Det kändes onödigt att behöva passera fyra säkerhetskontroller för att nå hotell Westins bankettsal på fjärde våningen. Däruppe minglade tappra anhängare till Mitt Romney, en man som många respekterar men färre känner stor entusiasm inför.

Jag hade ingen svårighet att komma fram till kravallstaketet som skyddade podiet varifrån Romney strax skulle tala. För att deklarera en storartad seger? En godtagbar vinst? En katastrofal förlust?

Det enda som var säkert var att han skulle vinna tydligt här, i hemstaten Massachusetts, samt i Virginia och Vermont. I övrigt kunde ingen vara säker på någonting.

De som väntade var nyktra, förnuftiga personer ur medelklassen som vill ha en nykter och förnuftig ledare i Vita huset. Robert Pettigrew, en 69-årig försäljare av material till solpaneler, till exempel, stod med en flaska öl och följde rösträkningen på en stor TV-skräm. Han är en av dessa moderata republikaner som man knappt hör något av på grund av tea party-rörelsen på högra ytterkanten.

– Jag älskar Sverige, sa Pettigrew. Visst, ni har socialism. Men den är framgångsrik. Vi har en massa socialism i USA också. Offentligt finansierade skolor. Offentlig sjukvård. Barack Obamas utskällda sjukvårdsreform, Obamacare, är en kopia av den som Romney införde när han var guvernör i Massachusetts.

Pettigrew tog en klunk, log och lutade sig fram och talade in i mitt öra.

– Alla republikaner säger att de är emot Obamacare. Men ingen vill upphäva den.

Varför är Robert Pettigrew republikan om han talar så väl om något han kallar ”socialism”?

– Mitt Romney är den ende politikern som vet hur man gör affärer och bygger företag.

Bakom mig stod en lång karl i kritstrecksrandig kostym, glasögon med tjocka linser och rödbrusigt ansikte. Då och då ställde han sig framför läktaren och eggade publiken att vråla:

– Go Mitt go! Go Mitt go!

– Mitt Mitt Mitt! Mitt Mitt Mitt!

Den rödbrusige dansade fram och tillbaka, han var otroligt skicklig på att få igång gamla och unga, män och kvinnor och barn. Han hette Philip Wallace, vinimportör till yrket, född i en politikerfamilj uppe i Vermont. Familjen bodde granne med guvernören. Som femåring skrämdes Wallace av Richard Nixon, som uppenbarligen inte hade hand med barn. Heller. Det var 1960. Som nioåring hjälpte Wallace Barry Goldwater i dennes presidentvalskampanj.

– Jag är för Mitt Romney därför att han kommer att försvara vår frihet och våra rättigheter, sa Wallace. Obama ser bara kollektivet, inte individen. Obama anser att det är regeringen som ger oss våra rättigheter. Men vi har fått dem av Gud!

Wallace riktade höger pekfinger mot bankettsalens tak.

– Liv, frihet och rätten att söka lyckan! Det är våra gudagivna rättigheter. Detta är det viktigaste valet på 70 år. Förlorar vi förlorar Amerika förmågan att hjälpa sig självt.

Pressläktaren var fylld men det var inte de två som stod reserverade för Romneys anhängare. Då och då steg ett vrål från dem. Det var när TV-skärmarna visade valresultat som var till fördel för kandidat, men de positiva rapporterna blev glesare ju längre kvällen led.

När Wallace vilade stämbanden försökte ett par unga volontärer egga publiken att skandera slagord: U–S–A! U-S-A!

Jag frågade två kvinnor varför de stödjer Romney. De svarade att det gör de inte. De hade kommit till valvakan för att de var nyfikna.

– Mitt Romney är ju härifrån stan, sa en av dem.

TV-skärmarna visade valvaka från Fox News där en skylt berättade att Romneys svåraste rival Rick Santorum strax skulle tala i Pennsylvania. Med tanke på tendensen i rösträkningen skulle det sannolikt vara en segerrusig Santorum. Så TV-skrämarna släcktes och ersattes med skylten:

”Romney Believe in America”

TV:n vaknade först när Fox hade en ny skylt som sa att Romney strax skulle tala. Jubel. Så kom han ut, följd av sin fru Ann i rosa jacka och en av sönerna och dennes hustru och deras tre barn.

Romney, klädd i blå kostym, sa:

– Vi ska ta kvällens seger hela vägen till Vita huset.

Hela vägen, hela vägen! ropade publiken.

– Åtta procents arbetslöshet är inte det bästa som Amerika kan göra men det bästa som den nuvarande regeringen förmår.

Mitt, Mitt, Mitt! Mitt, Mitt, Mitt!

– Verklig förändring är slutligen på väg!

Det var en variant på Barack Obamas berömda slogan från förra presidentvalet och publiken ropade: Jaaa!

– Vi vaknar varje morgon och tackar Gud för att vi är amerikaner.

Jaaa!

Och sedan var det slut, och Romney gick runt och skakade händer, och han såg varje person i ögonen och handslaget var fast och rejält och han tackade för just mitt stöd, och sedan åkte han hem för att sova i sin egen säng för första gången på två månader.

Och i morgon fortsätter han uppför den långa, tröga backen mot presidentvalet.

 

[slideshow auto=”on” thumbs=”on”]