Det sägs att den här biennalen är glesare än tidigare årgångar – finanskris, biennalkris, identitetskris? Kris, kort sagt. Det märks i så fall inte så där jättemycket. Vi köar. Och köar. Steve McQueens film måste man förboka sig till, danska och nordiska paviljongernas gemensamma konstverk släpper bara in trettio i taget. Lång kö. Men värt det: vi är på husvisning och konsten har blivit statussak, dekoration, kulturellt kapital som blir ekonomiskt. 

Giardini kokar av invigningstal, gratis iskaffe och snygga solglasögon. Vi tittar mer på varandra än på konsten. Någon säger: det är bättre än nånsin. Det betyder bara att det är mer greppbart än tidigare. Bättre är mindre.

Ikväll är det både IASPIS-mingel och nordisk fest, den senare på Lido. Vi ses där.