Sade, Baroner och Censur
avIgår lyckades vi med den svåra konsten att komma in backstage på Biennalen och dessutom få en ackreditering utan att behöva stå i kö. Allt tack vare Saskia Neumann, Daniel Birnbaums oerhört sympatiska assistent, som råkade ha vägarna förbi precis när vi kom till Arsenale. Jag hade ännu inte fått en bekräftelse på min pressackrediteringsansökan så jag var minst sagt nervös innan hon dök upp och förbarmade sig över oss. Jag hade sett framför mig hur jag resten av biennalen skulle stå likt flickan med tändstickorna på utsidan av det hela och få allt återberättat för mig. Inte nog med att hon förde oss till pressdisken som låg på anda sidan Arsenaleingången, hon hann även ge oss en snabb rundvisning. Vi sprang på en munter och hattbeklädd Jan Håfström som berättade glatt om sina fantastiska verk, både nya och gamla, ståendes vid en draculalik likkista. Sen svischade vi förbi Pascale Marthine Tayou, Ulla von Brandenburg, mm. för att sen komma till Paul Chans enormt poetiska verk – Sade for Sade’s sake. Ett skuggspel av onanerande människor bland koloristiska konstverk. Jag frågade Chan huruvida detta var en drift med människans drifter eller med människans konstnärliga begär? Han sade att han egentligen inte försökte driva med någon alls och tillade: ”The autonomy of pleasure in Sade is similar to the artistic autonomy”, var på min partner sade: ”Sade was a prefordist divisional labourist”. Hur det än ligger med den saken, såg Paul Chans skuggfigurer allt annat än autonoma ut, snarare som slavar på ett skepp mot intet.
Väl inne på Giardini var vi och tittade på den nordiska paviljongen. Äntligen en paviljong som inte tar sig på för stort allvar och som dessutom vågar driva med det heligaste av allt – modernismen!
På kvällen tog vi oss till Galleria Continuas fest på Pallazo Pisani Moretta. De flesta gästerna anlände med taxibåtarna, vi fick slirka oss in genom de labyrintiska gränderna. Väl inne bytte vi några ord med Daniel Buren som beklagade sig över att så många unga konstnärer kopierade honom nuförstiden. Jag sade till honom att han borde känna sig stolt över detta, varpå han tillade: ”Ja, om de åtminstone hade varit medvetna om att de kopierar mig! Men det är de inte!” Sen hängde vi en stund med en enormt lyft Marina Abramovic. Ansiktslyften var annars ganska lyckade på den här maskeraden. Annars träffade vi lite folk från PS1 i New York och lite folk från Louvrens avdelning för samtidskonst som berättade att de satsar på Kosuth och rysk samtidskonst det kommande året.
Vid vårt bord snackade en nybliven modehusägare om hur svårt det var att marknadsföra och sälja pälsar i kristider och att det egentligen bara finns ett 30-tal köpstarka haute couture köpare i världen. Ett annat samtalsämne var Musé babyboomen i Kina. 40 stycken muséer håller på att byggas just nu, liksom den tillbakaträdande censuren. Galleri Continua visar för tillfälet väldigt regimkritisk konst i Peking, men inga konstpoliser har vågat bråka med dem. ”Man vågar inte ge sig på samtidskonsten längre!” säger baronen Guy Ullen – ägaren till Ullens Center for Contemporary Art i Peking där Jerome Sans är direktör. ”De vill testa och se vad som händer. Lära sig lite av oss här i väst.” Ja, tänkte jag sen för mig själv när jag blickade ut över palazzons balkongräck – de kommer snart inse de också – att samtidskonsten sällan är något annat än en plym i överklasshatten. Jag förstår mig inte på folk som måste äga det de beundrar. De borde alla ta en kurs i Kants intresselösa njutning. Tills vidare tänker jag njuta av biennalkonsten på Arsenale och Giardini, för att sen toppa med en hangout med Sitegänget på Orangebar. Det var länge sen jag snackade Kant med Walle. Mannen är ju som en intellektuell jukebox. Ikväll är det Husserls 150års dag som firas. Kan det bli mer transcendentalt?
Sinziana Ravini