Och när solen går ner bakom de rosa bergen i väster kliver Barack Obama, utan slips och med ärmarna uppkavlade, ut på scenen på gräsplätten utanför Orr Middle School strax öster om Las Vegas Boulevard.
Jag har flera gånger de senaste veckorna berättat  att det känns som 2008 igen, men nu blir deja vu-känslorna nästan löjeväckande starka.
Allting är precis som då.
De unga publiken tjuter av hänförelse, han talar med oerhört smittande glöd och de klassiska fraserna ekar över skolgården.
– Yes we can!
– Fired up, ready to go!
Och ändå har allt hunnit bli så fundamentalt annorlunda.
Obama surfar inte in i Sin City på en obetvinglig framgångsvåg kallad Obamania.
Han vinglar in i  kraftigast tänkbara motvind och får ägna sitt halva dygn runt ”Strippen” år att försöka  rädda sin närmaste vapendragares politiska liv – och i förlängningen sitt eget.
Det gör han genom att slå fast att de problem USA har är den förra administrationens fel – och att allt det fina han och Harry Reid genomfört inte hunnit få effekt ännu.
Argumenten går inte helt oväntat hem hos de jublande supportrar som samlats vid Orr Middle School.
Men frågan är de om får fäste bland mer osäkra, tvivlande väljare.
Just nu verkar det inte så. Sharron Angle har enligt de senaste opinionsmätningarna ett övertag a’ 3 procent.
Responsen är given:
Ytterligare ett helt koppel demokratiska high rollers – bland dem Michelle Obama och Bill Clinton – kommer att ”göra” Vegas de närmaste nio dagarna.
* * *
Finske YLE är först på plats när Secret Service och demokratiska partiet några timmar innan evenemanget öppnar grindarna till det lilla mediaområdet rakt framför scenen.
Det känns bra.
Man blir alltid lugn av att se brödrafolket från öster ta för sig ute på fältet.
* * *
– Now, let’s face it, påpekar Obama, Harry isn’t the fanciest guy.
Nej, det kan man lugnt säga.
Han har samma utstrålning som en genomsnittlig revisor och att höra honom hålla tala är som att lyssna på ett föredrag på en torftig kursgård i Hallstahammar.
Hans räddning kan bestå i att Sharron Angle mest framstår som en reaktionär Kristina Lugn i talarstolen. När vi hörde henne på Newt Gingrich-mötet häromdagen kunde vi inte avgöra om hon bara var sömnig eller hade ätit för mycket hostmedicin. Och det är ju lite märkligt. Just Nevada, där det spektakulära alltid varit vardag, borde kunna producera kandidater med lite profil, men får nöja sig med två kandidater som kontrasterar något alldeles oerhört med neonet som blinkar i delstatens städer.
* * *
På det där mediaområdet råder, som alltid, stenhård hierarki.
Jag tror att vi av misstag fått bättre ackreditering än vanligt, för det står ”White House Press Pool” på laminat-brickorna.
Men ingalunda.
För att få komma in i det till synes väldigt behagliga presstältet, ha en plats att sitta och skriva på, och kunna ta sig en kopp kaffe måste man ha den särskilda ”White House Press Corpse”-brickan.
Vi andra får, som fattiga kusiner från landet, stå utanför och titta på.
Det är som när jag jobbade på Borlänge Tidning, lyckades kämpa mig till presspass på Ullevi-konserter och sen fick sitta på pressläktaren och se såna som Lasse Anrell, Anders Hvidfeldt och Jan-Olov Andersson behandlas som kungar.
* * *
Det brukar bara vara kvinnliga kandidater som, i något slags missriktad form av intimitet, reduceras till enkom sitt förnamn.
Ni vet, Barack Obama var Obama under valkampanjen 2008, medan Hillary Clinton hela tiden var Hillary.
Men det fenomenet har faktiskt drabbat Harry Reid också.
Han är Harry med alla – supportrar som motståndare.
– Fire Harry, hojtar Tea Party-aktivisterna.
– Harry! Harry! Harry!, skriker demokraterna vid Orr Middle School-mötet.
Förklara gärna det, den som kan.
* * *
Obama ska tillbringa natten i Vegas – oklart exakt var, men jag gissar på Four Season,  vägg i vägg med Mandalay Bay längst söderut. Det är där Clinton hållit hov när han varit i stan.
Jag måste ta mig över, ifall han inte kan motstå frestelsen att joina oss andra vid Mandalay Bays synnerligen livfulla craps-bord.
Något säger mig att presidenten är bra på att kasta tärning.
Fast så blir det ju inte, förstås. Den bilden kan han inte bjuda motståndarna på. Det skulle omedelbart heta att det är så han gör med den amerikanska ekonomin också:
Gamblar.

Hamnar på Sharron Angle-möte i ett ballroom på JW Marriott i Vegas
Åh, dessa ballrooms – till dem hyser jag en alldeles särskild hatkärlek efter valrörelsen 2008, då det kändes som jag tillbringade mer tid i såna än i min egen säng
Ballroom är den amerikanska versionen av våra konferensrum, finns på alla större hotell och de tjänstgör sedan urminnes tider som hemvist för allsköns politiska möten.
De ser i princip likadana ut oavsett om man kommer till New Hampshire, Nevada, Illinois, Louisiana, South Carolina eller Idaho. Framförallt är alla utrustade med en enorm heltäckningsmattor  i mönster som måste vara framtagna för att väcka liv i bakfulla konferensdeltagare.
Den vi får trampa på tillsammans med Sharron Angles anhängare är chockerande styggelse beige, brun och senapsgult. Den skulle kunna ersätta water boarding som effektivt tortyrmedel.
Men mitt i all anskrämlig känns den, för att citera George Clooney i ”Up In The Air”, som en varm påminnelse om att jag är hemma…
* * *
Obama rejsar nu lika nästa hårt som under slutspurten för precis två år sedan
Han var i San Francisco och Seattle idag, kommer hit i morrn och ska – förkunnade Vita huset för några timmar sedan  – besöka Pennsylvania, Connecticut, Ohio och Illinois kommande vecka.
First ladyn Michelle, å sin sida, åker hit till Nevada nästa helg och Bill Clinton är på så många ställen hela tiden att ingen riktigt kan hålla ordning på honom.
Det säger något om hur desperat administrationen, och Vita huset, börjar bli.
* * *
Mötet idag, som Sharron Angle genomförde ihop med representanthusets förre talman Newt Gingrich, handlade officiellt om hur nya jobb ska skapas – och det är ett ämne med resonans i en delat med femton procents arbetslöshet.
Därför kändes det något märkligt att publiken till drygt tre fjärdedelar bestod av människor som gick i pension för tre decennier sedan.
Vi såg knappt någon under 75.
– Men det är den arga Tea Party-rörelsen. Så här ser den ut, påstod en kollega från en lokal tv-station.
Nå, idag var den mest arg över att det inte fanns tillräckligt stolar och att åtskilliga av de grånande aktivisterna tvingades stå!
* * *
Tidigare under dagen stod jag själv på en trottoar i Henderson – medelklass-gemytlig förort en knapp halvtimmes bilväg från ”Strippen” – och tittade på egenartade kampanjskyltar när självaste Stefan Åsberg från SVT hoppade ur en SUV tvärs över gatan.
Han bar bruna boots, trång jeansskjorta och dyra solbrillor.
– Jag hör hemma här jag, meddelade han med en salt blick mot de rödbruna bergen i öster.
Fast så säger Gävle-bor i allmänhet var de än kommer.
* * *
Newt Gingrich, som ni kan räkna kallt med att få höra mer av i den republikanska primärvalen om två år, talade om att han förstår att Nevada brinner av längtan efter att få ersätta Harry Reid med någon som kan göra mer för sin delstat.
– Ni har femton procents arbetslöshet, fler utmätningar än någon annan, rekord och så har ni senatens majoritetsledare. Det borde ha gett er mer, om man säger så, skrockade den säregna keruben från Harrisburg.
Sen gick han till våldsamt angrepp mot ”socialistiska, sekulära européer” – såna Obama tydligen vill förvandla varje stackars amerikan till – och vi från andra sidan Atlanten kunder inte låt bli att känna oss lite förolämpade.
* * *
Taliban Dan, är han bekant?
Well, det är  så republikanen Daniel Webster kallas i valrörelsens hittills mest lumpna och smutsiga tv-attack.
Den demokratiske motståndaren i kampen om Floridas åttonde kongressdistrikt, Alan Grayson, har klippt ihop några Webster-citat från bibeln och fått det att till att han anser att kvinnor inte ska ha rätt att begära skilsmässa.
Det leder sen till slutsatsen att Webster är – just det – Taliban Dan.
Amerikansk politik kan vara något motbjudande ibland.
* * *
När man skriver om någon som heter Angle vill man, avslutningsvis, gärna ha en bra vinkel…

Så ni tyckte de svenska valdebatterna tidigare i höstas var för flamsiga?
De var i själva verket som lärda samtal på det mest prominenta franska universitet i jämförelse med vad man emellanåt får se och höra här.
Som i New York, den förment sofistikerade delstaten, där ny guvernör ska väljas efter den egendomlige David Paterson. Det står uteslutande mellan det demokratiska etablissemangets favorit Andrew Cuomo och Tea Party-stödda outsider-republikanen Carl Paladino och det är således deras respektive agendor eventuellt osäkra väljare vill höra om.
Men när de häromkvällen äntligen skulle debattera tvingades de, på grund av delstatens generösa vallagar, dela scen med ett helt koppel mer eller mindre oseriösa knäppgökar som också vill bli guvernörer
Bland annat deltog Jimmy McMillan, som representerar partiet Rent is Too Damn High Party (Hyrorna är åt helvete för höga-partiet, alltså…)
Det var också  i princip allt han hade att säga varje gång han fick ordet:
– Hyrorna är åt helvete för höga.
Till slut kände sig Cuomo tvungen att ge sitt bifall.
– Jag måte hålla med Jimmy…hyrorna är åt helvete för höga.
Då log den yvigt skäggige McMillan, kvällen till ära iklädd svarta handskar.
På plats  fanns också mumlande Green party-ledaren Howie Hawkins, Black Panther-aktivisten Charles Barron och Kristin Davis – före detta ”madame” på den escort-firma som försåg förre guvernören Eliot Spitzer med lyxprostituerade.
Hon slåss nu, sedan hon släppts ur fängelse,  för legalisering av gambling, marijuana och just prostitution och hon fick åtminstone auditoriet på Hofstra-universitetet på Long Island att skratta när hon jämförde sig själv med MTA, New Yorks motsvarighet till Stockholms lokaltrafik:
– Enda skillnaden är att min escortfirma var välskött och alltid levererade enligt tidtabell.
Som om det inte vore nog med pajaskonster försvann Paladino plötsligt från scenen när det var dags för slutanföranden.
Orsak:
Han blev kissnödig…
Efteråt ryckte kampanjledaren, Michael Caputo, på axlarna och sa precis som Captain McCluskey i ”Gudfadern 1”:
– When you gotta go, you gotta go.
Det spelar nu ingen roll. Valet i New York är redan avgjort. Såvida han inte avslöjas som mångårig al Qaida-medlem de kommande veckorna inkasserar Cuomo en jordskredsseger.
Efter måndagskvällens debatt förstår man, oavsett politisk åskådning, varför.
* * *
Som boende på Manhattan får jag dock erkänna att Jimmy McMillan i all sin enkelspårighet onekligen har en poäng.
Hyran ÄR åt helvete för hög.
* * *
Apropå Kristin Davis och hennes mest berömde klient, Eliot Spitzer:
Han fick alltså avgå  som guvernör sedan han, bokstavligen, påträffats med byxorna nere och tvingats erkänna att han under ett drygt decennium köpt prostituerade.
En sådan politiker hade vi, antar jag,  aldrig sett röken av i Sverige igen. Han hade varit persona non grata för tid och evighet.
I amerikanska liv finns emellertid en andra akt, man får alltid en ny chans och häromveckan var det premiär för Spitzers och Kathleen Parkers nya talkshow – på CNN.
Nu sitter han där om vardagkvällarna och kommenterar dagsaktuella frågor som vem som helst.
Det är något absurt, men dom tror ju på Gud här och då ingår väl förlåtelse i ekvationen.
* * *
Nancy Pelosi, representanthusets talman,  ser man inte mycket av i valrörelsen. Partikamrater som slåss för sin politiska överlevnad betackar sig uppenbarligen för hennes draghjälp.
Och det kan man förstå.
En färsk Gallup visar att Pelosi är en av USA:s minst populära politiker.
Bara 29 procent av de tillfrågade i undersökningen säger sig ha en positiv på henne, medan hela 56 procent är direkt negativt inställda.
Med såna siffror har man samma effekt i ett politiskt race som kryptonit har på Stålmannen.
* * *
Sarah Palin var där i måndags, Newt Gingrich kommer inom kort, Bill Clinton har gjort ett flertal framträdanden sedan i somras och även presidenten himself är på ingång.
Politikens egna high rollers  åker i skytteltrafik till Nevada just nu, men inte för att spela blackjack på Bellagio eller kasta tärning på Venetian.
Det är där, mitt ute i öknen, det tyngsta slaget  i den här valrörelsen står  – det mellan senatens majoritetsledare Harry Reid och Tea Party-stjärnan Sharron Angle. Då vill tungviktarna vara med och leka.

Två veckor kvar nu, exakt.
Sedan kan USA vara ett nytt land – igen.
Tisdag 2 november går amerikanerna till så kallat mellanårsval och röstar, bland annat, fram sina företrädare i kongressen.
Risken är uppenbar att demokraterna förlorar sin majoritet i representanthuset och som allra minst försvagas i senaten.
I så fall väntar en svårbemästrad, nästan omöjlig situation för Barack Obama och hans administration efter nyår. Särskilt som många av partikamraterna kan komma att ersättas av uttalade fiender, sprungna ur Tea Party-rörelsen och drivna av idéer som i alla fall i europeiskt ljus framstår som direkt extrema.
Jag tänker  i den här bloggen försöka berätta något om vad som händer och varför – förhoppningsvis adekvat och någorlunda objektivt, men inte utan humor eller personlig…eh, touch.
Häng gärna med.
* * *
Hygglig skräll på hemmaplan:
Konservativa New York Post gick i måndags ut och ”endorsade” – alltså gav sitt offentliga stöd till – demokratiska guvernörskandidaten Andrew Cuomo, son till legendariske guvernören Mario Cuomo.
Det hade inte motståndaren, Tea Party-favoriten Carl Paladino, riktigt räknat med.
Men han har visat sig vara för extrem, högljudd, osympatisk och rent av lögnaktig till och med för Rupert Murdochs vilt sluggande ledarskribenter.
En serie bisarrt nedlåtande uttalanden om homosexuella i helgen var förmodligen droppen. Sådant går inte för sig i New York och Paladinos chanser att vinna är nu raderade.
Tendensen går igen på andra håll.
Impopulära demokrater som den här  hösten hade varit chanslösa mot mer traditionella republikaner ställs, främst på grund av Tea party-revolter i de republikanska primärvalen, istället mot djupt konservativa aktivister som i ögonen på mittenväljare framstår som extrema och därmed kan till och med en sådan som senatens avskydde majoritetsledare Harry Reid vädra morgonluft hemma i Nevada.
Ett misstag från konservativt håll?
Det tycker inte kommentatorer som famöse radioprataren Rush Limbaugh. Enligt honom tjänar den konservativa rörelsen ingenting på ett ytterligare en RINO – Republican In Name Only –  tar plats i kongressen eller i guvernörsresidensen.
Kort sagt:
Man vill ha riktiga segrar eller inga alls.
* * *
För media – och i synnerhet internationell media – är det en lätt frustrerande upplevelse att försöka bevaka den här valrörelsen.
Information om valmöten och andra tilldragelse tillhandahålls ingenstans och lyckas man mot förmodan få nys om något som ska hända möts man oftast  med kalla handen i alla fall.
– Nej, ni är inte alls välkomna. Vi gillar inte media, snäste en pressekreterare när jag häromdagen ringde och försökte ackreditera oss till ett så kallat townhall meeting hans kandidat skulle hålla.
Inget almedalskt journalistsmörande, direkt.
Dessbättre går inte alla lika långt som Joe Miller, en Sarah Palin-polare som försöker bli senator för Alaska.
Han såg häromdagen till att hans livvakter satte handfängsel på en lokal reporter som ställde för närgångna frågor.
Sådant slipper Lena Mellin i allmänhet hemma i Sverige…
* * *
Det är bara två år sedan Obamania svepte över Amerika, men minnet känns redan egenartat avlägset.
För entusiasmen kring den nye, unge politikern som skulle förändra hela landet har förbytts i missnöje och besvikelse.
Att de uttalade politisk motståndarna enats i benhård opposition mot vad man ser som radikalism och mer eller mindre medvetna försök att ”förstöra” USA – och i någon mån lyckats plantera den sortens bilder i delar av valmanskåren – är en sak.
Betydligt mer bekymmersamt för presidenten är att mittenväljare, så kallade independents och en och annan demokrat tycks ha vänt sig emot honom.
I huvudsak beror det på att arbetslösheten ligger fast strax under tioprocentsstrecket – och i delstater som Michigan och Nevada till och med passerat femton procent. I vad mån det är Obamas fel spelar inte så stor roll; han har inte förmått göra något åt bristen på arbete och får därför skulden i alla fall.
Ett annat problem är att de påstått positiva effekterna av de omfattande reformer han, med stor möda, drivit igenom fortfarande inte märks hos ”vanligt folk”. En av få kännbara effekter av den omtalade hälsovårdsreformen är till exempel, ännu så länge, att premierna för privata försäkringar stigit kraftigt.
Det är bland annat därför ett svidande nederlag kan vänta om två veckor.
Han får i så fall försöka trösta sig med vetskapen att Bill Clinton också tvingades genomleva ett rungande fiasko i sitt första mellanårsval 1994.
Sedan lyckades han likafullt bli omvald två år senare.