Efter att ha tagit en snabb fika med Andreas Gedin, mannen bakom det intressanta idén att ha en fiktiv samtalspartner inkluderad i sin avhandling, och inte nog med detta, låta denna samtalspartner fungera som ett konglomerat av alla direktiv och kommentarer han får på sin avhandling, gled jag snabbt in på presskonferensen. Denna började storslaget, med Birnbaums eleganta entré till en tomteblossblixtrande fotografklunga som lugnade sig först när Paolo Baratta – Biennalens direktör började prata. I vanliga fall brukar biennaldirektörer säga några formella fraser och lämna över rampljuset till biennalcuraton, men inte här inte. Baratta höll en nästintill 30 minuter lång utläggning om Biennalens alla projekt, det strukturella paradigmskifte som håller på att äga rum i och med denna biennal, det nya fokuset på två nya fenomen: forskning och kontinuitet, mm. Han talade också om vikten att bjuda in så många nationer som möjligt, både nya och gamla, att ”making worlds starts with welcoming worlds”. Och när bergspredikan var som ljuvligast, och jag kände hur jag sakta men säkert började vaggas till sömns, väcks jag plötsligt av ett ihålande långt skrik som lät som om den kom rakt ner från Dantes inferno, eller var det Munks? Vi vände oss förskräckta om. Är det någon som blivit ihjälstucken? Kort därefter skriker mannen igen: ”Come si fare per intrare alla Biennale?” ”Hur skall man göra för att komma in på biennalen?” Ett infiltrerat performance alltså. Vi kan pusta ut och återgå till ordningen.

Daniel Birnbaum börjar tala. Han talar om att konsten är något som utvecklas över tid, att all konst måste hitta sin egen tid, sin egen rytm. Att konstnärer kan glömmas bort, men att de kan få nytt erkännande av nya generationer som finner och använder dem som inspirationskällor. Han talar också om att tid är en sak och att geografi är en annan, att vi lever i en multicenrtisk värld där det inte längre är viktigt var man bor någonstans. Här tänker jag att tanken är minst sagt idealistisk och att tid och geografi visst hänger ihop, eftersom tiden går olika fort i olika världsdelar, men, men. Man behöver ju inte hålla med om allt. Sen går han in på de tre trådarna som man kan finna i biennalen: 1) ”large installations about urbanism and civilisation”, 2) ”painting and painterly sensibility” och det fina modeordet ”collaboration”. Under frågestunden säger Birnbaum vidare: ”The Venice Biennale is not here to be loved but to be discussed” och vidare: ”Art is a language that seems to work…It can resist the homogenisation of globalisation”.

När han får lite mer påträngande frågor om vad biennalen egentligen handlar om, citerar han Tolstoj som på frågan vad Anna Karenina handlar om svarat: ”I can’t say it. If I could have said it in a few words I wouldn’t have written a book”. Birnbaum lägger vidare plikskyldigt till att han inte gjort en utställning som försöker illustrera en teori och att han heller inte tror på nyhetsvärdet som sådant, ”Art doesn’t change every year,” men att han gärna visar nya verk av konstnärer som hängt med ett tag. Birnbaum svarar elegant politiskt på vartenda fråga, utan att glömma humorn eller ödmjukheten på vägen. Men när Nils Forsberg ställer sin jokerfråga: ”Daniel, när jag intervjuade dig i Expressen i samband med Venedig Biennalen som du var med och cocurerade för några år sen, så frågade jag huruvida du ville jobba med Venedig Biennalen igen. Då sade du – ”aldrig mer!” Hur ställer du dig till detta nu? skrattar Birnbaum nervöst, förklarar för Baratta vad Forsberg kommer ifrån och skyller på den dåvarande tröttheten. Han har hållt låda i snart två timmar nu. Jag har också några frågor, men jag sparar dem till en framtida intervju.

Det blev så småningom dags för den nordiska paviljongens invigning – Biennalens hitintills bästa paviljong. Här stod svenskar, norrmän och danskar sida vid sida, blickandes oroligt över pressstolarna. Är det ett konstverk eller inte? På varje stol är det namn på landshövdingar, prinsessor och kulturpolitiker. Ingen vågar sätta sig. På den svenska sidan tisslas och tasslas det om huruvida det blir Liljeroth som håller talet. ”Hon vågar väl inte visa sig efter allt hon har gjort” säger någon. Men talet hölls av två danska kvinnor, eller är de norska? Det hörs väldigt dåligt och champagnen börjar flöda. Efter att ha pratat lite biennal med Niclas Östlind, Lars Nilsson den äldre och Magnus af Pettersens – alla tre lika positiva –  stannar jag till och snackar postmodernismens död och fortsatta leverne med Camilla Larsson och Anna Van der Vliet. Därefter springer jag bort till en av den östeuropeiska konceptkonstens pijonärer – Braco Dimitrijevics utställning ”Future post history” på Palazzo Ca Pesaro där Jean Hubert Martin, Catherine Millet och några till skall hålla några miniföreläsningar kring Dimitrijevics fantastiskt roliga striskrift ”Tractatus Post-Historicus” som ges ut nu på nytt. Det är alltid en fröjd att få träffa någon man beundrar, men denna beundran kan sätta sig snabbt i halsen. Så också nu när jag få möta Catherine Millet – kvinnan bakom den radikala självbiografin – The sexual life of Catherine M som jag läste med andan i halsen. Det visar sig nu att vi har gemensamma vänner. Jag både vill och inte vill lära känna henne. Vill så gärna behålla den litterära bilden av henne, intakt, oåtkomlig från alla yttre omständigheter.

Som tur är, måste jag springa vidare till Iaspis tillställningen. Där tas jag emot med öppna armar av både Iaspis och Geistfolket som samarbetat kring teman som teater, iscensättning och performativitet. Det är så många i den svenska konstvärlden jag skulle vilja samarbeta eller bli vän med, med då skulle jag ju inte kunna kritisera deras alster. Kritikerpositionen kräver en viss distans, men detta innebär inte att man måste smyga utmed väggarna, offra de goda samtalen, eller vägra gå på tillställningar som inte har något med ens ideologiska övertygelse att göra. Efter att ha tagit del av Miriam Bäckströms reflektioner kring unga konstnärers rädsla för at se sig själva och inse det faktum att de håller på med ett personligt berättande vare sig de vill eller inte, och skrattat åt Walles roliga lamentationer över Liam Gillicks paviljong – ”en uppvisning i totalt innehållslöshet”, beger jag mig till kitschens högborg – Ukraina paviljongen. Mannen bakom den överdådiga festen är Victor Pinchuk – den ökände ukrainske oligarken som brukar köpa intellektuell arbetskraft och hypad samtidskonst för att kunna rättfärdiga sina ekonomiska tillgångar. Denna gång är det intellektuella fundamentet som bortblåst. Årets curator råkar också vara boxare, något som inte kan ha undgått någon med tanke på den gigantiska reklamaffischen vid Accademia där den så kallade curatorn poserar med ett par guldrollerblades i nävarna. Väl inne i palazzet är huvudentrén täckt av ett hav av vit sand vilket tvingar alla James bond liknande ryssar som anländer med sina blonda skyltdockskvinnor kring armarna, oftast två eller tre på varje sida, och lika ofta från olika nationer, att stappla omkring som björnar på dekis. Vi går upp till palatsets andra våning där vi möts av marionettfigurer på spinn i en halvmörk spegelsal. En lättklädd boogie night rollerbladegirl glider apatiskt omkring på ett par guldglittrande rollerblades. Hon tuggar tuggummi och ser ut att vara hög på något. Och allt detta till bombastisk rekviemmusik och julgranstindrande kandelabrar. Några kameramän springer plötsligt in baklänges och in kommer Jeff Koons och Naomi Campbell arm i arm. Vi glider ner till trädgården, där vitklädda kypare virvlar runt kring amazonliknande vogue kvinnor som spänner sina neonfärgade skor i gräset. Jag blir slutligen presenterad för Pinchuk. Men hans colgateleende stelnar direkt när jag berättar att jag jobbar som kulturjournalist. Jag skyndar mig att fråga ”På vilket sätt har den ekonomiska krisen påverkat er verksamhet?” På vilket han säger ”no comments”, vänder på klacken och går.

Vi springer på våra några vänner, med vilka vi rymmer från kalaset i en taxibåt. Det har blivit mörkt och vi har beställt bord på la Riviera, en charmig liten restaurang vid havet. Väl framme tillbringar vi en oförglömlig kväll i sällskapet av stearinljus, bläckfiskar, blixtrar och en muppetshow liknande swedish cook som slungar fiskbenen över axeln så att de flyger rakt ner i det kluckande havet. Vi talar om kärlek, barndom, minnen, men framför allt om konsten att infiltrera system för att förhoppningsvis kunna förändra dem utan att de förändrar en själv.