Hemma igen. Som vanligt efter reportageresor med en känsla av overklighet.

I lördags natt låg vi tryckta mot marken vid gränsen mellan Serbien och Ungern medan polisens söklampor svepte över terrängen. Nu sitter jag vid mitt vanliga stökiga skrivbord.

De kom – och kommer – i tusental varje dag till gränsstaden Horgos. Tysta grupper av människor som aldrig vet vad som finns 500 meter längre fram längs vägen. Familjer med små barn. Gäng med unga tonårspojkar. Gamlingar som stödjer sig på yngre släktingar.

Jag har sett liknande rader av flyktingar till fots förr i Libyen, i Kenya, i Sydsudan. Nu vandrar människor genom Europa. I lördags var det 39 grader varmt, många saknade vatten till sina barn.

Många läsare har hört av sig och frågat hur det gick för Radwan, Rohat och deras lille son Muhammed som vi följde under en dramatisk natt när de tog sig över, eller snarare under, gränsen till Ungern. Tyvärr vet jag inte. Det sista vi såg var  hur de försvann in i raderna av höga majsplantor. Deras rörelser rasslade några sekunder, sedan var de borta. Jag fick deras telefonnummer, som jag inte kommer fram på och jag har skrivit till en Facebook-adress, men ännu inte fått något svar. Min gissning är att de är kvar i Ungern.

Om de blev tagna av polisen har de fått välja på att antingen låta sig registreras med fingeravtryck och föras till ett provisoriskt läger i staden Rötszke eller sändas tillbaka in i Serbien. Om de har lyckats hålla sig undan polisen kanske de har nått Budapest vid det här laget.

Där lever tusentals flyktingar vid tågstationen i tält eller på filtar direkt på marken. Många vittnar om att de inte tilltås resa med tågen som går vidare till Tyskland och hur polisen hindrar dem från att lämna området. Rädslan för att de ungerska myndigheterna snart ska göra en upprensning och skicka ut flyktingar är mycket stor. I  lördags demonstrerade ett hundratal flyktingar mot att polisen.

Enligt tidningen The Guardian ska flera av de flyktingar som dog i den lastbil som påträffades i Österrike tidigare ha bott vid stationen i Budapest.

Läs gärna våra reportage från gränsen här och här.

Foto: Magnus Wennman

Hundratusentals människor har lämnat kriget i Syrien med en gemensam dröm: att starta ett nytt liv i Europa.

De flesta tvingas kliva ombord på smugglarnas båtar tvärs över Medelhavet eller bli instängda på lastbilsflak upp genom Östeuropa. De livsfarliga resorna har fått människor att söka nya vägar. Något som framgår av det här reportaget i Guardian.

Den brittiska tidningen har rest till den nordnorska staden Kirkenes, vid den ryska gränsen. Upp emot 20 syrier i månaden kommer nu över gränsen för att söka asyl i Norge. Bakom sig har de en nästan 400 mil lång resa. Från Syrien, över gränsen till Turkiet och norrut genom ett allt kallare Ryssland till den arktiska staden.

– Några har försökt att ta sig över med cyklar, resten i bilar. Det är enkelt för dem, de kan sitta i en rysk bil och komma in i Norge, säger Thomas Pettersen, den enda tjänstgörande polisen i staden till Guardian.

I morse kom nyheten att två båtar sjunkit utanför Libyens kust och att uppemot 500 flyktingar drunknat. Och än en gång riktas fokus på den livsfarliga situationen som råder i landet.

En halv miljon flyktingar och migranter uppskattas befinna sig i Libyen. De kommer från länder som Syrien, Nigeria och Eritrea och väntar på en chans att göra den livsfarliga båtfärden över Medelhavet.

Libyen är ett laglöst land. Den regering som tog över efter Ghadafis fall 2011 har kollapsat. Olika miliser strider om makt och olja och terrorgruppen IS växer sig allt starkare.

Flyktingar blir inlåsta i fängelser. Laglösheten har gjort landet till ett paradis för människosmugglare, som tjänar grova pengar på att sälja drömmen om Europa. Verksamheten pågår öppet och ledarna för syndikaten löper liten risk.

På grund av säkerhetsläget har ytterst få oberoende journalister tagit sig in i landet det senaste året. Men det finns undantag. Här är en dokumentär från amerikanska Vice i mars i år. Den är otäck men viktigt. Se den och förstå.

Det händer mycket nu. I Europa och i resten av världen. Vårt behov av relevant bevakning är faktiskt omättligt.

Senaste året har vi rapporterat från terrordåden i Paris och Köpenhamn. Vi har sett följderna av IS i Irak och vid turkiska gränsen mot Syrien. Vi har åkt buss med romer från Rumänien och mött båtflyktingar på italienska Lampedusa. Vi har varit i Tyskland, Grekland och Storbritannien. Vi var i Nepal efter det ödesdigra jordskalvet. Vi har varit i Ryssland och Ukraina, i Japan, USA, Israel och på en rad andra platser. Ja, vi har förstås jagat u-båtar i Finland också.

Just nu är vår reporter Erik Wiman och fotograf Magnus Wennman vid gränsen mellan Serbien och Ungern för att berätta om 2015 års viktigaste fråga. Följ dem gärna.

Än en gång varmt välkommen!