Paolo är 40 år och arbetar 80 timmar i veckan. Det tycker han är toppen. Det ger honom en lön på uppemot 700 dollar i veckan efter skatt, tillräckligt för att försörja en familj på.

Monique är 27 år och arbetar 74 timmar i veckan. Det tycker hon är bra. Hon jobbade mer förut.

De kommer från Brasilien och tjänstgör på restauranger i Boston. Medan jag äter en tallrik skaldjur berättar en annan servitör, en landsman till Monique och Paolo, att han under nio år arbetade 18 timmar om dygnet. Han hade tre jobb. Det fungerade därför att de låg så nära varandra: Städa på morgonen, servera mat på dagen, städa på kvällen.

Man får inte bli sjuk förstås, säger han. Det gäller att vara ung och stark.

Sedan ett år har han fast anställning och behöver bara servera 45 timmar i veckan. Livet ler.

Strax efter det att servitören fått jobbet dog hans far. Servitören ville inte ta ledigt för att åka hem till begravningen. Det märks att det skaver när han berättar. Jag hade nyss fått jobbet, säger han. Och min fru hade blivit gravid.

Monique har kommit upp från Brasilien för att skaffa pengar till sin utbildning. Hon hoppas på en framtid inom turistnäringen. Hon har varit här i sex år.

Hemma i Brasilien har hon en dotter som hon talar med varje dag via Skype.

Förra månaden gjorde Monique 90 timmar i veckan. En kollega var sjuk. Det går egentligen inte att jobba så mycket, inte i längden. Monique är väl medveten om det, för i juli och augusti brukar hon arbeta 92 timmar i veckan på en sommarkrog.

Sådana pass lakar ur kroppen och skallen. Man arbetar, sover, arbetar, sover och till slut går man som en maskin.

Monique är också väl medveten om att hon kan fastna i ekorrhjulet. Därför studerar hon två timmar varje dag. Det ger henne en riktning framåt. Om tre år hoppas hon kunna återvända till hemlandet, som specialist på att organisera gruppresor.

Några sådana planer har inte Paolo. Han har sin familj här, fru och två barn. Paolo tänker arbeta i 20 år till och sedan reser han hem till Santa Catarina, tämligen välbeställd efter brasilianska mått. Fast sönerna kanske väljer att stanna i Boston. De utbildar sig till bilmekaniker.

Vad gör du när du kopplar av?

– Sover.

Vad gör du på dina lediga söndagar?

– Går i kyrkan. Storhandlar med familjen. Tittar på brasiliansk fotboll på TV.

Paolo gäspar. Han har just städat och stängt. Klockan är halv tio på kvällen. Han behöver komma hem och sova. Monique är hes efter mycket skrik på restaurangen. Hon ska hem och plugga.

Snart är det en ny dag.

De är det moderna samhällets slavar. Teoretiskt kan de dänga förklädet i disken och gå. Men vart skulle de ta vägen. De vill inte återvända till fattigdomen i hemlandet.

Man borde bli rasande när man hör deras berättelser.

Eller ger det ändlösa slitet Monique och Paolo deras livs chans?

– Det bästa med USA är arbetet. Det är därför jag är här. Det värsta är avståndet hemifrån. Jag har inte sett min mor på fem år, säger Paolo.

En kille som heter Ali och som kommer från Etiopien kör taxi på kvällarna och har en budfirma på dagarna. Han arbetar 14 timmar. Och så studerar han. Ali vill bli kriminalpolis, ”som CSI på TV”. Om inte det lyckas kommer han att satsa på budfirman.

– Den amerikanska drömmen finns, säger Ali. Jag lever den just nu.