I veckan är det tio år sen Paris förorter brann. Vår reporter Susanna Hållbus berättar om upploppen – och om vad som hände sen.

*****

Strax efter 18, en torsdag i oktober 2005, i Clichy-sous-Bois, en förort till Paris.

Två tonåriga pojkar dör av en kraftig elchock inne i en transformatorstation. De hade klättrat över staketet för att komma undan polisen. Zyed Benna och Bouna Traoré var bara 17 och 15 år gamla.

Deras kompis, 17-årige Muhittin Altun, överlevde mirakulöst.

I Clichy-sous-Bois är arbetslösheten hög. Invånarna har invandrarbakgrund. Uppdämd frustration över regeringens slapphänthet och polisens rasism och trakasserier, triggas av pojkarnas dödsolycka.

Redan samma kväll som olyckan, 27 oktober 2005, började kravallerna i Clichy-sous-Bois, som ingår i förortsområdet Seine-Saint-Denis. Första november spreds upploppen till hela Seine-Saint-Denis. Dagen därpå: till städer i hela Frankrike.

*****

Reportern Magnus Falkehed, som då arbetade för Aftonbladet, berättar om krigsliknande sammandrabbnigar mellan ungdomar och poliser. Brända bilar, krossade busshållplatser – och skottskadade personer.

”Ovanför våra huvuden cirklar en helikopter. Strålkastaren söker över taken på de grå femvåningshusen i jakt på smygskyttar”, skriver han om upploppens tionde dag.

*****

Upprorsmakarna beväpnade sig med gatsten, molotovcocktails och ibland skjutvapen. Dåvarande inrikesminister – och senare president – Nicolas Sarkozy kallade dem för ”slödder” och sa att han skulle spola rent i förorterna med högtryckstvätt.

Utegångsförbud. Undantagstillstånd. Förutom 9500 extra poliser i tjänst, satte myndigheterna in en tillfällig lag som inte varit i bruk sen kriget mot Algeriet på 1960-talet.

Efter en månad ebbade upploppen ut. Totalt brändes 10 000 bilar och 300 byggnader. Räkningen för förstörelsen landade på två miljarder kronor.

I våras, efter nära tio år av utredningar kom så domen mot poliserna som jagade tonårspojkarna. De frikändes.

Den nu 27-årige överlevaren, Muhittin Altun, säger till France 3 att han gillar att kolla kriminalserier på TV.

– Där blir de skyldiga alltid straffade.

Han bär fortfarande långärmat för att dölja de fysiska ärren.

Susanna Hållbus

Skälen att oroa sig för utvecklingen i Thailand är många just nu. Militärjuntan, som tog makten 2014, inskränker yttrandefriheten steg för steg.

Kritiska röster har fängslats. Friheten på nätet hotas att dras åt när all internettrafik ska gå igenom en statlig kontrollerad portal.

Att mänskliga rättigheter kränks i semesterlandet brukar inte skapa några stora rubriker här hemma. Så heller inte nu.

Men kanske kan det senaste påbudet från juntan på allvar rucka på bilden av Thailand som problemfritt partyland.

Det är numera förbjudet att ta selfies med ölflaskor.

Jo, du hörde rätt.

Juntan, som har skärpt alkohollagarna, varnar för att en selfie med en ölflaska kan betraktas som ”uppmuntrande av andra att konsumera alkohol”, skriver Global Post. Något som kan ge ett års fängelse och motsvarande 110 000 svenska kronor i böter.

Man kan se den här texten som en påminnelse till var och en av de 300 000 svenska turister som väntas åka till Thailand i vinter att tänka sig för nästa gång kvällssolen sjunker i havet och ölflaskan känns så där perfekt sval i handen.

Ditt paradis är någon annans diktatur.

När vi som utrikesjournalister reser till ett land gör vi alltid en riskbedömning. Hur känslig är frågan vi ska bevaka?

Vilka risker finns det för oss och våra källor?

Att intervjua gatubarn, som nu var fallet, är vanligtvis mindre problematiskt än att rapportera om politiskt förtryck och militära konflikter. Att det finns fattiga och utsatta barn i ett land som Marocko är trots allt ingen hemlighet.

När jag och fotograf Niclas Hammarström anlände till Marocko förra torsdagen uppgav vi tydligt att vi var i landet som journalister. På plats i staden Tanger valde vi att inte fotografera poliser, hamnanläggningar eller andra platser som skulle kunna vara vara säkerhetsklassade.

Ändå greps vi av marockansk polis, tvingades radera bilder och förbjöds att arbeta i landet.

Vi har i efterhand förgäves sökt Marockos ambassad för en förklaring. Det kan så klart vara så att man inte vill svärta ner turistbilden av Marocko som ett spännande, exotiskt resmål med bilder på usatta barn. Men en sak fick oss att reagera under den timme vi hölls på polisstationen i marockanska Tanger.

Poliserna tog vid flera tillfällen upp frågan om Sverige och Västsahara.

Sedan 1970-talet ockuperar Marocko det sydliga ökenlandet. Att Sverige nu uppges vara på väg att erkänna Västsahara har inte väckt någon större uppmärksamhet här hemma. I Marocko, däremot, har det retat upp politiker och lett till massiva protester.

I förra veckan beslutade marockanska myndigheter att stoppa Ikeas planer på att bygga varuhus i landet. Officiellt handlade det om saknade tillstånd, men enligt en lokal nyhetssajt som står kungahuset nära var det en markering mot Sveriges planerade erkännande av Västsahara.

Marocko har också ställt in överläggningarna med inrikesminister Anders Ygeman (S) om att hitta en lösning för att de unga gatubarn som lever i Sverige utan id-handlingar ska kunna återvända.

Vi kan inte så klart inte påstå att det finns en koppling mellan Sveriges hållning i Västsaharafrågan och att Aftonbladet förhindras att arbeta i landet. Däremot är det uppenbart att relationerna mellan Sverige och Marocko är sämre än på mycket länge.

Vill du jobba med oss på utrikesredaktionen? Just nu söker vi reportrar/redaktörer för inhopp på redaktionen i Stockholm. Är du intresserad? Maila karin.lindblom@aftonbladet.se Bifoga länk till arbetsprov och kontaktuppgifter till minst en person som kan lämna goda referenser. Välkommen!