Vad vore konstvärlden utan Venedigbiennalen? Utan denna extravaganta, historiskt laddade, hett debatterade företeelse som curatorer älskar att få curera och kritiker att kritisera? Utan de labyrintiska gatorna, de glamourösa festerna, de bakfulla symposierna, dammet, hettan, skvallret? För att inte tala om de slötsliskiga bellinisarna, de vitklädda sömniga kyparna, de hetsiga pressköerna, de välkoafferade samlarna och de kloakdoftande kanalerna som råttorna rusar ner i som om de vore förda av en osynlig flöjtspelare? Och alla dessa myter, Casanovas sexuella äventyr, Thomas Manns venetianska dödskult, maskeraderna, Akademians bombastiska Tintorettomålningar, Dogepalatsets hemligheter och hästarna på St. Markuskatedralens fasad som fått pryda såväl Trajanus triumfbåge, Konstantinopels hippodrom och Napoleons skattekammare. Makten har alltid behövt pryda sig med konst. Så också den italienska konstvärldens småpåvar som gång efter gång lyckas erbjuda Berlusconis tv-kultur ett värdigt alternativ.

Sinziana Ravini