Venedigbiennalen öppnade äntligen upp sina portar igår för press och specialinbjudna gäster, professionals, mm. De flesta brukar börja med Giardini paviljongerna, men vi valde istället att gå till Arsenale. På det sättet kunde vi se konsten i lugn och ro utan att fastna i en massa samtal.

 

Vi sprang på en hel del folk i alla fall. De flesta var stormförtjusta över Paul Chans Sadeinstallation, men tveksamma till Pascale Martine Tayous. Någon kallade det för Kameroun Kabakov. Och batongverket av Richard Wentworth gick heller inte hem hos många. Här sade någon: ”det är ju bara en blandning av Beuys, Chaplin och Magritte!”. Jag fick återse min stora favorit – Ulla von Brandenburg som hade gjort en hypnotiskt vacker videoinstallation som iscensätter ett par individers surrealistiska leverne i Corbusiers sommarpalats utanför Paris. Jag hade sett verket på le Plateau för bara några veckor sen, men här växte det ytterligare. En annan ögonfälla var Carren Cyttens videoverk, som bygger på en Dogville liknande iscensättning av en ruffig familj i upplösning. Noréns dramer framträder här som trevliga sitcomes i jämförelse. Annars var Arsenale byggt som en enda stor nöjespark utan nöje. Många kontemplationsmöjligheter men också många lekfulla hermetiska karläggningar av vår tid i formen av serieteckningar, diagrammer och annat smått och gott. Långt mycket bättre än Robert Storrs intellektuella begravningståg förra gången och Maria de Corral och Rosa Martinez politiskt korrekta cirkuståg förförra gången.

 

På kvällen gick jag till Sites fest på Orangebar. Det var underbart att få återse alla vänner och kollegor samlade på ett och samma ställe. Det slog mig hur homogen den svenska konstvärlden är. Kritiker, konstnärer och curatorer hänger ihop likt djur i en frireligiös fresk över det kommande paradiset. Men kanske är det bara så på ytan. Jag förvarnade hursomhelst alla att jag höll på att blogga och lade till lite skämtsamt att de inte fick säga något till mig som de inte var beredda se i tryck. Detta hindrade dock inte folk i någon större utsträckning. Det finns inget som smörjer det sociala maskineriet så mycket som skvaller, men av taktiska, yrkesetiska och pragmatiska skäl (presskonferensen börjar om en halvtimme) tänker jag tills vidare hålla allting för mig själv.