Man kan bli ganska trött av all dålig konst som man måste scanna av för att hitta pärlorna i bråten. I förrgår i den uselt hängda och minst sagt ojämna italienska paviljongen, hamnade jag framför en video som visade ett fyrverkeri baklänges. Jaha, det var ju snillrikt, det är mycket här som handlar just om att göra tvärtom, som om det räcker som konstnärlig utsaga! Kanske berodde det på tröttheten, men efter en stund var jag helt förhäxad av de imploderande kaskaderna på duken. Fick tankar om världsalltets dimensionella konstitution; dess betingelser. Om tiden skulle upphöra, eller börja röra sig bakåt som i videon, skulle ju allt kollapsa i en omvänd Big Bang. Såg plötsligt det fantastiska i verklighetens bärande strävbågar. Som en japansk pappersblomma som vecklat ut sig ur ingenting – på en gång stadig och skör.

Den här för mig okände konstnären envisades visst med att göra allting tvärtom. Trots att det angavs att det var en tyst film, kunde jag höra fyrverkerierna spraka och en svag körsång ur dess rökiga rymder. Jag tänkte att det måste vara någon performance utanför vars ljud läckte in i rummet, men när jag steg ut så var det alldeles tyst.

 Det här är ju sådant som bara kan hända på en fullspäckad biennal; att man ibland inte vet om man varit med om en stor konstupplevelse eller om det är ens överretande perception som börjar spela en små spratt.

Venedig är inte internetanvändarens vän. Låsta och icke fungerande nätverk. Äntligen i pressrummet där allt fungerar! Känner mig som en sengångare i jämförelse med mina alerta kolleger. Uppslukad av staden och konsten har det blivit lite tid över till bloggande. Inte heller något minglande. Håller mig undan öppningar och fester och har lyckats föra en relativt asocial tillvaro. Har svårt att jobba och umgås samtidigt, blir alltför distraherad. Igår på öppningen var Rysslande mest högljutt. Champagnen flödade till musik av Stravinsky och rappande konstnärer. Precis som med Melodifestivalen verkar det finnas obegränsat med pengar. Men deras paviljong är bra. Har hittat några favoriter där som jag kommer att skriva om. Även Serbien och Ungern var bra. Och Korea!

Ja, Biennalen är både OS, Melodifestival och modevisning. Har sett de mest fanstastiska kreationer. Roliga hattar och underliga glasögon. Halsband av de mest skiftande slag: Såpbubblor av glas, träringar, taggtråd och tygbollar. Annars är det snedskuret i silkiga tyger i grå och beige nyanser som gäller. Och platta sandaletter med tunna remmar som verkar jobbiga att gå långt i.

Biennalen, som ju har formen av en världsutställning, bjuder på en märklig form av nationell mytologi. Det märkliga är att ens fördomar om olika länders karaktär hela tiden besannas. Brasiliens konstnärer arbetar i gult och grönt, Schweiz i vitt, blått isande, svenska paviljongen är svalt nordisk och lagom ironisk, Japan bjuder på skräckinjagande vindgudinnor à la Kurosawa och Australien på en överkörd känguru. Den egyptiska är rörande dålig. Bastfigurer på cykel och ett kyssande par med ett helt gäng uppvaktande kattor i ring kring sig. Den vänlige konstnären hade till och med bastmönster på sitt visitkort! 

Man pendlar mellan att tycka att konst är något mycket löjeväckande och något alldeles fantastiskt!