativa vindar. Om hon ändå ser till att hamna på ”the ballot” är det knappast för att vinna, snarare för att röra om och höja sin profil ytterligare.

•Mike Huckabee
– Skrällvann i Iowa 2008 och är fortfarande mäkta populär bland högerkristna. Men fler än dem tros den gamla baptistpastorn få svårt att attrahera den här gången också, trots att han omsorgsfullt mejslat fram en folklig och sympatisk profil i egen talkshow på Fox News det senaste året.

•John Thune
– En ”smooth”, vältalig South Dakota-senator med nästan samma kongeniala presidentlook som Romney. Beskrivs som djupt konservativ, men framstår likafullt som resonabel och…ja, vanlig. Enligt en artikel i Washington Post i våras är han, bland annat just därför, den kandidat det republikanska etablissemanget känner mest entusiasm inför.

•Chris Christie
– En annan dark horse, nybliven guvernör i New Jersey som för en hård ekonomisk politik inte olik den Reagan praktiserade som guvernör i Kalifornien. ”Men det är för tidigt för honom att go national”, lyder en vanlig åsikt. Fast det sa dom om Obama också…

•David Petraeus
– Det är oklart om befälhavaren från krigen i Irak och, sedan i somras, Afganistan har några politiska ambitioner, men han skulle definitivt appellera till många viktiga mittenväljare.

•Bobby Jindal
– Louisianas guvernör, ofta kallad en republikansk Obama eftersom även han är sprungen ur en etnisk minoritet (Jindal är indisk-amerikan). Cementerade sitt rykte som handlingskraftig och stark under oljekatastrofen i Mexikanska golfen i våras och somras. Anses ha hanterat krisen avsevärt mycket bättre än Obama.

•Jeb Bush
– Det var egentligen han som fostrats till president, men storebror hann mellan och Jeb fick – till pappas förtret, om man ska tro ihärdiga rykten – stå på tillväxt. Nu, när Dubya är ur vägen, tros han överväga att ta över the family business. Men kan det verkligen redan vara dags för en Bush igen?

•Harley Barbour
– En good old boy från Mississippi som skulle kunna spela småstadssheriff i vilken western som helst. Har rätt oblygt antytt att han skulle kunna vara den nye Reagan, men i själva verket är nog Harbour lite väl mycket…södern.
Även Mitch Daniels och Tim Pawlenty, guvernörer i Indiana respektive Minnesota, nämns regelmässigt, men de är rimligen för bleka för att ha minsta chans.
* * *
Frank Caprio, demokratisk kandidat i guvernörsvalet i Rhode Island, blev inte så glad när president Obama i måndags dök upp i Providence och meddelade att han inte tänker ”endorsa” sin partikamrat av respekt för vännen Lincol Chafee, som ställer upp som independent.
– Obama kan, sa Caprio, ta sin endorsement och stoppa upp den (”he can take his endorsement and really shove it”).
Det är redan valrörelsens mest famösa citat.
Inte ens den mest förhärdade Tea Party-aktivist skulle tilltala presidenten på det viset.
Men vi som sett tv-serien ”Brotherhood” vet att den politiska kulturen i just Rhode Island är aningen ruffig…
* * *
Under en kvinnokonferens i Long Beach igår berättade förra first ladyn Laura Bush om att återanpassningen till verkligheten efter åtta år i Vita huset inte är alldeles enkel.
– När man är gift med USA:s president behöver man inte oroa sig om han lämnar våta handdukar på golvet. Men nu, hemma i Dallas, är det annorlunda. Memo till ex-presidenten: Problem i östra Timor är inte längre någon ursäkt att inte plocka upp strumporna, sa hon till skrattsalvor vi den i den här bloggen skulle vilja beskriva som välmotiverade.

Mac is back – igen

av Per Bjurman

Har hamnat i Phoenix och tar av valnostalgiska skäl en eftermiddagsfika på fabulösa hotellet Arizona Biltmore.
Det var där John McCain höll sin valvaka 2008  – och enligt många blev sig själv igen.
Den ödmjukhet och storsinthet han blottade under sitt så kallade concession-tal på scenen inne i Biltmores pampiga trädgård var just de egenskaper han anklagades för att ha förlorat under valracet mot Barack Obama.
Själv minns jag främst hur chockerande snabbt feststämningen dog när valresultaten började ramla in. Det var som att bevittna en haussad boxningsmatch som avgörs på knock i första ronden. Musiken tystnade, catering-maten plockades bort, festdeltagarna – uppsnajsade i frack och häpnadsväckande aftonklänningar – åkte hem.
Ett annat starkt minne är bilden av en ensam Jon Voight – en av Hollywoods få öppet konservativa – i baren framåt småtimmarna, med en konjak i handen och tomhet i ögonen.
Det är just där jag tar min kaffe och det är ju omöjligt att inte börja nynna på ”Everybody’s talkin’”.
* * *
Frågan är om gamle ”Mac” arrangerar även nästa valvaka på just Biltmore.
För nej, han ger sig inte.
McCain  har ställt upp för omval till senaten och ser ut att besegra demokratiske utmanaren Rodney Glassman utan att behöva anstränga sig nämnvärt.
Eftersom senatsmandaten löper på sex år kommer Arizona därmed att ha en 80-årig senator vad det lider.
Det är å andra sidan ingenting i USA. Strom Thurmond var hundra bast jämnt när han – efter 47 år! – till slut reste sig ur sin South Carolina-stol.
En milstolpe för Reinfeldt att sikta mot, månne?
* * *
En färsk mätning om förtidsröstningen utförd av Politico bekräftar bilden att republikanerna är på kraftig frammarsch nästan överallt.
Framförallt sägs datan visa att entusiasmen – läs valdeltagandet – bland republikanska väljare  är avsevärt mycket större än hos demokratiska diton.
Det kan bli en dyster morgon på 1600 Pennsylvania Avenue 3 november.
* * *
Apropå grånande kandidater var Bill Clinton i Michigan och stompade för John Dingell – 84-åring som avverkat 28 (!) mandatperioder i representanthuset och nu är den som suttit i kongressen längst av alla.
Ex-presidenten försökte där göra gällande att han inte längre håller på med politik.
Det var som att höra Filip och Fredrik påstå att de inte längre håller på med tv.
Clinton är i själva verket en valrörelsens vildsinte iller och avverkar flera kampanjmöten per dag än vad som borde vara logistiskt möjligt.
* * *
Ett annat bekant namn som ploppat upp här i öknen  är – Quayle.
Förre vicepresidenten Dan Quyales son Ben försöker vinna i Arizonas  tredje kongressdistrikt och lyckades väcka nationell uppståndelse när han efter primärvalssegern i våras gick till hårt angrepp mot Barack Obama.
– Han är den sämste presidenten i historien, hette det.
Som svar fick unge Quayle en räcka onådiga  påminnelser om pappas tillkortakommanden som gammel-Bushs vicepresident.
Tillfället när det lät som att han levde i villfarelsen att det talas latin i Latinamerika kom upp igen, liksom scenen från ett klassrum där en sjätteklassare stavade rätt till ordet ”potatis” men blev rättad av Quayle…
För egen del kommer jag att tänka på debatten 1988, när dåvarande senatorn Quayle gjorde misstaget att jämföra sig själv med Jack Kennedy och demokratiske motkandidaten Lloyd Bentsen klöv honom i två bitar.
– Senator, sa Bentsen lugnt, I served with Jack Kennedy, I knew Jack Kennedy, Jack Kennedy was a friend of mine. Senator, you’re no Jack Kennedy.
Oavsett vad man hade, och har, för politisk uppfattning gick det inte att förneka att det var ett klassiskt debattögonblick – och det följdes av jubel som aldrig ville tystna.
Tyvärr kan man bara drömma om liknande ögonblick i dag.
Ingen har den klassen längre.

Sida 2 av 3

Information

Denna blogg är inte längre aktiv. För en lista på aktiva bloggar, gå till bloggar.aftonbladet.se.

Sök

Arkiv

Kategorier

  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Filip Elofsson och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB