Nej, det handlar inte vädret.

Det är svårt att samla tankarna och resonera kring något annat än det helvete som drabbade Norge i går. Hur kan någon med så cynism och kallblodighet planera och genomföra de vidriga handlingar som nu successivt framkommer?

Först en kraftig bilbomb riktad mot maktens centrum med vetskap om att slumpen avgör vilka människor som drabbas. Därefter, med handeldvapen på nära håll, en avrättning av människor på ungdomslägret på Utöya.

Gärningsmannen/männen har haft gott om tid att tänka igenom sina handlingar, bearbeta intryck, skräck och vädjanden från sina offer. Men trots detta har han/de fortsatt sprida död, skräck och sorg omkring sig.

Vilket helvete måste inte ungdomarna på Utöya fått genomlida? Och vilka helveten måste inte anhöriga och överlevande nu genomgå? Alla vi andra må fasa av blotta tanken på händelserna. Överlevande och anhöriga har händelserna inpå skinnet under resten av sina liv.

All kommunikation, artiklar, TV- och radioprogram jag tar del av som inte direkt handlar som terrorattackerna i Norge får en dubbel mening: Vad tänker de på, sitt program eller terrorhandlingarna i Norge? Allt som inte rör händelserna i Norge verkar banalt i sammanhanget. Om man bortser från barnprogrammen så måste man verkligen fråga sig: Måste detta verkligen sändas? (Jag har själv stått i TV och önskat slippa presentera vädret när hela nyhetssändningen präglats av terrorhandlingar och mänskligt lidande.)

Sitter just nu och lyssnar till påannonseringen av P1:s Sommarprogram. Hur kan man sända ett sånt program idag frågar jag mig. Ögonblicket efteråt får jag höra att dagens sommarpratare och Radioledningen ställt sig tvekande till att sända programmet (som bandats tidigare) med hänvisning till händelserna i Norge. Bra.

Att det trots allt sänds speglar vädjanden från Norges statsminister Jens Stoltenberg om att vi inte skall låta terrorister diktera hur vi skall leva våra liv. Men det är samtidigt en balansgång mellan det och respekten för alla drabbade och anhöriga.

Massakern är över, men polisens analyser kommer att ta lång tid och händelserna kommer att påverka det norska, och även det svenska, samhället för all framtid. Det finns en tid före och en tid efter terrorhandlingarna i Oslo/Utöya.

Bearbetningen av personliga trauman kommer att ta lång tid. Sorgen över det inträffade är ofantligt stor. Såren läker inte utan ärr.

Jag vill framföra mitt deltagande till alla drabbade.

/Martin Hedberg