Strax innan Fia-Stina Sandlund drar igång en performance hos IASPIS mellan Giardini och Arsenale, springer jag för att hinna se en liten utställning intill, med bland andra Janet Cardiff. Två Marshallhögtalare, en pedal på golvet, någon som meckar med en massa sladdar. VEM är konst? Det visade sig ingen för verket kom aldrig igång. 

Men igång kom Sandlund, med benägen hjälp och det skyfall som föll över oss förändrade inte bara denna performance, den stoppade också en parad som det irrades efter samt förstörde mitt framtida middagssällskap: man kan nämligen halka i en vattenpöl och vricka foten. Konstkritiker är stundom ett svagt släkte.

På den fina utställningen Palestine c/o Venice möter jag återigen den knäböjande, desperate teknikern som nästan är konst. Men ljudverket Ramallah Syndrome fungerar till slut. Röster om att leva i icke-normaliteten samtidigt som hela världen säger att det är normalt.

Jag har inte halkat i en vattenpöl, än, så jag är fortfarande en tillräckligt tålig kritiker för att både söka upp den politiska konsten (äh, allt är väl politik) och gunga fram på höga vågor genom stan. Nu på kvällen gungar det överallt. Dags att lämna stan.

Pressummet längst bort i Arsenale är den enda plats som är koncentrerad och sammanbiten. Ett härligt trådlöst nätverk. Förra biennalen var staden full av öppna nätverk, denna gång är de inlåsta. Här kan man få kontroll över saker och ting.

Men allt är inte internet, trots både Pirate Bay och Jan Åman-curerad Internetpaviljong. Det går att dunsa ner i en långsammare konst. En mer historisk också för den delen. Eller en makalös, som Nathalie Djurbergs Experimentet, Edens lustgård sedd från det andra hållet. Och trots att huvudutställningen i år inte är en ointaglig fästning av fyratimmarsfilmer och stora installationer utan tvärtom är otroligt lättsmält, gnisslar vi tillsammans. Är det här verkligen intressant?

Det utlovade regnet har uteblivit. Nu är det dags för lunch och mera konst.

”Making Worlds, jamen alla håller ju bara på med heminredning!” Jag tror min vän kan ha rätt. Vi går runt och tittar på olika hem. Den tyska paviljongen är inredd med skåp och en liten uppstoppad huskatt. Den nordiska är ett hem. Var är politiken? Den göms kanske i satiren över köp- och säljsamhället men räcker det?

Det samgående nordiska och danska invigdes under eftermiddagen. Stolarna var på plats med namn och allt. Men var befann sig kulturministern? Egentligen?

Sonens favorit är det ryska spökhuset. Med rörliga tavlor och målande man – Victory over the future. Framtiden är redan historia.

Det sägs att den här biennalen är glesare än tidigare årgångar – finanskris, biennalkris, identitetskris? Kris, kort sagt. Det märks i så fall inte så där jättemycket. Vi köar. Och köar. Steve McQueens film måste man förboka sig till, danska och nordiska paviljongernas gemensamma konstverk släpper bara in trettio i taget. Lång kö. Men värt det: vi är på husvisning och konsten har blivit statussak, dekoration, kulturellt kapital som blir ekonomiskt. 

Giardini kokar av invigningstal, gratis iskaffe och snygga solglasögon. Vi tittar mer på varandra än på konsten. Någon säger: det är bättre än nånsin. Det betyder bara att det är mer greppbart än tidigare. Bättre är mindre.

Ikväll är det både IASPIS-mingel och nordisk fest, den senare på Lido. Vi ses där.

Medan Sinziana snackar Kant sitter jag utpumpad efter en flygresa från helvetet. Jag vill åka tåg hem. Om även turbulens kan döda är det sista halmstrået av hopp borta och jag kan känna varje liten skakning som ett hot mot livet.

Men nu är jag framme! Tredje gången gillt på Lido. Ett stenkast från filmfestivalens hem bor vi och det är något bättre än den badhytt jag en gång sovit i och den bil vi tvingades övernatta i under biennalen –99. Blomdoft och havsfläkt. Jag vet att jag missar något när jag inte minglar loss men bryr mig faktiskt inte. Imorgon är det konsten konsten konsten. 

Förra gången det var biennal i Venedig var det också Documenta i Kassel och Skulpturprojekte i Münster. Nu är det bara en vanlig liten biennal. Ganska stor för att vara bara den lilla. Palestina, Arabemiraten, Pirate Bay, Internetpaviljong plus en massa andra nykomlingar (dock inte Vatikanen denna gång) och allt det där andra. Tidskrifts- och bokreleaser, långa armar vid snittar och vin. Konst som – hur mycket alla än brukar klaga – nästan genomgående är av hög klass och ramas in av Europas mest konstgjorda stadskänsla. Inför kanalerna är vi alla lika.

Denna gång bloggar vi: Sinziana Ravini, Camilla Hammarström och jag.

Men först packar jag en lätt väska.

Ulrika Stahre