Fatima Cooper, 22, ger i en mening förklaringen till att många amerikaner är så feta att de med möda vaggar fram.

– Jag tar tåget in till stan en gång i månaden för att köpa grönsaker.

Fatima äter alltså färska grönsaker en gång i månaden, och jag törs lova att det inte blir så mycket då heller. Hon bor i en miljonstad, Philadelphia, och samtidigt i en matöken. Det är benämningen på områden där invånarna har minst en mile, 1,6 kilometer, till en affär med nyttig föda.

Det handlar om fattiga människor i fattiga områden, som Fatima Cooper i stadsdelen Allegheny i norra Philadelphia. Många här har inte bil. Många lever på socialbidrag.

Allegheny är urtypen för slum: förfallna hus, utbrända hus, igenbommade hus med spånplattor för fönstren, ett par nedlagda fabriker, ödetomter, sopor på gator och trottoarer, sysslolösa män i smågrupper. En skola som påminner om en fästning: låst dörr och porttelefon med kamera där barn som kommer för sent får identifiera sig.

I vart och vartannat gathörn finns närbutiker. De har galler för fönstren och innehavaren sitter skyddad i en bur med sina mest stöldbegärliga varor, godis, cigaretter, schampo, tvål, tvättmedel, tandkräm.

En sådan butik har tiotals sorter läsk i allt från småflaskor till dunkar på tre liter. Läskkylen täcker en vägg i den trånga butiken. Petflaskor med läsk står på golvet längs alla hyllor.

Här finns konserverad spaghetti och konserverad ravioli och mängder med chips.

Men inga grönsaker och ingen frukt.

– Vinsten på försäljning av grönsaker är låg, säger Julia Koprak som arbetar på Food Trust, en organisation som sedan 20 år verkar för att sprida försäljning av frukt och grönsaker till fattiga områden. Ägaren av en närbutik måste utnyttja varje kvadratmeter för att sälja det han tjänar mest på. Dessutom måste grönsaker tas om hand. Du kan inte bara slänga upp dem på en hylla.

Det saknas också effektiv distribution och de flesta närbutiker saknar möjlighet att lagra grönsaker.

Resultatet är att över 23 miljoner amerikaner lever i områden där det är flera kilometer till närmaste grönsaksdisk.

Julia mäter avståndet från en punkt i Allegheny till närmaste snabbköp. Det är 3,2 kilometer.

Det finns inte en människa som går tre kilometer med en tung matkasse.

Ta bussen då! Och byt en gång, två, tre – för att köpa grönsaker!

Hur realistiskt är det i slummen där varenda kotte utom möjligen knarklangarna har ont om pengar? Om det alls finns en buss. Så svaret blir det som Fatima Cooper ger:

– Jag köper grönsaker en gång i månaden.

Samma sak säger Annette Washington, 34:

– En gång i månaden.

En gång i månaden kommer socialbidraget och då far man till stormarknaden och bunkrar upp och då slinker det med en och annan paprika och tomat.

I matöknen är frukt och grönsaker något spännande, exotiskt. Food Trust värvar närbutiker till ett eget distributionsnät för frukt och grönsaker. Denize och Guillermo Rodriguez, ägare till butiken Weso, har nappat på erbjudandet.

– Barnen älskar frukt, säger Denize. Men de vet inte hur de ska skala apelsinerna. Vi gör det åt dem.

Hon öppnar kylen som Food Trust hjälpt till att skaffa. Hon tar fram ett päron.

– Se, vi har bara ett kvar. Vi måste ta hem fler.

Den förevisningen av ett päron, ett enda päron i en kyl, säger hur det står till i matöknen där grönt är lika sällsynt som vatten i sandöknen.

34 procent av amerikanerna är sjukligt feta och lika många är överviktiga. Den amerikanska fetmaepidemin handlar inte om dålig smak och dålig karaktär. Den handlar lika mycket om hur samhället är uppbyggt.

Det är inte efterfrågan som styr utbudet utan utbudet som styr efterfrågan. Kunderna köper chips för att det bara finns chips att köpa.

 

Bildspel, mat i Amerika.

[slideshow auto=”undefined” thumbs=”undefined”]