Strax innan Fia-Stina Sandlund drar igång en performance hos IASPIS mellan Giardini och Arsenale, springer jag för att hinna se en liten utställning intill, med bland andra Janet Cardiff. Två Marshallhögtalare, en pedal på golvet, någon som meckar med en massa sladdar. VEM är konst? Det visade sig ingen för verket kom aldrig igång. 

Men igång kom Sandlund, med benägen hjälp och det skyfall som föll över oss förändrade inte bara denna performance, den stoppade också en parad som det irrades efter samt förstörde mitt framtida middagssällskap: man kan nämligen halka i en vattenpöl och vricka foten. Konstkritiker är stundom ett svagt släkte.

På den fina utställningen Palestine c/o Venice möter jag återigen den knäböjande, desperate teknikern som nästan är konst. Men ljudverket Ramallah Syndrome fungerar till slut. Röster om att leva i icke-normaliteten samtidigt som hela världen säger att det är normalt.

Jag har inte halkat i en vattenpöl, än, så jag är fortfarande en tillräckligt tålig kritiker för att både söka upp den politiska konsten (äh, allt är väl politik) och gunga fram på höga vågor genom stan. Nu på kvällen gungar det överallt. Dags att lämna stan.