Man kan bli ganska trött av all dålig konst som man måste scanna av för att hitta pärlorna i bråten. I förrgår i den uselt hängda och minst sagt ojämna italienska paviljongen, hamnade jag framför en video som visade ett fyrverkeri baklänges. Jaha, det var ju snillrikt, det är mycket här som handlar just om att göra tvärtom, som om det räcker som konstnärlig utsaga! Kanske berodde det på tröttheten, men efter en stund var jag helt förhäxad av de imploderande kaskaderna på duken. Fick tankar om världsalltets dimensionella konstitution; dess betingelser. Om tiden skulle upphöra, eller börja röra sig bakåt som i videon, skulle ju allt kollapsa i en omvänd Big Bang. Såg plötsligt det fantastiska i verklighetens bärande strävbågar. Som en japansk pappersblomma som vecklat ut sig ur ingenting – på en gång stadig och skör.

Den här för mig okände konstnären envisades visst med att göra allting tvärtom. Trots att det angavs att det var en tyst film, kunde jag höra fyrverkerierna spraka och en svag körsång ur dess rökiga rymder. Jag tänkte att det måste vara någon performance utanför vars ljud läckte in i rummet, men när jag steg ut så var det alldeles tyst.

 Det här är ju sådant som bara kan hända på en fullspäckad biennal; att man ibland inte vet om man varit med om en stor konstupplevelse eller om det är ens överretande perception som börjar spela en små spratt.