En handfull rörmokare står med plakat runt halsen på Penn Avenue. De protesterar mot en byggherre som använder oorganiserade arbetare.

Rörmokarna och karlarna inne på bygget ser inte på varandra. De som står med plakaten är försiktiga och noga med att hålla sig till reglerna. Inga trakasserier. Fackföreningarna får inte protestera mot arbetsplatsen som sådan, de måste välja en yrkeskategori i taget, och denna vecka är det rörmokarna som upplyser om att bygget saknar kollektivavtal.

Jag talar med ett par av de oorganiserade arbetarna när de lastar ur en lastbil.

– Man måste leva, man måste ha mat. Till slut kokar allt ner till det, säger den ene.

– Med det här jobbet kan jag föda min familj, säger den andre.

Inte heller rörmokarna från fackföreningen är särskilt talföra. Det kan ju hända att potentiella arbetsgivare noterar vilka de är. Bråkmakare är inte välkomna.

En av dem, Joe Rupprecht, träder fram som talesman. Han är en ganska kortväxt, lite överviktig och mycket hjärtlig 48-åring. Han har arbetat som rörmokare sedan 1982 och säger att det är ett bra yrke, när det finns jobb.

– Förra året hade jag att göra hela tiden på ett sjukhus och en arena. Jag tjänade 74 000 dollar (cirka 530 000 kronor). Det var ovanligt bra. Oftast gör jag mellan 50 000 och 70 000 men det har hänt att jag gått arbetslös länge också.

De organiserade rörmokarna tar 35,25 dollar i timmen. Joe ser generad ut när han berättar det. Det är en bra lön och han jämför den med vad killarna inne på bygget tjänar.

– Jag har förstått att de får 20.

Han är noga med att inte säga något nedsättande om dem. ”De som arbetar här är våra grannar, de är som vi.” Sedan nickar han mot betonggolvet de har gjutit.

– Ser du bubblorna? De har inte packat betongen på rätt sätt och den blir inte så stark som den skulle kunna bli. Och ser du att ingen av dem bär hjälm? På en arbetsplats där det finns fackförening följer alla skyddsbestämmelserna och vi jobbar smart. Vi kan våra saker.

Han går några meter bort.

– Betydligt fler var med förr.

USA är indelat i ”rätt till arbete-stater” och ”fackföreningsstater”. Benämningarna berättar tydligt hur den politiska trenden är. Rätt till arbete är detsamma som att vara emot facket.

I ”fackföreningsstater” måste alla på en arbetsplats vara med och betala en avgift, oavsett om man är medlem eller inte, för att facket förhandlar fram avtal. Det gör fackföreningarnas ställning starkare. Men arbetsgivaren kan förstås gå förbi facket genom att bara anställa oorganiserade, som på bygget på Penn Avenue.

I delstater där man lagstiftat om ”rätt till arbete” är facken mycket svagare och lönerna i genomsnitt 3,2 procent lägre.

Allt fler delstater vill lagstifta om ”rätt till arbete”. Det är ett sätt att tvinga ner lönerna och blidka företag, att få dem att inte flytta någon annanstans. Så hela samhället resonerar som karln jag talade med på bygget: inkomsten är liten men det är i alla fall en inkomst.

Resultatet är att reallönerna för medelklassen har sjunkit de senaste 30 åren.

– De rika har blivit rikare och de fattiga fattigare, säger Joe. Men vi är människor vi också och vill bli behandlade som det.