Risken att bli cynisk är stor när man vistas bakom konstvärldens kulisser. Det vore lätt att dra alla över en kant och hävda att konstvärlden är korrupt, att det handlar om att känna rätt folk vid rätt tid, att konstnärlig kvalitet är som allt annat – en social konstruktion som determineras av en individs habitus, världsvanor och kontaktnät, för att inte tala om yttre faktorer som politiska vindar, institutioner mm. Men riktigt så enkelt är det inte. Konstvärlden är betydligt mer komplex och oförutsägbar än så.

Vi kan med allra största sannolikhet räkna ut att det som kommer bli modernt imorgon är det som är omodernt idag. Det är i samhällets sopberg som morgondagens stjärnor står att skåda, vare sig de är levande eller inte. Och vad gäller konsten som sådant är ”social kritik” och estetik” inget annat än falska motpoler. All konst är i en viss bemärkelse sociokritisk och estetisk, vare sig den vill eller inte, eftersom ett konstverks egenskaper är aldrig helt och hållet inneboende i verket. De determineras likafullt av vår läsning av verket. Dessa självklarheter gör inte Vilks katakeser mindre roliga att läsa. I sitt senaste blogginlägg skriver han: ”Min tes ligger med största sannolikhet fast: Konstvärlden har sin konsensus och det spelar ingen roll hur många utställningar det bjuds på. Är det bara rätt sort, alltså internationell samtidskonst, är den typisk. Valmöjligheterna rör sig längs linjen socialkritik – estetik utan att ytterkanterna renodlas. Och en stilla förskjutning mot den estetiska sektorn har varit uppenbar under de senaste åren.”

Förskjutningen som Vilks alluderar på, handlar snarare om en förskjutning från passionen för det reala till passionen för det irreala. Om ett starkt intresse för konstruerade, iscensatta och fiktiva världar, byggnadsställningar för en möjlig värld, en värld som ännu inte är vår och som heller inte kan bli vår, eftersom en helomspännande utopi endast skulle bli förhärskande i det långa loppet. För hur skulle det bli om alla klättrade upp i träden som Gordon Matta Clark? Eller än bättre, lade sig och sov i en ICA butik som Elin Wikström gjorde på 1990-talet? Förmodligen mycket bättre. Men också mycket tråkigare. I en perfekt värld skulle konsten bli överflödig. Det här är inte den bästa av världar, men långt ifrån den sämsta. Cynikern är inget annat än en sårad romantiker.

Konstens styrka ligger inte bara i dess löfte om politisk förändring, utan också i dess förmåga att frigöra människan från hennes omedelbara omgivning. Om konsten handlade om ”connecting people” under 1990 talet, handlar den numera om ”disconnecting people”, så att var och en kan hitta sin tid framför ett konstverk. Denna reindividualisering är ingalunda en återgång till ett borgerligt kontemplativt seende, utan ett framsteg mot en större tro på individers kapacitet att finna sin egen väg till konsten. Det är denna känsla jag har av att gå omkring på Venedig biennalen.

Birnbaum har sympatiskt nog inte velat bygga fram en teori utifrån de utvalda verken, endast hänvisa till Nelson Goodmans symbolteoretiska verk ”Worlds in the making”. Goodman ser vetenskapen och konsten som två komplementära förklaringsmodeller, som sätt att skapa världar. Det är som Lars Nittve säger till mig när jag springer på honom ”en pragmatisk och avslappnad biennal. Hade man haft ett för snävt teoretiskt ramverk, hade man lätt kunnat hitta fel.” Ja, jag håller med, men jag kan ändå känna att det är lite synd att Birnbaum som ändå skrivit en hel del teoriböcker, inte passar på och driver worldmaking tanken lite längre. På vilket sätt skiljer sig samtidskonstens ”världsskapande” från andra tider? Är inte all konst en form av världsskapelse? Är dessa världar inkluderande eller exkluderande? Monolitiska eller heterogena? Reella eller imaginära? Är inte varje liten partikel, tecken eller symbol en värld i sig, berondes på vilket perspektiv eller blick man anlägger? Och hur ser dessa nya världar ut som uppstår av sammanslagningen av olika världar? Antagonistiska eller harmoniska? Det något frånvarande teoribygget ger å andra sidan verken fritt spelutrymme.

Natalie Djurbergs ”Experimentet” är inget mindre än ett samtida mästerverk. Tre videoverk skildrar tre mänskliga dramer – det individuella, det emotionellt binära och det kollektiva dramat. I det försnämnda ser man en människa bli kannibaliserad av sina egna kroppsdelar, i det andra ser man ett kärlekspar försöka rymma från en heleveteslik lustgård, i det tredje ser man (historiespecifikt nog) några kvinnor bli sexuellt utnyttjade av ett par påvar. Kvinnorna slutar med att slita varandra i stycken. Jag blev drabbad av att sen en liten flicka som inte kunde ha varit mer än 9. Hon stod som fastfryst rakt framför mig. Är det här verkligen barnvänligt hann jag tänka för mig själv innan hennes pappa kom och slet henne därifrån.

En annan storfavorit är Pavel Pepperstein. Jag såg hans alster i Moskva på Stella Art Foundation för några år sen. Då handlade hans skira teckningar mest om rysk USA-paranoia. Nu verkar han ha tröttnat på det och lämnat det hetsiga samtidskommenterandet mot en å ena sidan mer folkloristisk sagoestetik, och å andra sidan mer futuristisk politik. Pepperstein tycks vilja ta vidare Malevichs och Tatlins orealiserade projekt, denna gång med en rejäl dos humor. I teckningen ”Manifesto del Retrofuturismo” ser man ett par arketypiska sagofigurer stå sida vid sida med ett par ufovarelser, dinosaurer och hällstenar, blickandes ut över ett öppet bergslandskap. Ovanför deras huvud flyger suprematismens geometriska figurer likt farkoster från en annan dimension. ”Landscapes of the future” serien, är bland det mest intelligenta, humoristiska och poetiska framtidsblickande konst jag har sett på länge. I katalogen kan man se en teckning som heter ”The Red Cube” och som visar just en röd gigantisk kub på ett öppet hav. Uppe på kuben fladdrar flaggor från världens alla hörn. Pepperstein har skrivit en skir liten text ovanför kuben som lyder: ”In the year 2555 the huge building of the Government of The Earth has been erected in the center of The Pacific Ocean”. I en annan teckning ser man New Yorks skyline. Varje skyskrapa har ett gigantiskt huvud vilandes på toppen, likt Vlad Tepes pålspetsade offer.

Även Elena Elagina och Igor Makarevics installation på Arsenale är ett humoristiskt återburk av forna utopier. Tatlins konstruktivistiska torn  – som Majakovskij kallade ”det första monumentet utan skägg”, skulle ha blivit 400 meter hög, alltså långt mycket högre än Eiffel Tornet. Det skulle ha rymt en gigantisk kub för föreläsningar och partikongressmöten, en lika gigantisk pyramid för de verkställande krafterna, en cylinder för manifest- och informationkedjor samt en hemisfär för radioantenner. Det blev som bekant inte av av med den saken och det lutande tornet är nu inte högre än en halvmeter. Det vilar på en svamp som i sin tur hålls av ett par dansande människor. Utopin som opium för massorna? En varning eller ett löfte? Det är just i denna obestämdhet som verkets skönhet ligger.

Annars var Tomas Saracenos utopiska konstellationsinstallation både lekfull och formskapande, då den bokstavligen tvingade människor att böja sig inför konsten för att ta sig från rummets ena sida till den andra. ”Galaxies Forming along Filaments, like Droplets along the Strands of a Spider’s Web” bygger på galna idén om att det skulla finnas en korrespondens mellan spindelns nätbygge och universumets intergallaktiska strukturer. Mikro och makro sammanvävs således i allomfattande gest som hade fått Shopenhauer, Strindberg och grabbarna att klappa förtjust i händerna. Det gjorde också Paulo Falcone, mannen som säger sig ha bidragit med 200 000 euro till genomförandet av verket. Ja, de kom inte riktigt ur hans ficka, var han snabb med att tillägga utan från Sambuca Foundation som håller på att byggas på Sicilien. Var annars? 

Det faktum att Venedigbiennalen hade en miljon euro mindre att röra sig med det här året verkar annars ha gjort biennalen gott, för här finns det annars inte så många marknadsflörtande verk. Det mesta är tillbakahållet, musealt, konsthistorieuppvaktande, men som tur är råkar de konsthistoriska verken vara oerhört kvalitativa. Mikrohistorieskrivningarna mellan Öyvind Fahlström och Jan Håfström, Gordon Matta Clark och Rirkrit Tirivanija är klockrena. Men också mer oväntade fusioner står att finna, som den mellan Gordon Matta Clarks och Toba Khedooris träd eller Palermos och Phillipe Parrenos relation till Rauscehnbergs monokrom. 

Experimentella och processbaserade konstverk som Birnbaum utlovat i tidigare intervjuer finns det inte gott om. Georges Adéagabos massmediala kuriosakabinett över världens dubbelmoral, Guyton /Walkers banankartongsestetik och Pascal Marthine Tayous kulturexotistiska shantytown kalabalik hör snarare till undantagen än till regeln. De behövs här som energicentra i en annars mycket lugn och kontemplativ biennal, där även publikfriande underhållningskonstnärer som Carsten Höller håller tillbaka. Höller har denna gång nöjt sig med att måla spiralformade rutschkanor på fotografier av modernistiska byggnader. Modernismkritiken finns annars i både Ulla von Brandenburgs och Tobias Rehbergers estetik. Båda hämtar visuell näring från andra kulturer och tider för att ta sig ur formrenheten, men de gör det utan att fastna i en tid som flytt.

Det obsoleta fångas annars mycket fint av ingen mindre än Gilbert & George som nöjt sig med att gå tillbaks till den egna historien – en programförklaring från 1971 som går ut på en ”Art for all” ideologi. Den lyder: ”we are all human sculptors in that we get up every day, walking sometimes, reading rarely, eating often, thinking always, smoking moderately, ejoying enjoinment, mm”. Denna lättsamma programförklaring är så långt man kan komma från Dominique Gonzalez-Foersters navelskådande 20 minuters film, där konstnären berättar om alla sina utställningar på Venedig Biennalen, från 1993 fram till idag. Det är en enda stor lamentation över projekt som aldrig blev av och saker som gick fel, som till exempel att folk råkade gå in i hennes utställning innan den hann bli färdig, något som fick henne att gråta. Här är det svårt att säga huruvida bristen på självdistans är spelad eller inte, men verket ger en lust att se fler konstnärer lyfta på locket till de egna demonerna. Hans Ulrichs konstnärsintervjuer i all ära, men det mesta bygger ändå på en form av självcensur, av sökta fraser och formuleringar. När Carsten Höller fick det hett om öronen på en Tate-debatt för några månader sen sade han – ”I don’t even know who I am”. Ibland kan det vara skönt att släppa masken. På en bonniersmiddag senare på kvällen sade Pontus Bonnier helt plöstligt ut över hela bordet. ”Vi är alla knäppa! Vi är bara mer eller mindre bra på att dölja det!” Jag kan inte annat än hålla med.

Annars var de övriga Paviljongerna värda en text i sig. Här hoppas jag att mina kritikerkollegor kommer gå lite djupare in på dem. Mina favoriter var helt klart Michael Elmgreen & Ingar Dragsets paviljong. Förra året på konstmässan i Basel arrangerade de en fantastiskt rolig teaterpjäs med talande modernistiska skulpturer, såsom Giacomettis ”Walking Man” som talade som en mjuk filosofisk fransman, Sol Lewitts ”Four Cubes” som talade som en tuff teoretisk amerikanare och Jeff Koons ”Rabbit” som talade som en kåt diskokille från 90 –talet. Tillsammans med en mängd andra klassiska skulpturer bråkade de om spelutrymme, såväl rumsligt som konshistoriskt. Pjäsen slutade helt genialiskt med att Andy Warhol’s Brilloboxes landade med ett brak från himmelen. De monitorförda skulpturerna närmade sig förskräckta, väntandes på en förklaring, men brilloboxarna säger inte ett ljud. De behöver inte det. De är självtillräckliga. Lika befriande rolig är årets paviljong som förvandlats till en enda stor parodi över vår köp-och-sälj kultur.

Om den nordiska paviljogen var en uppvisning i sprakande intelligens och självdistanserad humor, var den franska paviljongen dess totala motsats. Claude Lévêque har slagit ihop tre till synes oförenliga bitar:  diskotek, fängelse och revolutionstanken, med hjälp av mörka silvriga korridorer, fängelsgaller och svarta fanor. Dessa fladdrade i mörkret, långt utom räckhåll, som en illustration av den omöjliga revolutionen. Ingen tyckte om den. Inte ens fransmännen. Annars var Shaun Gladwell på den australienska paviljongen inte så dum. Den ömhet som den coole motorcykelföraren visar den döde kängurun kan mäta sig med vilken kristusnedtagning som helst. 

Sen var Liam Gillicks tyska paviljong biennalens stora hatkärleksobjekt. Ja, vad skall man säga om en katt som står och moraliserar högst uppe på ett Ikealiknande kökslandskap? Att djuren har blivit våra nya gudar och ikeamöbler våra altare? Enligt Schaffhausen handlar verket om ”the failure of postindustrial social models”. Det undersöker också ”the construction of history as well as the claims and reality of social utopias”. Köket bygger på den venetianska arkitektens Margarete Schütte-Lihotzkys funktionalistiska design av Frankfurt Köket 1926 och är tänkt att blottlägga byggnadens nazistiska arkitektur. Läser man Gillicks socialistiska manifest i paviljongens specialutgåva, blir verket riktigt intressant. Men utan de teoretiska byggnadsställningarna hade det fallit platt till marken.

Annat var det med den rumänska paviljongen som blir bara bättre och bättre med åren. Denna gång är det Alina Serban som curerat utställningen. Den heter ”The seductiveness of the interval” och behandlar något så moderiktigt som ”sociala relationers teatrala princip”. Här är Stefan Constantinescus ”Troleibuzul 92” ett av de absolut starkaste verken jag har sett på länge. En man sitter och talar i mobil. Han talar till sin flickvän och han är minst sagt upprörd, så upprörd att han nu tänker mörda henne. Människorna omkring sitter tysta, ofrivilligt deltagande i ett socialt drama utan utväg. Constantinescu är annars känd för att jobba i en klassisk dokumentaristisk tradition, men till skillnad från många andra brukar han alltid sammanfläta den personliga historien med den kollektiva. Jag ser framemot att få bläddra och kanske även recensera hans nytutkomna bok – ”The Golden Age for Children” med tanke på att jag själv varit en lyckligt ovetande pijonär under Ceausescu-tiden.

Efter Constantinescus filmiska knytnävar var jag tvungen att svalka av mig med Fiona Tans sällsamma verk på den irländska paviljongen. Tan är annars en av de få konstnärer som lyckas vidröra den postkolniala diskursen utan att fastna i ett ideologiskt skyttegravskrig. I verket Disorient kan betraktaren ta del av en disorienterad resa genom Marco Polos lupp. Marco Polo reste två gånger till Asien, först geografiskt, andra gången imaginärt via sina minnen. Och det är denna textuella minnesbearbetning som ligger som voiceover över Tans exotistiska videoupptagningar från Kina, Indien, Nepal, mm. På den motsatta väggen längre bort kan man vid ljudet av samma voicover, av samma kulturfrossande text, ta del av en annan bildberättelse. En långsam, på gränsen till agressiv kamerföring, genom ett kulturellt wunderkammare, späckad med souvenirer, antikviteter och andra kuriosaföremål, ger Marco Polos reseskildring en helt ny betydelse. Läser man i Fiona Tan boken, kan man ta del av en av en mycket skarp intervju. Tan talar här om sin identitetskris, om hur hon under några år var tvungen att borra sig in i den egna etnografiska historien, för att sen ta dessa undersökningar till en mer allmänmänsklig nivå. Om att det numera inte längre handlar om kultur och identitet utan om minnets konstruktioner. 

I övrigt fann jag stort nöje i Alfredo Jaars dokumentär om Passolini som har den lagom dramatiska titeln ”The Ashes of Pasolini”. Jaar brukar ta i överkant. Sist jag såg ett verk av honom var det i Stavanger, i samband med kulturhuvudstadsåret förra året. Där hade Jaar gjort en liten modell av en världskarta som sänktes ner i en liten vattenbassäng och fattade eld en gång om dagen. Requiem som verket hette, visades på Norwegian Oil Museum och var inget annat än en marionett i de kritiserade krafternas händer. När jag nämnde detta på en föreläsning om konstens gränser dagen efter, kom Alfredo Jaar rusandes fram till mig och sade: ”Hördudu, du är väldigt hård för att se så liten och skör ut, men du skall veta en sak, det är minsann inte så lätt att vara konstnär!” ”Ja, det är inte så lätt att vara kritiker heller” försäkrade jag honom. Efter ett tag, lugnade han ner sig och vi kunde ha ett intressant samtal. Vad gäller Jaars dokumentär av Passolini under den här biennalen, råkar den återigen vara ”för mycket”, för romantiserande, för långa klipp över kyrkogården, för mycket vind, blad och vissna blommor, men att få ta del av Pasolinis utsagor som ”fascism is our time’s consumer society” och ”sucess is the other side of persecution” är som att få doppa ett uphettat huvud i en iskall sjö. Mycket välbehövligt.

Sista posten på vår resa blev AES+Fs kollosalt vackra och obehagliga ”La festa del Trimalcione” – en panoptisk projektion av nio filmer som bygger på Petronius Satyrikon och andra samtida gästabud. Alla figurer rör sig i fullkomligt utstuderad slow motion till ljudet av klassisk musik. Satyrikon var kejsaren Neros personlige konsulent, en ”arbiter elegantiae”. Hans uppgift var att välja ut det bästa åt kejsaren i fråga om lyx, kultur och nöjen. Och det är just nyrika överklassnöjen vi får ta del av i AES+F klassicistiska bilder, filtrerade genom hotell-golf-spa-modevärldens fascistiska estetik. För som alltid – där det finns pengar finns det sällan smak, och där det finns smak finns det sällan några pengar. Det räcker att gå till Francois Pinaults nybyggda foundation på Punta della Dogana mitt framför St Marco Platsen för att bli varse om den saken. Ett nytt konstimperium håller på att ta form med inget mindre än 2000 samtida mästerverk av konstnärer som Chapman, Koons och Murakami. Verk som tar tre sekunder att betrakta och lika många sekunder att förstå och som hade platsat perfekt i en samtida remake av Pasolinis sista film – ”Salo – Sodoms 120 dagar”.

När jag nu sitter på min lilla kammare i Paris och tänker på veckan som gick, tänker jag först att det finns två sorters curatorer – de som bygger en hel värld utifrån sina teorier och de som samlar på världar utan att våga teoretisera dem. Men sen kommer jag att tänka på en tredje – Harald Szeeman sorten, som vågade bygga en hel värld utifrån sin personliga mytologi. För som curatorlegenden Jean Hoet, också kallad ”konstpåven” sade i en curatorkongress i Rotterdam tidigare i år: ”Den nya curatorgenerationen är bra på att tala politik, men de är mindre bra på att tala om sina begär, att tala om vilken historia de bär på och vilken historia de vill berätta”. Hoet passade på och berättade om sin far som var en samlare av stora mått. Han hade läst allt och sett allt. Han berättade också om sin mor. Denna tillbringade dagarna med att tvätta, laga mat och ta hand om barnen. Men då och då fick hon följa med på sin makes konstköpsäventyr. Då kunde hon plötsligt säga – ”Det där vill jag ha!” Hon hade ett fantastiskt öga. Det slog aldrig fel!”, sade Hoet som om han hade fattat eld och fortsatte: ”Och när jag tittar på vår lilla samling idag, he, he, jag så liten är den ju inte, inser jag att det var hon som var vår familjs stora konstvetare. Det är åt henne jag har vigt mit liv åt och det är för människor som henne jag fortsätter jobba!” Och med detta sagt tänker jag äntligen sätta punkt och tacka då få läsare som orkat ta sig ända hit.  

Man kan bli ganska trött av all dålig konst som man måste scanna av för att hitta pärlorna i bråten. I förrgår i den uselt hängda och minst sagt ojämna italienska paviljongen, hamnade jag framför en video som visade ett fyrverkeri baklänges. Jaha, det var ju snillrikt, det är mycket här som handlar just om att göra tvärtom, som om det räcker som konstnärlig utsaga! Kanske berodde det på tröttheten, men efter en stund var jag helt förhäxad av de imploderande kaskaderna på duken. Fick tankar om världsalltets dimensionella konstitution; dess betingelser. Om tiden skulle upphöra, eller börja röra sig bakåt som i videon, skulle ju allt kollapsa i en omvänd Big Bang. Såg plötsligt det fantastiska i verklighetens bärande strävbågar. Som en japansk pappersblomma som vecklat ut sig ur ingenting – på en gång stadig och skör.

Den här för mig okände konstnären envisades visst med att göra allting tvärtom. Trots att det angavs att det var en tyst film, kunde jag höra fyrverkerierna spraka och en svag körsång ur dess rökiga rymder. Jag tänkte att det måste vara någon performance utanför vars ljud läckte in i rummet, men när jag steg ut så var det alldeles tyst.

 Det här är ju sådant som bara kan hända på en fullspäckad biennal; att man ibland inte vet om man varit med om en stor konstupplevelse eller om det är ens överretande perception som börjar spela en små spratt.

Strax innan Fia-Stina Sandlund drar igång en performance hos IASPIS mellan Giardini och Arsenale, springer jag för att hinna se en liten utställning intill, med bland andra Janet Cardiff. Två Marshallhögtalare, en pedal på golvet, någon som meckar med en massa sladdar. VEM är konst? Det visade sig ingen för verket kom aldrig igång. 

Men igång kom Sandlund, med benägen hjälp och det skyfall som föll över oss förändrade inte bara denna performance, den stoppade också en parad som det irrades efter samt förstörde mitt framtida middagssällskap: man kan nämligen halka i en vattenpöl och vricka foten. Konstkritiker är stundom ett svagt släkte.

På den fina utställningen Palestine c/o Venice möter jag återigen den knäböjande, desperate teknikern som nästan är konst. Men ljudverket Ramallah Syndrome fungerar till slut. Röster om att leva i icke-normaliteten samtidigt som hela världen säger att det är normalt.

Jag har inte halkat i en vattenpöl, än, så jag är fortfarande en tillräckligt tålig kritiker för att både söka upp den politiska konsten (äh, allt är väl politik) och gunga fram på höga vågor genom stan. Nu på kvällen gungar det överallt. Dags att lämna stan.

Efter att ha tagit en snabb fika med Andreas Gedin, mannen bakom det intressanta idén att ha en fiktiv samtalspartner inkluderad i sin avhandling, och inte nog med detta, låta denna samtalspartner fungera som ett konglomerat av alla direktiv och kommentarer han får på sin avhandling, gled jag snabbt in på presskonferensen. Denna började storslaget, med Birnbaums eleganta entré till en tomteblossblixtrande fotografklunga som lugnade sig först när Paolo Baratta – Biennalens direktör började prata. I vanliga fall brukar biennaldirektörer säga några formella fraser och lämna över rampljuset till biennalcuraton, men inte här inte. Baratta höll en nästintill 30 minuter lång utläggning om Biennalens alla projekt, det strukturella paradigmskifte som håller på att äga rum i och med denna biennal, det nya fokuset på två nya fenomen: forskning och kontinuitet, mm. Han talade också om vikten att bjuda in så många nationer som möjligt, både nya och gamla, att ”making worlds starts with welcoming worlds”. Och när bergspredikan var som ljuvligast, och jag kände hur jag sakta men säkert började vaggas till sömns, väcks jag plötsligt av ett ihålande långt skrik som lät som om den kom rakt ner från Dantes inferno, eller var det Munks? Vi vände oss förskräckta om. Är det någon som blivit ihjälstucken? Kort därefter skriker mannen igen: ”Come si fare per intrare alla Biennale?” ”Hur skall man göra för att komma in på biennalen?” Ett infiltrerat performance alltså. Vi kan pusta ut och återgå till ordningen.

Daniel Birnbaum börjar tala. Han talar om att konsten är något som utvecklas över tid, att all konst måste hitta sin egen tid, sin egen rytm. Att konstnärer kan glömmas bort, men att de kan få nytt erkännande av nya generationer som finner och använder dem som inspirationskällor. Han talar också om att tid är en sak och att geografi är en annan, att vi lever i en multicenrtisk värld där det inte längre är viktigt var man bor någonstans. Här tänker jag att tanken är minst sagt idealistisk och att tid och geografi visst hänger ihop, eftersom tiden går olika fort i olika världsdelar, men, men. Man behöver ju inte hålla med om allt. Sen går han in på de tre trådarna som man kan finna i biennalen: 1) ”large installations about urbanism and civilisation”, 2) ”painting and painterly sensibility” och det fina modeordet ”collaboration”. Under frågestunden säger Birnbaum vidare: ”The Venice Biennale is not here to be loved but to be discussed” och vidare: ”Art is a language that seems to work…It can resist the homogenisation of globalisation”.

När han får lite mer påträngande frågor om vad biennalen egentligen handlar om, citerar han Tolstoj som på frågan vad Anna Karenina handlar om svarat: ”I can’t say it. If I could have said it in a few words I wouldn’t have written a book”. Birnbaum lägger vidare plikskyldigt till att han inte gjort en utställning som försöker illustrera en teori och att han heller inte tror på nyhetsvärdet som sådant, ”Art doesn’t change every year,” men att han gärna visar nya verk av konstnärer som hängt med ett tag. Birnbaum svarar elegant politiskt på vartenda fråga, utan att glömma humorn eller ödmjukheten på vägen. Men när Nils Forsberg ställer sin jokerfråga: ”Daniel, när jag intervjuade dig i Expressen i samband med Venedig Biennalen som du var med och cocurerade för några år sen, så frågade jag huruvida du ville jobba med Venedig Biennalen igen. Då sade du – ”aldrig mer!” Hur ställer du dig till detta nu? skrattar Birnbaum nervöst, förklarar för Baratta vad Forsberg kommer ifrån och skyller på den dåvarande tröttheten. Han har hållt låda i snart två timmar nu. Jag har också några frågor, men jag sparar dem till en framtida intervju.

Det blev så småningom dags för den nordiska paviljongens invigning – Biennalens hitintills bästa paviljong. Här stod svenskar, norrmän och danskar sida vid sida, blickandes oroligt över pressstolarna. Är det ett konstverk eller inte? På varje stol är det namn på landshövdingar, prinsessor och kulturpolitiker. Ingen vågar sätta sig. På den svenska sidan tisslas och tasslas det om huruvida det blir Liljeroth som håller talet. ”Hon vågar väl inte visa sig efter allt hon har gjort” säger någon. Men talet hölls av två danska kvinnor, eller är de norska? Det hörs väldigt dåligt och champagnen börjar flöda. Efter att ha pratat lite biennal med Niclas Östlind, Lars Nilsson den äldre och Magnus af Pettersens – alla tre lika positiva –  stannar jag till och snackar postmodernismens död och fortsatta leverne med Camilla Larsson och Anna Van der Vliet. Därefter springer jag bort till en av den östeuropeiska konceptkonstens pijonärer – Braco Dimitrijevics utställning ”Future post history” på Palazzo Ca Pesaro där Jean Hubert Martin, Catherine Millet och några till skall hålla några miniföreläsningar kring Dimitrijevics fantastiskt roliga striskrift ”Tractatus Post-Historicus” som ges ut nu på nytt. Det är alltid en fröjd att få träffa någon man beundrar, men denna beundran kan sätta sig snabbt i halsen. Så också nu när jag få möta Catherine Millet – kvinnan bakom den radikala självbiografin – The sexual life of Catherine M som jag läste med andan i halsen. Det visar sig nu att vi har gemensamma vänner. Jag både vill och inte vill lära känna henne. Vill så gärna behålla den litterära bilden av henne, intakt, oåtkomlig från alla yttre omständigheter.

Som tur är, måste jag springa vidare till Iaspis tillställningen. Där tas jag emot med öppna armar av både Iaspis och Geistfolket som samarbetat kring teman som teater, iscensättning och performativitet. Det är så många i den svenska konstvärlden jag skulle vilja samarbeta eller bli vän med, med då skulle jag ju inte kunna kritisera deras alster. Kritikerpositionen kräver en viss distans, men detta innebär inte att man måste smyga utmed väggarna, offra de goda samtalen, eller vägra gå på tillställningar som inte har något med ens ideologiska övertygelse att göra. Efter att ha tagit del av Miriam Bäckströms reflektioner kring unga konstnärers rädsla för at se sig själva och inse det faktum att de håller på med ett personligt berättande vare sig de vill eller inte, och skrattat åt Walles roliga lamentationer över Liam Gillicks paviljong – ”en uppvisning i totalt innehållslöshet”, beger jag mig till kitschens högborg – Ukraina paviljongen. Mannen bakom den överdådiga festen är Victor Pinchuk – den ökände ukrainske oligarken som brukar köpa intellektuell arbetskraft och hypad samtidskonst för att kunna rättfärdiga sina ekonomiska tillgångar. Denna gång är det intellektuella fundamentet som bortblåst. Årets curator råkar också vara boxare, något som inte kan ha undgått någon med tanke på den gigantiska reklamaffischen vid Accademia där den så kallade curatorn poserar med ett par guldrollerblades i nävarna. Väl inne i palazzet är huvudentrén täckt av ett hav av vit sand vilket tvingar alla James bond liknande ryssar som anländer med sina blonda skyltdockskvinnor kring armarna, oftast två eller tre på varje sida, och lika ofta från olika nationer, att stappla omkring som björnar på dekis. Vi går upp till palatsets andra våning där vi möts av marionettfigurer på spinn i en halvmörk spegelsal. En lättklädd boogie night rollerbladegirl glider apatiskt omkring på ett par guldglittrande rollerblades. Hon tuggar tuggummi och ser ut att vara hög på något. Och allt detta till bombastisk rekviemmusik och julgranstindrande kandelabrar. Några kameramän springer plötsligt in baklänges och in kommer Jeff Koons och Naomi Campbell arm i arm. Vi glider ner till trädgården, där vitklädda kypare virvlar runt kring amazonliknande vogue kvinnor som spänner sina neonfärgade skor i gräset. Jag blir slutligen presenterad för Pinchuk. Men hans colgateleende stelnar direkt när jag berättar att jag jobbar som kulturjournalist. Jag skyndar mig att fråga ”På vilket sätt har den ekonomiska krisen påverkat er verksamhet?” På vilket han säger ”no comments”, vänder på klacken och går.

Vi springer på våra några vänner, med vilka vi rymmer från kalaset i en taxibåt. Det har blivit mörkt och vi har beställt bord på la Riviera, en charmig liten restaurang vid havet. Väl framme tillbringar vi en oförglömlig kväll i sällskapet av stearinljus, bläckfiskar, blixtrar och en muppetshow liknande swedish cook som slungar fiskbenen över axeln så att de flyger rakt ner i det kluckande havet. Vi talar om kärlek, barndom, minnen, men framför allt om konsten att infiltrera system för att förhoppningsvis kunna förändra dem utan att de förändrar en själv. 

Venedig är inte internetanvändarens vän. Låsta och icke fungerande nätverk. Äntligen i pressrummet där allt fungerar! Känner mig som en sengångare i jämförelse med mina alerta kolleger. Uppslukad av staden och konsten har det blivit lite tid över till bloggande. Inte heller något minglande. Håller mig undan öppningar och fester och har lyckats föra en relativt asocial tillvaro. Har svårt att jobba och umgås samtidigt, blir alltför distraherad. Igår på öppningen var Rysslande mest högljutt. Champagnen flödade till musik av Stravinsky och rappande konstnärer. Precis som med Melodifestivalen verkar det finnas obegränsat med pengar. Men deras paviljong är bra. Har hittat några favoriter där som jag kommer att skriva om. Även Serbien och Ungern var bra. Och Korea!

Ja, Biennalen är både OS, Melodifestival och modevisning. Har sett de mest fanstastiska kreationer. Roliga hattar och underliga glasögon. Halsband av de mest skiftande slag: Såpbubblor av glas, träringar, taggtråd och tygbollar. Annars är det snedskuret i silkiga tyger i grå och beige nyanser som gäller. Och platta sandaletter med tunna remmar som verkar jobbiga att gå långt i.

Biennalen, som ju har formen av en världsutställning, bjuder på en märklig form av nationell mytologi. Det märkliga är att ens fördomar om olika länders karaktär hela tiden besannas. Brasiliens konstnärer arbetar i gult och grönt, Schweiz i vitt, blått isande, svenska paviljongen är svalt nordisk och lagom ironisk, Japan bjuder på skräckinjagande vindgudinnor à la Kurosawa och Australien på en överkörd känguru. Den egyptiska är rörande dålig. Bastfigurer på cykel och ett kyssande par med ett helt gäng uppvaktande kattor i ring kring sig. Den vänlige konstnären hade till och med bastmönster på sitt visitkort! 

Man pendlar mellan att tycka att konst är något mycket löjeväckande och något alldeles fantastiskt!

Pressummet längst bort i Arsenale är den enda plats som är koncentrerad och sammanbiten. Ett härligt trådlöst nätverk. Förra biennalen var staden full av öppna nätverk, denna gång är de inlåsta. Här kan man få kontroll över saker och ting.

Men allt är inte internet, trots både Pirate Bay och Jan Åman-curerad Internetpaviljong. Det går att dunsa ner i en långsammare konst. En mer historisk också för den delen. Eller en makalös, som Nathalie Djurbergs Experimentet, Edens lustgård sedd från det andra hållet. Och trots att huvudutställningen i år inte är en ointaglig fästning av fyratimmarsfilmer och stora installationer utan tvärtom är otroligt lättsmält, gnisslar vi tillsammans. Är det här verkligen intressant?

Det utlovade regnet har uteblivit. Nu är det dags för lunch och mera konst.

”Making Worlds, jamen alla håller ju bara på med heminredning!” Jag tror min vän kan ha rätt. Vi går runt och tittar på olika hem. Den tyska paviljongen är inredd med skåp och en liten uppstoppad huskatt. Den nordiska är ett hem. Var är politiken? Den göms kanske i satiren över köp- och säljsamhället men räcker det?

Det samgående nordiska och danska invigdes under eftermiddagen. Stolarna var på plats med namn och allt. Men var befann sig kulturministern? Egentligen?

Sonens favorit är det ryska spökhuset. Med rörliga tavlor och målande man – Victory over the future. Framtiden är redan historia.

Det sägs att den här biennalen är glesare än tidigare årgångar – finanskris, biennalkris, identitetskris? Kris, kort sagt. Det märks i så fall inte så där jättemycket. Vi köar. Och köar. Steve McQueens film måste man förboka sig till, danska och nordiska paviljongernas gemensamma konstverk släpper bara in trettio i taget. Lång kö. Men värt det: vi är på husvisning och konsten har blivit statussak, dekoration, kulturellt kapital som blir ekonomiskt. 

Giardini kokar av invigningstal, gratis iskaffe och snygga solglasögon. Vi tittar mer på varandra än på konsten. Någon säger: det är bättre än nånsin. Det betyder bara att det är mer greppbart än tidigare. Bättre är mindre.

Ikväll är det både IASPIS-mingel och nordisk fest, den senare på Lido. Vi ses där.

Venedigbiennalen öppnade äntligen upp sina portar igår för press och specialinbjudna gäster, professionals, mm. De flesta brukar börja med Giardini paviljongerna, men vi valde istället att gå till Arsenale. På det sättet kunde vi se konsten i lugn och ro utan att fastna i en massa samtal.

Vi sprang på en hel del folk i alla fall. De flesta var stormförtjusta över Paul Chans Sadeinstallation, men tveksamma till Pascale Martine Tayous. Någon kallade det för Kameroun Kabakov. Och batongverket av Richard Wentworth gick heller inte hem hos många. Här sade någon: ”det är ju bara en blandning av Beuys, Chaplin och Magritte!”. Jag fick återse min stora favorit – Ulla von Brandenburg som hade gjort en hypnotiskt vacker videoinstallation som iscensätter ett par individers surrealistiska leverne i Corbusiers sommarpalats utanför Paris. Jag hade sett verket på le Plateau för bara några veckor sen, men här växte det ytterligare. En annan ögonfälla var Carren Cyttens videoverk, som bygger på en Dogville liknande iscensättning av en ruffig familj i upplösning. Noréns dramer framträder här som trevliga sitcomes i jämförelse. Annars var Arsenale byggt som en enda stor nöjespark utan nöje. Många kontemplationsmöjligheter men också många lekfulla hermetiska karläggningar av vår tid i formen av serieteckningar, diagrammer och annat smått och gott. Långt mycket bättre än Robert Storrs intellektuella begravningståg förra gången och Maria de Corral och Rosa Martinez politiskt korrekta cirkuståg förförra gången.

På kvällen gick jag till Sites fest på Orangebar. Det var underbart att få återse alla vänner och kollegor samlade på ett och samma ställe. Det slog mig hur homogen den svenska konstvärlden är. Kritiker, konstnärer och curatorer hänger ihop likt djur i en frireligiös fresk över det kommande paradiset. Men kanske är det bara så på ytan. Jag förvarnade hursomhelst alla att jag höll på att blogga och lade till lite skämtsamt att de inte fick säga något till mig som de inte var beredda se i tryck. Detta hindrade dock inte folk i någon större utsträckning. Det finns inget som smörjer det sociala maskineriet så mycket som skvaller, men av taktiska, yrkesetiska och pragmatiska skäl (presskonferensen börjar om en halvtimme) tänker jag tills vidare hålla allting för mig själv. 

Medan Sinziana snackar Kant sitter jag utpumpad efter en flygresa från helvetet. Jag vill åka tåg hem. Om även turbulens kan döda är det sista halmstrået av hopp borta och jag kan känna varje liten skakning som ett hot mot livet.

Men nu är jag framme! Tredje gången gillt på Lido. Ett stenkast från filmfestivalens hem bor vi och det är något bättre än den badhytt jag en gång sovit i och den bil vi tvingades övernatta i under biennalen –99. Blomdoft och havsfläkt. Jag vet att jag missar något när jag inte minglar loss men bryr mig faktiskt inte. Imorgon är det konsten konsten konsten.