Trots vintervädret fortsätter omkring 400 personer varje dygn att riskera livet på vattnet mellan Turkiet och Grekland. SvD rapporterar i dag direkt från vattnet.

Kolumnen nedan är mina tankar i efterhand om tiden ombord på de Gula Båtarna tillsammans med Svenska Sjöräddningssällskapet. Om du inte redan gjort det: ta gärna även en halvtimme och se vårt reportage ”Dödens Kust” här. Det är en berättelse om tiden vi lever i.

”Om jag tvingades natta Astrid till ljudet av bomber skulle jag också fly”

Jag är en nybörjarfarsa. Kan nästan ingenting än. När knytet här intill mig i soffan gnyr i sömnen håller jag andan av oro att något är fel. Hon ligger på sidan med knäna uppdragna till magen och i mina ögon är hon skör som en såpbubbla i en höststorm. Att det är mina fumliga händer som ska kupas till skydd runt henne är en tanke jag knappt vågar tänka.

Vår Astrids tillvaro är av allt att döma så ofarlig den kan bli för ett två veckor gammalt liv och det finns en mjukt vadderad buffertzon mellan henne och den verklighet som tiotusentals andra barn börjar sitt liv i. Ändå sitter jag här med andan i halsen och googlar på ”sömn + nyfödd” och ”kan bebisar äta för mycket?”

Hur är det då inte för den förälder som ska skydda sina barn från splitter, rasmassor och kulor? Jag har träffat och intervjuat hundratals men jag är ändå inte i närheten att förstå. Det enda jag med säkerhet kan säga är att om jag tvingades natta Astrid till ljudet av ett krig skulle jag ta henne och fly morgonen efter.

I fotoalbumet i min telefon möts två världar. Det slog mig i går när jag som vanligt skrollade fram och tillbaka mellan bilderna på henne som en nyförälskad tonåring. Jag råkade dra lite för hårt med fingret och plötsligt befann jag mig i den andra världen, bland bilderna från alla jobbresor de senaste åren. Afghanistan, Libyen, Ukraina, Gaza, Syrien och nu senast höstens flyktingkatastrof i Europa och på Medelhavet

Hjärnan återupptog sin vana sedan flera år att spela upp minnen som kortfilmer för mitt inre. Den sönderbrända flickan i Kabul, blodet från en hel familj i trapphuset i Gaza, pojken med IS-terroristernas kula i huvudet i Kobane, barnsäckar i massgravar, gråten, skriken, explosionerna, föräldrars vanmakt…
Virvelvinden blir en tornado i huvudet tills hjärnan slutligen greppar tag i ett minne att stanna upp vid.

Det blir i livflotten på Medelhavet. Vi sjösatte den från Gula Båtarna för att undsätta ett 30-tal människor som satt fast på en klippa en stormnatt i november. När jag efteråt skulle berätta om räddningsinsatsen skrev jag något om att havet inte ville ha oss där, hur det kändes som varje brottsjö skulle välta flotten.

I huvudet framkallar jag bilden av den gravida kvinnan som med ena handen klamrade sig fast vid flottens gummireling. Den andra höll hon skyddande mot sin mage och livet där inne som knappt börjat. Ovanför oss kastade sig klippväggar uppåt ur Medelhavet och på andra sidan vattnet såg vi ljuset från den turkiska kusten.
En annan kvinna höll sin 17 dagar gamla bebis intill kroppen när deras vattenfyllda gummibåt nådde Samos. Jag minns att flickan hette Xonav att hon skakade av köld och mamman hade svårt att ställa sig upp, men med sina sista krafter kravlade sig fram på knä tills hon nådde den torra stranden.
Jag byter ut kvinnan mot mig själv där på stranden, med Astrid tryckt mot kroppen. Så plötsligt avbryts mardrömmen av hennes pip intill mig i soffan.
Jag googlar ”magknip + bebis + tips.”

/ Erik Wiman
Reporter Aftonbladet

Förra veckan släppte Aftonbladet och SvD en gemensam bilaga tillförmån till Gula Båtarnas arbete med att rädda liv på Medelhavet. Den finns fortfarande i butikerna.