Risken att bli cynisk är stor när man vistas bakom konstvärldens kulisser. Det vore lätt att dra alla över en kant och hävda att konstvärlden är korrupt, att det handlar om att känna rätt folk vid rätt tid, att konstnärlig kvalitet är som allt annat – en social konstruktion som determineras av en individs habitus, världsvanor och kontaktnät, för att inte tala om yttre faktorer som politiska vindar, institutioner mm. Men riktigt så enkelt är det inte. Konstvärlden är betydligt mer komplex och oförutsägbar än så.

Vi kan med allra största sannolikhet räkna ut att det som kommer bli modernt imorgon är det som är omodernt idag. Det är i samhällets sopberg som morgondagens stjärnor står att skåda, vare sig de är levande eller inte. Och vad gäller konsten som sådant är ”social kritik” och estetik” inget annat än falska motpoler. All konst är i en viss bemärkelse sociokritisk och estetisk, vare sig den vill eller inte, eftersom ett konstverks egenskaper är aldrig helt och hållet inneboende i verket. De determineras likafullt av vår läsning av verket. Dessa självklarheter gör inte Vilks katakeser mindre roliga att läsa. I sitt senaste blogginlägg skriver han: ”Min tes ligger med största sannolikhet fast: Konstvärlden har sin konsensus och det spelar ingen roll hur många utställningar det bjuds på. Är det bara rätt sort, alltså internationell samtidskonst, är den typisk. Valmöjligheterna rör sig längs linjen socialkritik – estetik utan att ytterkanterna renodlas. Och en stilla förskjutning mot den estetiska sektorn har varit uppenbar under de senaste åren.”

Förskjutningen som Vilks alluderar på, handlar snarare om en förskjutning från passionen för det reala till passionen för det irreala. Om ett starkt intresse för konstruerade, iscensatta och fiktiva världar, byggnadsställningar för en möjlig värld, en värld som ännu inte är vår och som heller inte kan bli vår, eftersom en helomspännande utopi endast skulle bli förhärskande i det långa loppet. För hur skulle det bli om alla klättrade upp i träden som Gordon Matta Clark? Eller än bättre, lade sig och sov i en ICA butik som Elin Wikström gjorde på 1990-talet? Förmodligen mycket bättre. Men också mycket tråkigare. I en perfekt värld skulle konsten bli överflödig. Det här är inte den bästa av världar, men långt ifrån den sämsta. Cynikern är inget annat än en sårad romantiker.

Konstens styrka ligger inte bara i dess löfte om politisk förändring, utan också i dess förmåga att frigöra människan från hennes omedelbara omgivning. Om konsten handlade om ”connecting people” under 1990 talet, handlar den numera om ”disconnecting people”, så att var och en kan hitta sin tid framför ett konstverk. Denna reindividualisering är ingalunda en återgång till ett borgerligt kontemplativt seende, utan ett framsteg mot en större tro på individers kapacitet att finna sin egen väg till konsten. Det är denna känsla jag har av att gå omkring på Venedig biennalen.

Birnbaum har sympatiskt nog inte velat bygga fram en teori utifrån de utvalda verken, endast hänvisa till Nelson Goodmans symbolteoretiska verk ”Worlds in the making”. Goodman ser vetenskapen och konsten som två komplementära förklaringsmodeller, som sätt att skapa världar. Det är som Lars Nittve säger till mig när jag springer på honom ”en pragmatisk och avslappnad biennal. Hade man haft ett för snävt teoretiskt ramverk, hade man lätt kunnat hitta fel.” Ja, jag håller med, men jag kan ändå känna att det är lite synd att Birnbaum som ändå skrivit en hel del teoriböcker, inte passar på och driver worldmaking tanken lite längre. På vilket sätt skiljer sig samtidskonstens ”världsskapande” från andra tider? Är inte all konst en form av världsskapelse? Är dessa världar inkluderande eller exkluderande? Monolitiska eller heterogena? Reella eller imaginära? Är inte varje liten partikel, tecken eller symbol en värld i sig, berondes på vilket perspektiv eller blick man anlägger? Och hur ser dessa nya världar ut som uppstår av sammanslagningen av olika världar? Antagonistiska eller harmoniska? Det något frånvarande teoribygget ger å andra sidan verken fritt spelutrymme.

Natalie Djurbergs ”Experimentet” är inget mindre än ett samtida mästerverk. Tre videoverk skildrar tre mänskliga dramer – det individuella, det emotionellt binära och det kollektiva dramat. I det försnämnda ser man en människa bli kannibaliserad av sina egna kroppsdelar, i det andra ser man ett kärlekspar försöka rymma från en heleveteslik lustgård, i det tredje ser man (historiespecifikt nog) några kvinnor bli sexuellt utnyttjade av ett par påvar. Kvinnorna slutar med att slita varandra i stycken. Jag blev drabbad av att sen en liten flicka som inte kunde ha varit mer än 9. Hon stod som fastfryst rakt framför mig. Är det här verkligen barnvänligt hann jag tänka för mig själv innan hennes pappa kom och slet henne därifrån.

En annan storfavorit är Pavel Pepperstein. Jag såg hans alster i Moskva på Stella Art Foundation för några år sen. Då handlade hans skira teckningar mest om rysk USA-paranoia. Nu verkar han ha tröttnat på det och lämnat det hetsiga samtidskommenterandet mot en å ena sidan mer folkloristisk sagoestetik, och å andra sidan mer futuristisk politik. Pepperstein tycks vilja ta vidare Malevichs och Tatlins orealiserade projekt, denna gång med en rejäl dos humor. I teckningen ”Manifesto del Retrofuturismo” ser man ett par arketypiska sagofigurer stå sida vid sida med ett par ufovarelser, dinosaurer och hällstenar, blickandes ut över ett öppet bergslandskap. Ovanför deras huvud flyger suprematismens geometriska figurer likt farkoster från en annan dimension. ”Landscapes of the future” serien, är bland det mest intelligenta, humoristiska och poetiska framtidsblickande konst jag har sett på länge. I katalogen kan man se en teckning som heter ”The Red Cube” och som visar just en röd gigantisk kub på ett öppet hav. Uppe på kuben fladdrar flaggor från världens alla hörn. Pepperstein har skrivit en skir liten text ovanför kuben som lyder: ”In the year 2555 the huge building of the Government of The Earth has been erected in the center of The Pacific Ocean”. I en annan teckning ser man New Yorks skyline. Varje skyskrapa har ett gigantiskt huvud vilandes på toppen, likt Vlad Tepes pålspetsade offer.

Även Elena Elagina och Igor Makarevics installation på Arsenale är ett humoristiskt återburk av forna utopier. Tatlins konstruktivistiska torn  – som Majakovskij kallade ”det första monumentet utan skägg”, skulle ha blivit 400 meter hög, alltså långt mycket högre än Eiffel Tornet. Det skulle ha rymt en gigantisk kub för föreläsningar och partikongressmöten, en lika gigantisk pyramid för de verkställande krafterna, en cylinder för manifest- och informationkedjor samt en hemisfär för radioantenner. Det blev som bekant inte av av med den saken och det lutande tornet är nu inte högre än en halvmeter. Det vilar på en svamp som i sin tur hålls av ett par dansande människor. Utopin som opium för massorna? En varning eller ett löfte? Det är just i denna obestämdhet som verkets skönhet ligger.

Annars var Tomas Saracenos utopiska konstellationsinstallation både lekfull och formskapande, då den bokstavligen tvingade människor att böja sig inför konsten för att ta sig från rummets ena sida till den andra. ”Galaxies Forming along Filaments, like Droplets along the Strands of a Spider’s Web” bygger på galna idén om att det skulla finnas en korrespondens mellan spindelns nätbygge och universumets intergallaktiska strukturer. Mikro och makro sammanvävs således i allomfattande gest som hade fått Shopenhauer, Strindberg och grabbarna att klappa förtjust i händerna. Det gjorde också Paulo Falcone, mannen som säger sig ha bidragit med 200 000 euro till genomförandet av verket. Ja, de kom inte riktigt ur hans ficka, var han snabb med att tillägga utan från Sambuca Foundation som håller på att byggas på Sicilien. Var annars? 

Det faktum att Venedigbiennalen hade en miljon euro mindre att röra sig med det här året verkar annars ha gjort biennalen gott, för här finns det annars inte så många marknadsflörtande verk. Det mesta är tillbakahållet, musealt, konsthistorieuppvaktande, men som tur är råkar de konsthistoriska verken vara oerhört kvalitativa. Mikrohistorieskrivningarna mellan Öyvind Fahlström och Jan Håfström, Gordon Matta Clark och Rirkrit Tirivanija är klockrena. Men också mer oväntade fusioner står att finna, som den mellan Gordon Matta Clarks och Toba Khedooris träd eller Palermos och Phillipe Parrenos relation till Rauscehnbergs monokrom. 

Experimentella och processbaserade konstverk som Birnbaum utlovat i tidigare intervjuer finns det inte gott om. Georges Adéagabos massmediala kuriosakabinett över världens dubbelmoral, Guyton /Walkers banankartongsestetik och Pascal Marthine Tayous kulturexotistiska shantytown kalabalik hör snarare till undantagen än till regeln. De behövs här som energicentra i en annars mycket lugn och kontemplativ biennal, där även publikfriande underhållningskonstnärer som Carsten Höller håller tillbaka. Höller har denna gång nöjt sig med att måla spiralformade rutschkanor på fotografier av modernistiska byggnader. Modernismkritiken finns annars i både Ulla von Brandenburgs och Tobias Rehbergers estetik. Båda hämtar visuell näring från andra kulturer och tider för att ta sig ur formrenheten, men de gör det utan att fastna i en tid som flytt.

Det obsoleta fångas annars mycket fint av ingen mindre än Gilbert & George som nöjt sig med att gå tillbaks till den egna historien – en programförklaring från 1971 som går ut på en ”Art for all” ideologi. Den lyder: ”we are all human sculptors in that we get up every day, walking sometimes, reading rarely, eating often, thinking always, smoking moderately, ejoying enjoinment, mm”. Denna lättsamma programförklaring är så långt man kan komma från Dominique Gonzalez-Foersters navelskådande 20 minuters film, där konstnären berättar om alla sina utställningar på Venedig Biennalen, från 1993 fram till idag. Det är en enda stor lamentation över projekt som aldrig blev av och saker som gick fel, som till exempel att folk råkade gå in i hennes utställning innan den hann bli färdig, något som fick henne att gråta. Här är det svårt att säga huruvida bristen på självdistans är spelad eller inte, men verket ger en lust att se fler konstnärer lyfta på locket till de egna demonerna. Hans Ulrichs konstnärsintervjuer i all ära, men det mesta bygger ändå på en form av självcensur, av sökta fraser och formuleringar. När Carsten Höller fick det hett om öronen på en Tate-debatt för några månader sen sade han – ”I don’t even know who I am”. Ibland kan det vara skönt att släppa masken. På en bonniersmiddag senare på kvällen sade Pontus Bonnier helt plöstligt ut över hela bordet. ”Vi är alla knäppa! Vi är bara mer eller mindre bra på att dölja det!” Jag kan inte annat än hålla med.

Annars var de övriga Paviljongerna värda en text i sig. Här hoppas jag att mina kritikerkollegor kommer gå lite djupare in på dem. Mina favoriter var helt klart Michael Elmgreen & Ingar Dragsets paviljong. Förra året på konstmässan i Basel arrangerade de en fantastiskt rolig teaterpjäs med talande modernistiska skulpturer, såsom Giacomettis ”Walking Man” som talade som en mjuk filosofisk fransman, Sol Lewitts ”Four Cubes” som talade som en tuff teoretisk amerikanare och Jeff Koons ”Rabbit” som talade som en kåt diskokille från 90 –talet. Tillsammans med en mängd andra klassiska skulpturer bråkade de om spelutrymme, såväl rumsligt som konshistoriskt. Pjäsen slutade helt genialiskt med att Andy Warhol’s Brilloboxes landade med ett brak från himmelen. De monitorförda skulpturerna närmade sig förskräckta, väntandes på en förklaring, men brilloboxarna säger inte ett ljud. De behöver inte det. De är självtillräckliga. Lika befriande rolig är årets paviljong som förvandlats till en enda stor parodi över vår köp-och-sälj kultur.

Om den nordiska paviljogen var en uppvisning i sprakande intelligens och självdistanserad humor, var den franska paviljongen dess totala motsats. Claude Lévêque har slagit ihop tre till synes oförenliga bitar:  diskotek, fängelse och revolutionstanken, med hjälp av mörka silvriga korridorer, fängelsgaller och svarta fanor. Dessa fladdrade i mörkret, långt utom räckhåll, som en illustration av den omöjliga revolutionen. Ingen tyckte om den. Inte ens fransmännen. Annars var Shaun Gladwell på den australienska paviljongen inte så dum. Den ömhet som den coole motorcykelföraren visar den döde kängurun kan mäta sig med vilken kristusnedtagning som helst. 

Sen var Liam Gillicks tyska paviljong biennalens stora hatkärleksobjekt. Ja, vad skall man säga om en katt som står och moraliserar högst uppe på ett Ikealiknande kökslandskap? Att djuren har blivit våra nya gudar och ikeamöbler våra altare? Enligt Schaffhausen handlar verket om ”the failure of postindustrial social models”. Det undersöker också ”the construction of history as well as the claims and reality of social utopias”. Köket bygger på den venetianska arkitektens Margarete Schütte-Lihotzkys funktionalistiska design av Frankfurt Köket 1926 och är tänkt att blottlägga byggnadens nazistiska arkitektur. Läser man Gillicks socialistiska manifest i paviljongens specialutgåva, blir verket riktigt intressant. Men utan de teoretiska byggnadsställningarna hade det fallit platt till marken.

Annat var det med den rumänska paviljongen som blir bara bättre och bättre med åren. Denna gång är det Alina Serban som curerat utställningen. Den heter ”The seductiveness of the interval” och behandlar något så moderiktigt som ”sociala relationers teatrala princip”. Här är Stefan Constantinescus ”Troleibuzul 92” ett av de absolut starkaste verken jag har sett på länge. En man sitter och talar i mobil. Han talar till sin flickvän och han är minst sagt upprörd, så upprörd att han nu tänker mörda henne. Människorna omkring sitter tysta, ofrivilligt deltagande i ett socialt drama utan utväg. Constantinescu är annars känd för att jobba i en klassisk dokumentaristisk tradition, men till skillnad från många andra brukar han alltid sammanfläta den personliga historien med den kollektiva. Jag ser framemot att få bläddra och kanske även recensera hans nytutkomna bok – ”The Golden Age for Children” med tanke på att jag själv varit en lyckligt ovetande pijonär under Ceausescu-tiden.

Efter Constantinescus filmiska knytnävar var jag tvungen att svalka av mig med Fiona Tans sällsamma verk på den irländska paviljongen. Tan är annars en av de få konstnärer som lyckas vidröra den postkolniala diskursen utan att fastna i ett ideologiskt skyttegravskrig. I verket Disorient kan betraktaren ta del av en disorienterad resa genom Marco Polos lupp. Marco Polo reste två gånger till Asien, först geografiskt, andra gången imaginärt via sina minnen. Och det är denna textuella minnesbearbetning som ligger som voiceover över Tans exotistiska videoupptagningar från Kina, Indien, Nepal, mm. På den motsatta väggen längre bort kan man vid ljudet av samma voicover, av samma kulturfrossande text, ta del av en annan bildberättelse. En långsam, på gränsen till agressiv kamerföring, genom ett kulturellt wunderkammare, späckad med souvenirer, antikviteter och andra kuriosaföremål, ger Marco Polos reseskildring en helt ny betydelse. Läser man i Fiona Tan boken, kan man ta del av en av en mycket skarp intervju. Tan talar här om sin identitetskris, om hur hon under några år var tvungen att borra sig in i den egna etnografiska historien, för att sen ta dessa undersökningar till en mer allmänmänsklig nivå. Om att det numera inte längre handlar om kultur och identitet utan om minnets konstruktioner. 

I övrigt fann jag stort nöje i Alfredo Jaars dokumentär om Passolini som har den lagom dramatiska titeln ”The Ashes of Pasolini”. Jaar brukar ta i överkant. Sist jag såg ett verk av honom var det i Stavanger, i samband med kulturhuvudstadsåret förra året. Där hade Jaar gjort en liten modell av en världskarta som sänktes ner i en liten vattenbassäng och fattade eld en gång om dagen. Requiem som verket hette, visades på Norwegian Oil Museum och var inget annat än en marionett i de kritiserade krafternas händer. När jag nämnde detta på en föreläsning om konstens gränser dagen efter, kom Alfredo Jaar rusandes fram till mig och sade: ”Hördudu, du är väldigt hård för att se så liten och skör ut, men du skall veta en sak, det är minsann inte så lätt att vara konstnär!” ”Ja, det är inte så lätt att vara kritiker heller” försäkrade jag honom. Efter ett tag, lugnade han ner sig och vi kunde ha ett intressant samtal. Vad gäller Jaars dokumentär av Passolini under den här biennalen, råkar den återigen vara ”för mycket”, för romantiserande, för långa klipp över kyrkogården, för mycket vind, blad och vissna blommor, men att få ta del av Pasolinis utsagor som ”fascism is our time’s consumer society” och ”sucess is the other side of persecution” är som att få doppa ett uphettat huvud i en iskall sjö. Mycket välbehövligt.

Sista posten på vår resa blev AES+Fs kollosalt vackra och obehagliga ”La festa del Trimalcione” – en panoptisk projektion av nio filmer som bygger på Petronius Satyrikon och andra samtida gästabud. Alla figurer rör sig i fullkomligt utstuderad slow motion till ljudet av klassisk musik. Satyrikon var kejsaren Neros personlige konsulent, en ”arbiter elegantiae”. Hans uppgift var att välja ut det bästa åt kejsaren i fråga om lyx, kultur och nöjen. Och det är just nyrika överklassnöjen vi får ta del av i AES+F klassicistiska bilder, filtrerade genom hotell-golf-spa-modevärldens fascistiska estetik. För som alltid – där det finns pengar finns det sällan smak, och där det finns smak finns det sällan några pengar. Det räcker att gå till Francois Pinaults nybyggda foundation på Punta della Dogana mitt framför St Marco Platsen för att bli varse om den saken. Ett nytt konstimperium håller på att ta form med inget mindre än 2000 samtida mästerverk av konstnärer som Chapman, Koons och Murakami. Verk som tar tre sekunder att betrakta och lika många sekunder att förstå och som hade platsat perfekt i en samtida remake av Pasolinis sista film – ”Salo – Sodoms 120 dagar”.

När jag nu sitter på min lilla kammare i Paris och tänker på veckan som gick, tänker jag först att det finns två sorters curatorer – de som bygger en hel värld utifrån sina teorier och de som samlar på världar utan att våga teoretisera dem. Men sen kommer jag att tänka på en tredje – Harald Szeeman sorten, som vågade bygga en hel värld utifrån sin personliga mytologi. För som curatorlegenden Jean Hoet, också kallad ”konstpåven” sade i en curatorkongress i Rotterdam tidigare i år: ”Den nya curatorgenerationen är bra på att tala politik, men de är mindre bra på att tala om sina begär, att tala om vilken historia de bär på och vilken historia de vill berätta”. Hoet passade på och berättade om sin far som var en samlare av stora mått. Han hade läst allt och sett allt. Han berättade också om sin mor. Denna tillbringade dagarna med att tvätta, laga mat och ta hand om barnen. Men då och då fick hon följa med på sin makes konstköpsäventyr. Då kunde hon plötsligt säga – ”Det där vill jag ha!” Hon hade ett fantastiskt öga. Det slog aldrig fel!”, sade Hoet som om han hade fattat eld och fortsatte: ”Och när jag tittar på vår lilla samling idag, he, he, jag så liten är den ju inte, inser jag att det var hon som var vår familjs stora konstvetare. Det är åt henne jag har vigt mit liv åt och det är för människor som henne jag fortsätter jobba!” Och med detta sagt tänker jag äntligen sätta punkt och tacka då få läsare som orkat ta sig ända hit.  

Efter att ha tagit en snabb fika med Andreas Gedin, mannen bakom det intressanta idén att ha en fiktiv samtalspartner inkluderad i sin avhandling, och inte nog med detta, låta denna samtalspartner fungera som ett konglomerat av alla direktiv och kommentarer han får på sin avhandling, gled jag snabbt in på presskonferensen. Denna började storslaget, med Birnbaums eleganta entré till en tomteblossblixtrande fotografklunga som lugnade sig först när Paolo Baratta – Biennalens direktör började prata. I vanliga fall brukar biennaldirektörer säga några formella fraser och lämna över rampljuset till biennalcuraton, men inte här inte. Baratta höll en nästintill 30 minuter lång utläggning om Biennalens alla projekt, det strukturella paradigmskifte som håller på att äga rum i och med denna biennal, det nya fokuset på två nya fenomen: forskning och kontinuitet, mm. Han talade också om vikten att bjuda in så många nationer som möjligt, både nya och gamla, att ”making worlds starts with welcoming worlds”. Och när bergspredikan var som ljuvligast, och jag kände hur jag sakta men säkert började vaggas till sömns, väcks jag plötsligt av ett ihålande långt skrik som lät som om den kom rakt ner från Dantes inferno, eller var det Munks? Vi vände oss förskräckta om. Är det någon som blivit ihjälstucken? Kort därefter skriker mannen igen: ”Come si fare per intrare alla Biennale?” ”Hur skall man göra för att komma in på biennalen?” Ett infiltrerat performance alltså. Vi kan pusta ut och återgå till ordningen.

Daniel Birnbaum börjar tala. Han talar om att konsten är något som utvecklas över tid, att all konst måste hitta sin egen tid, sin egen rytm. Att konstnärer kan glömmas bort, men att de kan få nytt erkännande av nya generationer som finner och använder dem som inspirationskällor. Han talar också om att tid är en sak och att geografi är en annan, att vi lever i en multicenrtisk värld där det inte längre är viktigt var man bor någonstans. Här tänker jag att tanken är minst sagt idealistisk och att tid och geografi visst hänger ihop, eftersom tiden går olika fort i olika världsdelar, men, men. Man behöver ju inte hålla med om allt. Sen går han in på de tre trådarna som man kan finna i biennalen: 1) ”large installations about urbanism and civilisation”, 2) ”painting and painterly sensibility” och det fina modeordet ”collaboration”. Under frågestunden säger Birnbaum vidare: ”The Venice Biennale is not here to be loved but to be discussed” och vidare: ”Art is a language that seems to work…It can resist the homogenisation of globalisation”.

När han får lite mer påträngande frågor om vad biennalen egentligen handlar om, citerar han Tolstoj som på frågan vad Anna Karenina handlar om svarat: ”I can’t say it. If I could have said it in a few words I wouldn’t have written a book”. Birnbaum lägger vidare plikskyldigt till att han inte gjort en utställning som försöker illustrera en teori och att han heller inte tror på nyhetsvärdet som sådant, ”Art doesn’t change every year,” men att han gärna visar nya verk av konstnärer som hängt med ett tag. Birnbaum svarar elegant politiskt på vartenda fråga, utan att glömma humorn eller ödmjukheten på vägen. Men när Nils Forsberg ställer sin jokerfråga: ”Daniel, när jag intervjuade dig i Expressen i samband med Venedig Biennalen som du var med och cocurerade för några år sen, så frågade jag huruvida du ville jobba med Venedig Biennalen igen. Då sade du – ”aldrig mer!” Hur ställer du dig till detta nu? skrattar Birnbaum nervöst, förklarar för Baratta vad Forsberg kommer ifrån och skyller på den dåvarande tröttheten. Han har hållt låda i snart två timmar nu. Jag har också några frågor, men jag sparar dem till en framtida intervju.

Det blev så småningom dags för den nordiska paviljongens invigning – Biennalens hitintills bästa paviljong. Här stod svenskar, norrmän och danskar sida vid sida, blickandes oroligt över pressstolarna. Är det ett konstverk eller inte? På varje stol är det namn på landshövdingar, prinsessor och kulturpolitiker. Ingen vågar sätta sig. På den svenska sidan tisslas och tasslas det om huruvida det blir Liljeroth som håller talet. ”Hon vågar väl inte visa sig efter allt hon har gjort” säger någon. Men talet hölls av två danska kvinnor, eller är de norska? Det hörs väldigt dåligt och champagnen börjar flöda. Efter att ha pratat lite biennal med Niclas Östlind, Lars Nilsson den äldre och Magnus af Pettersens – alla tre lika positiva –  stannar jag till och snackar postmodernismens död och fortsatta leverne med Camilla Larsson och Anna Van der Vliet. Därefter springer jag bort till en av den östeuropeiska konceptkonstens pijonärer – Braco Dimitrijevics utställning ”Future post history” på Palazzo Ca Pesaro där Jean Hubert Martin, Catherine Millet och några till skall hålla några miniföreläsningar kring Dimitrijevics fantastiskt roliga striskrift ”Tractatus Post-Historicus” som ges ut nu på nytt. Det är alltid en fröjd att få träffa någon man beundrar, men denna beundran kan sätta sig snabbt i halsen. Så också nu när jag få möta Catherine Millet – kvinnan bakom den radikala självbiografin – The sexual life of Catherine M som jag läste med andan i halsen. Det visar sig nu att vi har gemensamma vänner. Jag både vill och inte vill lära känna henne. Vill så gärna behålla den litterära bilden av henne, intakt, oåtkomlig från alla yttre omständigheter.

Som tur är, måste jag springa vidare till Iaspis tillställningen. Där tas jag emot med öppna armar av både Iaspis och Geistfolket som samarbetat kring teman som teater, iscensättning och performativitet. Det är så många i den svenska konstvärlden jag skulle vilja samarbeta eller bli vän med, med då skulle jag ju inte kunna kritisera deras alster. Kritikerpositionen kräver en viss distans, men detta innebär inte att man måste smyga utmed väggarna, offra de goda samtalen, eller vägra gå på tillställningar som inte har något med ens ideologiska övertygelse att göra. Efter att ha tagit del av Miriam Bäckströms reflektioner kring unga konstnärers rädsla för at se sig själva och inse det faktum att de håller på med ett personligt berättande vare sig de vill eller inte, och skrattat åt Walles roliga lamentationer över Liam Gillicks paviljong – ”en uppvisning i totalt innehållslöshet”, beger jag mig till kitschens högborg – Ukraina paviljongen. Mannen bakom den överdådiga festen är Victor Pinchuk – den ökände ukrainske oligarken som brukar köpa intellektuell arbetskraft och hypad samtidskonst för att kunna rättfärdiga sina ekonomiska tillgångar. Denna gång är det intellektuella fundamentet som bortblåst. Årets curator råkar också vara boxare, något som inte kan ha undgått någon med tanke på den gigantiska reklamaffischen vid Accademia där den så kallade curatorn poserar med ett par guldrollerblades i nävarna. Väl inne i palazzet är huvudentrén täckt av ett hav av vit sand vilket tvingar alla James bond liknande ryssar som anländer med sina blonda skyltdockskvinnor kring armarna, oftast två eller tre på varje sida, och lika ofta från olika nationer, att stappla omkring som björnar på dekis. Vi går upp till palatsets andra våning där vi möts av marionettfigurer på spinn i en halvmörk spegelsal. En lättklädd boogie night rollerbladegirl glider apatiskt omkring på ett par guldglittrande rollerblades. Hon tuggar tuggummi och ser ut att vara hög på något. Och allt detta till bombastisk rekviemmusik och julgranstindrande kandelabrar. Några kameramän springer plötsligt in baklänges och in kommer Jeff Koons och Naomi Campbell arm i arm. Vi glider ner till trädgården, där vitklädda kypare virvlar runt kring amazonliknande vogue kvinnor som spänner sina neonfärgade skor i gräset. Jag blir slutligen presenterad för Pinchuk. Men hans colgateleende stelnar direkt när jag berättar att jag jobbar som kulturjournalist. Jag skyndar mig att fråga ”På vilket sätt har den ekonomiska krisen påverkat er verksamhet?” På vilket han säger ”no comments”, vänder på klacken och går.

Vi springer på våra några vänner, med vilka vi rymmer från kalaset i en taxibåt. Det har blivit mörkt och vi har beställt bord på la Riviera, en charmig liten restaurang vid havet. Väl framme tillbringar vi en oförglömlig kväll i sällskapet av stearinljus, bläckfiskar, blixtrar och en muppetshow liknande swedish cook som slungar fiskbenen över axeln så att de flyger rakt ner i det kluckande havet. Vi talar om kärlek, barndom, minnen, men framför allt om konsten att infiltrera system för att förhoppningsvis kunna förändra dem utan att de förändrar en själv. 

Venedigbiennalen öppnade äntligen upp sina portar igår för press och specialinbjudna gäster, professionals, mm. De flesta brukar börja med Giardini paviljongerna, men vi valde istället att gå till Arsenale. På det sättet kunde vi se konsten i lugn och ro utan att fastna i en massa samtal.

Vi sprang på en hel del folk i alla fall. De flesta var stormförtjusta över Paul Chans Sadeinstallation, men tveksamma till Pascale Martine Tayous. Någon kallade det för Kameroun Kabakov. Och batongverket av Richard Wentworth gick heller inte hem hos många. Här sade någon: ”det är ju bara en blandning av Beuys, Chaplin och Magritte!”. Jag fick återse min stora favorit – Ulla von Brandenburg som hade gjort en hypnotiskt vacker videoinstallation som iscensätter ett par individers surrealistiska leverne i Corbusiers sommarpalats utanför Paris. Jag hade sett verket på le Plateau för bara några veckor sen, men här växte det ytterligare. En annan ögonfälla var Carren Cyttens videoverk, som bygger på en Dogville liknande iscensättning av en ruffig familj i upplösning. Noréns dramer framträder här som trevliga sitcomes i jämförelse. Annars var Arsenale byggt som en enda stor nöjespark utan nöje. Många kontemplationsmöjligheter men också många lekfulla hermetiska karläggningar av vår tid i formen av serieteckningar, diagrammer och annat smått och gott. Långt mycket bättre än Robert Storrs intellektuella begravningståg förra gången och Maria de Corral och Rosa Martinez politiskt korrekta cirkuståg förförra gången.

På kvällen gick jag till Sites fest på Orangebar. Det var underbart att få återse alla vänner och kollegor samlade på ett och samma ställe. Det slog mig hur homogen den svenska konstvärlden är. Kritiker, konstnärer och curatorer hänger ihop likt djur i en frireligiös fresk över det kommande paradiset. Men kanske är det bara så på ytan. Jag förvarnade hursomhelst alla att jag höll på att blogga och lade till lite skämtsamt att de inte fick säga något till mig som de inte var beredda se i tryck. Detta hindrade dock inte folk i någon större utsträckning. Det finns inget som smörjer det sociala maskineriet så mycket som skvaller, men av taktiska, yrkesetiska och pragmatiska skäl (presskonferensen börjar om en halvtimme) tänker jag tills vidare hålla allting för mig själv. 

Igår lyckades vi med den svåra konsten att komma in backstage på Biennalen och dessutom få en ackreditering utan att behöva stå i kö. Allt tack vare Saskia Neumann, Daniel Birnbaums oerhört sympatiska assistent, som råkade ha vägarna förbi precis när vi kom till Arsenale. Jag hade ännu inte fått en bekräftelse på min pressackrediteringsansökan så jag var minst sagt nervös innan hon dök upp och förbarmade sig över oss. Jag hade sett framför mig hur jag resten av biennalen skulle stå likt flickan med tändstickorna på utsidan av det hela och få allt återberättat för mig. Inte nog med att hon förde oss till pressdisken som låg på anda sidan Arsenaleingången, hon hann även ge oss en snabb rundvisning. Vi sprang på en munter och hattbeklädd Jan Håfström som berättade glatt om sina fantastiska verk, både nya och gamla, ståendes vid en draculalik likkista. Sen svischade vi förbi Pascale Marthine Tayou, Ulla von Brandenburg, mm. för att sen komma till Paul Chans enormt poetiska verk – Sade for Sade’s sake. Ett skuggspel av onanerande människor bland koloristiska konstverk. Jag frågade Chan huruvida detta var en drift med människans drifter eller med människans konstnärliga begär? Han sade att han egentligen inte försökte driva med någon alls och tillade: ”The autonomy of pleasure in Sade is similar to the artistic autonomy”, var på min partner sade: ”Sade was a prefordist divisional labourist”. Hur det än ligger med den saken, såg Paul Chans skuggfigurer allt annat än autonoma ut, snarare som slavar på ett skepp mot intet.

Väl inne på Giardini var vi och tittade på den nordiska paviljongen. Äntligen en paviljong som inte tar sig på för stort allvar och som dessutom vågar driva med det heligaste av allt – modernismen!

På kvällen tog vi oss till Galleria Continuas fest på Pallazo Pisani Moretta. De flesta gästerna anlände med taxibåtarna, vi fick slirka oss in genom de labyrintiska gränderna. Väl inne bytte vi några ord med Daniel Buren som beklagade sig över att så många unga konstnärer kopierade honom nuförstiden. Jag sade till honom att han borde känna sig stolt över detta, varpå han tillade: ”Ja, om de åtminstone hade varit medvetna om att de kopierar mig! Men det är de inte!” Sen hängde vi en stund med en enormt lyft Marina Abramovic. Ansiktslyften var annars ganska lyckade på den här maskeraden. Annars träffade vi lite folk från PS1 i New York och lite folk från Louvrens avdelning för samtidskonst som berättade att de satsar på Kosuth och rysk samtidskonst det kommande året.

Vid vårt bord snackade en nybliven modehusägare om hur svårt det var att marknadsföra och sälja pälsar i kristider och att det egentligen bara finns ett 30-tal köpstarka haute couture köpare i världen. Ett annat samtalsämne var Musé babyboomen i Kina. 40 stycken muséer håller på att byggas just nu, liksom den tillbakaträdande censuren. Galleri Continua visar för tillfälet väldigt regimkritisk konst i Peking, men inga konstpoliser har vågat bråka med dem. ”Man vågar inte ge sig på samtidskonsten längre!” säger baronen Guy Ullen – ägaren till Ullens Center for Contemporary Art i Peking där Jerome Sans är direktör. ”De vill testa och se vad som händer. Lära sig lite av oss här i väst.” Ja, tänkte jag sen för mig själv när jag blickade ut över palazzons balkongräck – de kommer snart inse de också – att samtidskonsten sällan är något annat än en plym i överklasshatten. Jag förstår mig inte på folk som måste äga det de beundrar. De borde alla ta en kurs i Kants intresselösa njutning. Tills vidare tänker jag njuta av biennalkonsten på Arsenale och Giardini, för att sen toppa med en hangout med Sitegänget på Orangebar. Det var länge sen jag snackade Kant med Walle. Mannen är ju som en intellektuell jukebox. Ikväll är det Husserls 150års dag som firas. Kan det bli mer transcendentalt? 

Sinziana Ravini

I år är det Daniel Birnbaum – Sveriges intellektuella ansikte utåt – som får bära curatorfanan vidare. Valet hade inte kunnat bli bättre, han är både skolad i den kontinentala filosofin och den konstinstitutionella managerin. Två världar som sällan brukar mötas annat än i konstkatalogens trygga form. Fare Mondi/Making Worlds är den något svulstiga titeln, en titel som har en myriad olika konnotationer, från de mest pragmatiska (engelskan och franskan) till de mest teologiska (svenskan och rumänskan).

Det åtestår att se vilka världar vi har att se fram emot. Biennalen har inte öppnat än och pressdagarna startar inte förrän på torsdag. Men jag skulle tippa på en både- ochbiennal som arbetar syntetiskt med både skilda och förenade världar, både imaginära och beboeliga, konkreta världar. Kanske kommer vi se ett nytt sätt att tänka kring relationell estetik, då många av relationella estetikens pionjärer är med. Tirivanija kommer denna gång inte att göra ett ”relationellt konstverk” utan bygga en ”riktig” bokhandel. Förhoppningvis kommer resultatet vara tillräckligt intressant för att man skall sluta tänka i dikotomier som riktigt-falskt, fiktion-ickefiktion.

Tills vidare nöjer jag mig med att läsa Nelson Goodmans Ways of worldmaking och smutta på min absoluta favorit här i Venedig – Fragolino bianco! För de som vill få en njutningsfull stund, rekomenderar jag varmt restaurangen Lineadombra, på andra sidan Academia. Där avnjöt jag och min partner en fantastisk middag med Monkfish sautéd in Dry Martini och Turbot fillet wrapped in Vine leaves. Vår kypare kom som från en bok av Thomas Mann och var en helt värld i sig av referenser, roliga miner och visdomsfulla ord.

Sinziana Ravini

Vad vore konstvärlden utan Venedigbiennalen? Utan denna extravaganta, historiskt laddade, hett debatterade företeelse som curatorer älskar att få curera och kritiker att kritisera? Utan de labyrintiska gatorna, de glamourösa festerna, de bakfulla symposierna, dammet, hettan, skvallret? För att inte tala om de slötsliskiga bellinisarna, de vitklädda sömniga kyparna, de hetsiga pressköerna, de välkoafferade samlarna och de kloakdoftande kanalerna som råttorna rusar ner i som om de vore förda av en osynlig flöjtspelare? Och alla dessa myter, Casanovas sexuella äventyr, Thomas Manns venetianska dödskult, maskeraderna, Akademians bombastiska Tintorettomålningar, Dogepalatsets hemligheter och hästarna på St. Markuskatedralens fasad som fått pryda såväl Trajanus triumfbåge, Konstantinopels hippodrom och Napoleons skattekammare. Makten har alltid behövt pryda sig med konst. Så också den italienska konstvärldens småpåvar som gång efter gång lyckas erbjuda Berlusconis tv-kultur ett värdigt alternativ.

Sinziana Ravini