Arkiv för kategori Utrikesjournalistik

- Sida 2 av 2

”Det kunde varit jag och min fru”

av Karin Lindblom

bicske

”Europa, vad är det som händer?” Så avslutar vår reporter Erik Wiman sitt och fotografen Jerker Ivarssons reportage från Bicske i Ungern igår. Sedan fortsätter han skriva. ”Är det för känslomässigt?” frågar han oss. Vi tycker inte det.

Skriken hörs på långt håll. Trots att de stiger ur barnhalsar överröstar de alla andra ljud i kaoset som råder. När vi springer mot platsen tänker jag att det är så här världen låter. 

Det här ljudet hörs när bomberna faller i Aleppo. Det hörs på rangliga båtar över Medelhavet. Det hörs längs de taggtrådar som Europa håller på att linda runt sig självt som ett sylvasst skal. 

Vårt soundtrack 2015 är människor som skriker i panik och skräck. 

Vi kommer fram och jag hinner se hur pappan får ett slag mot huvudet av en polis. Han hukar, men blir kvar stående på fötter. Med ena handen tar han sig för skallen. Den andra håller han skyddande över sina två barn, en pojke och en flicka. 

Gråten vi hörde är deras. De skriker ordlöst i rädsla när familjen pressas framåt av muskulösa poliser, vars order är att flyktingar som kommer till stationen i Bicske ska bussas till läger för registrering. 

Fler och fler journalister kommer skyndande för att se vad som händer. Ilskna tv-strålkastare i ansiktet på pojken och flickan. Han är yngre än tio år, men vill vara stor och skriker mot oss och mot poliserna. Han vill skydda sin syster, men tårarna tar över och han sätter sig till sist hjälplös på gräset. Ett barn som borrar ner naglarna i jorden, en grästuva är det enda vapen han hittar. Han slänger den på sin omvärld.

Det är ingen vacker stund heller för journalistiken. Jag ber en tv-fotograf med den starkaste strålkastaren att backa lite, men får ett ”mind your own fucking business” tillbaka. Och visst, även jag skulle bli tokig om en annan journalist la sig i mitt jobb, men hur gärna vi än vill berätta måste vi visa hänsyn för människors utsatthet.

Poliserna fortsätter att försöka pressa familjen mot de väntande bussarna. Mamman och pappan, jag får aldrig veta deras namn, gör sitt bästa för att skydda sina barn. Till sist ger hela familjen upp och sjunker ner på marken. 

De har lämnat ett krig bakom sig och det här är vad Europa erbjuder i form av hjälp.

Det är lätt att bara låta skuggan falla tungt över Ungern, där två panikslagna barn och deras förödmjukade föräldrar bara är den senaste i raden av övergrepp jag bevittnat, men om fredsunionen EU inte förmår enas om en och samma värdegrund i den katastrof som nu pågår, vilka fundament finns då kvar? 

Allt är kaos nu. Ett ungt par omringas av minst tio poliser. Hon är gravid  och de håller varandras händer när de sätter sig ner på marken. Kvinnan vädjar upp mot uniformerna att hon ska få gå tillbaka ombord på tåget, men får inget svar. 

Det är omöjligt att inte tänka att det där kunde ha varit jag och min fru. 

Det kunde varit du och din familj. 

Det kunde vara ditt barn med fingrarna nedborrade i jorden.

Erik Wiman 

Opinionen svänger i Storbritannien

av Karin Lindblom

Så här såg det ut när vår reporter Kenan Habul och fotograf Anna Tärnhuvud var i Calais tidigare i somras.

Nu verkar opinionen i Storbritannien vara på väg att vända. Även bland de mest hårdnackade flyktingmotståndarna.

”Det gäller liv och död”, skriver The Sun på sin förstasida idag. ”Vårt land har en stolt tradition av att hjälpa människor i nöd och vi ska inte vika från den nu”, skriver Stig Abell.

Som The Guardians Patrick Kingsley påpekade; välkommet från en tidning som kallat flyktingar kackerlackor.

sun_03_09

De vandrar genom Europa

av Erik Wiman
Flyktingar-i-Serbien

Hemma igen. Som vanligt efter reportageresor med en känsla av overklighet.

I lördags natt låg vi tryckta mot marken vid gränsen mellan Serbien och Ungern medan polisens söklampor svepte över terrängen. Nu sitter jag vid mitt vanliga stökiga skrivbord.

De kom – och kommer – i tusental varje dag till gränsstaden Horgos. Tysta grupper av människor som aldrig vet vad som finns 500 meter längre fram längs vägen. Familjer med små barn. Gäng med unga tonårspojkar. Gamlingar som stödjer sig på yngre släktingar.

Jag har sett liknande rader av flyktingar till fots förr i Libyen, i Kenya, i Sydsudan. Nu vandrar människor genom Europa. I lördags var det 39 grader varmt, många saknade vatten till sina barn.

Många läsare har hört av sig och frågat hur det gick för Radwan, Rohat och deras lille son Muhammed som vi följde under en dramatisk natt när de tog sig över, eller snarare under, gränsen till Ungern. Tyvärr vet jag inte. Det sista vi såg var  hur de försvann in i raderna av höga majsplantor. Deras rörelser rasslade några sekunder, sedan var de borta. Jag fick deras telefonnummer, som jag inte kommer fram på och jag har skrivit till en Facebook-adress, men ännu inte fått något svar. Min gissning är att de är kvar i Ungern.

Om de blev tagna av polisen har de fått välja på att antingen låta sig registreras med fingeravtryck och föras till ett provisoriskt läger i staden Rötszke eller sändas tillbaka in i Serbien. Om de har lyckats hålla sig undan polisen kanske de har nått Budapest vid det här laget.

Där lever tusentals flyktingar vid tågstationen i tält eller på filtar direkt på marken. Många vittnar om att de inte tilltås resa med tågen som går vidare till Tyskland och hur polisen hindrar dem från att lämna området. Rädslan för att de ungerska myndigheterna snart ska göra en upprensning och skicka ut flyktingar är mycket stor. I  lördags demonstrerade ett hundratal flyktingar mot att polisen.

Enligt tidningen The Guardian ska flera av de flyktingar som dog i den lastbil som påträffades i Österrike tidigare ha bott vid stationen i Budapest.

Läs gärna våra reportage från gränsen här och här.

Foto: Magnus Wennman

Välkommen till Aftonbladets utrikesredaktion

av Karin Lindblom

Det händer mycket nu. I Europa och i resten av världen. Vårt behov av relevant bevakning är faktiskt omättligt.

Senaste året har vi rapporterat från terrordåden i Paris och Köpenhamn. Vi har sett följderna av IS i Irak och vid turkiska gränsen mot Syrien. Vi har åkt buss med romer från Rumänien och mött båtflyktingar på italienska Lampedusa. Vi har varit i Tyskland, Grekland och Storbritannien. Vi var i Nepal efter det ödesdigra jordskalvet. Vi har varit i Ryssland och Ukraina, i Japan, USA, Israel och på en rad andra platser. Ja, vi har förstås jagat u-båtar i Finland också.

Just nu är vår reporter Erik Wiman och fotograf Magnus Wennman vid gränsen mellan Serbien och Ungern för att berätta om 2015 års viktigaste fråga. Följ dem gärna.

Än en gång varmt välkommen!

Kategorier Utrikesjournalistik
Sida 2 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB