Medan Sinziana snackar Kant sitter jag utpumpad efter en flygresa från helvetet. Jag vill åka tåg hem. Om även turbulens kan döda är det sista halmstrået av hopp borta och jag kan känna varje liten skakning som ett hot mot livet.

Men nu är jag framme! Tredje gången gillt på Lido. Ett stenkast från filmfestivalens hem bor vi och det är något bättre än den badhytt jag en gång sovit i och den bil vi tvingades övernatta i under biennalen –99. Blomdoft och havsfläkt. Jag vet att jag missar något när jag inte minglar loss men bryr mig faktiskt inte. Imorgon är det konsten konsten konsten.