Ron Baraff är en 48-årig historiker som avskyr presidentkandidaten Rick Santorum. Ändå har de två männen en hel del gemensamt. De tänker på fornstora dagar, när glödande järn rann i floder i Pennsylvania

och kraftfulla arbetare smidde stål.

Baraff visar Carrie, en nedlagd masugn som hembygdsföreningen Rivers of Steel lyckats ta över och få klassad som nationellt minnesmärke. Carrie ligger nere vid Monongahelafloden, dalen heter Ståldalen och uppe på höjderna står husen där stolta arbetare levde och blickade ner på verket, där produktionen aldrig stod stilla.

Det är en berättelse från en svunnen tid, men det är inte särskilt länge sedan. Carrie stängde 1978, stålindustrin i trakten dog ut under decenniet som följde.

200 000 man arbetade masugnarna och stålverken runt Pittsburgh. Nu är nästan alla borta. De är jämnade med marken och på några ställen har man byggt köpcentra.

Invånarna i Pennsylvania och andra stater i ”rostbältet” har i färskt minne när deras slit skapade amerikanskt välstånd. Nu lever de i avfolkningsbygder och försöker finna något att göra i en nation där fabrikerna flyttat utomlands.

Till dem talar Rick Santorum när han betonar sina rötter i Pennsylvania, när han säger att amerikanerna behöver någon som förstår vad det innebär att kämpa i kolgruvor och stålverk, någon som kan få tillverkningsindustrin att blomstra igen.

Ron Baraff, som visar runt i Carrie, låter minst lika nostalgisk.

– Dessa industrier hjälpte oss att vinna andra världskriget. Härifrån kom plåten till bilindustrin. Vårt stål byggde Empire State Building i New York och Sears Tower i Chicago.

Vi går genom spökfabriken och möter den vanliga synen. Krossade rutor, graffiti, sly som växer där truckar en gång körde, lösa kablar, rostiga rör, rangliga järntrappor.

På sommaren leder Baraff turistgrupper genom järnverket. Gamla arbetare berättar vad de gjorde.

Uppe på höjden ligger städerna Rankin och Braddock. Som alltid i sådana här bygder får det förflutna en lyster av försvunnet paradis.

– På fredagkvällarna var det så mycket folk ute att man inte fick plats på trottoarerna. Nu är stan tom.

Vi har klättrat upp till andra våningen och står framför masugnen, en enorm kittel. ”En kontrollerad vulkan.” Framför masugnen ligger fortfarande vit lera i stora pappersförpackningar. Leran användes för att mura igen öppningen till ugnen och släcka elden.

Ron Baraff växte upp i trakten. Som barn lekte han på slagghögarna. Han simmade i floden som var så förorenad att allt liv hade dött. Nu kan man åter fiska. Naturen återhämtar sig. I hallen som rymmer masugnen bor en uggla.

Det är det goda, säger Baraff.

Återstår att skapa nya arbeten. Var? Hur?

– Alla kan inte ha akademisk examen och arbeta på bank.

Han avskyr av hela sitt hjärta den konservative Santorum. Men de talar om samma sak. Den ärkekonservative, fundamentalistiskt kristne Rick Santorum säger att han ”lyssnar på vad som finns i amerikanernas hjärtan.”

Men han har inte gett mycket tydligare besked än Ron Baraff om hur de nya industrierna ska skapas.

 

Bildspel från Carrie, en nedlagd masugn i Ståldalen utanför Pittsburgh.

[slideshow post_id=”” exclude=”,11 ” auto=”undefined” thumbs=”undefined”]