Igår lyckades vi med den svåra konsten att komma in backstage på Biennalen och dessutom få en ackreditering utan att behöva stå i kö. Allt tack vare Saskia Neumann, Daniel Birnbaums oerhört sympatiska assistent, som råkade ha vägarna förbi precis när vi kom till Arsenale. Jag hade ännu inte fått en bekräftelse på min pressackrediteringsansökan så jag var minst sagt nervös innan hon dök upp och förbarmade sig över oss. Jag hade sett framför mig hur jag resten av biennalen skulle stå likt flickan med tändstickorna på utsidan av det hela och få allt återberättat för mig. Inte nog med att hon förde oss till pressdisken som låg på anda sidan Arsenaleingången, hon hann även ge oss en snabb rundvisning. Vi sprang på en munter och hattbeklädd Jan Håfström som berättade glatt om sina fantastiska verk, både nya och gamla, ståendes vid en draculalik likkista. Sen svischade vi förbi Pascale Marthine Tayou, Ulla von Brandenburg, mm. för att sen komma till Paul Chans enormt poetiska verk – Sade for Sade’s sake. Ett skuggspel av onanerande människor bland koloristiska konstverk. Jag frågade Chan huruvida detta var en drift med människans drifter eller med människans konstnärliga begär? Han sade att han egentligen inte försökte driva med någon alls och tillade: ”The autonomy of pleasure in Sade is similar to the artistic autonomy”, var på min partner sade: ”Sade was a prefordist divisional labourist”. Hur det än ligger med den saken, såg Paul Chans skuggfigurer allt annat än autonoma ut, snarare som slavar på ett skepp mot intet.

Väl inne på Giardini var vi och tittade på den nordiska paviljongen. Äntligen en paviljong som inte tar sig på för stort allvar och som dessutom vågar driva med det heligaste av allt – modernismen!

På kvällen tog vi oss till Galleria Continuas fest på Pallazo Pisani Moretta. De flesta gästerna anlände med taxibåtarna, vi fick slirka oss in genom de labyrintiska gränderna. Väl inne bytte vi några ord med Daniel Buren som beklagade sig över att så många unga konstnärer kopierade honom nuförstiden. Jag sade till honom att han borde känna sig stolt över detta, varpå han tillade: ”Ja, om de åtminstone hade varit medvetna om att de kopierar mig! Men det är de inte!” Sen hängde vi en stund med en enormt lyft Marina Abramovic. Ansiktslyften var annars ganska lyckade på den här maskeraden. Annars träffade vi lite folk från PS1 i New York och lite folk från Louvrens avdelning för samtidskonst som berättade att de satsar på Kosuth och rysk samtidskonst det kommande året.

Vid vårt bord snackade en nybliven modehusägare om hur svårt det var att marknadsföra och sälja pälsar i kristider och att det egentligen bara finns ett 30-tal köpstarka haute couture köpare i världen. Ett annat samtalsämne var Musé babyboomen i Kina. 40 stycken muséer håller på att byggas just nu, liksom den tillbakaträdande censuren. Galleri Continua visar för tillfälet väldigt regimkritisk konst i Peking, men inga konstpoliser har vågat bråka med dem. ”Man vågar inte ge sig på samtidskonsten längre!” säger baronen Guy Ullen – ägaren till Ullens Center for Contemporary Art i Peking där Jerome Sans är direktör. ”De vill testa och se vad som händer. Lära sig lite av oss här i väst.” Ja, tänkte jag sen för mig själv när jag blickade ut över palazzons balkongräck – de kommer snart inse de också – att samtidskonsten sällan är något annat än en plym i överklasshatten. Jag förstår mig inte på folk som måste äga det de beundrar. De borde alla ta en kurs i Kants intresselösa njutning. Tills vidare tänker jag njuta av biennalkonsten på Arsenale och Giardini, för att sen toppa med en hangout med Sitegänget på Orangebar. Det var länge sen jag snackade Kant med Walle. Mannen är ju som en intellektuell jukebox. Ikväll är det Husserls 150års dag som firas. Kan det bli mer transcendentalt? 

Sinziana Ravini

I år är det Daniel Birnbaum – Sveriges intellektuella ansikte utåt – som får bära curatorfanan vidare. Valet hade inte kunnat bli bättre, han är både skolad i den kontinentala filosofin och den konstinstitutionella managerin. Två världar som sällan brukar mötas annat än i konstkatalogens trygga form. Fare Mondi/Making Worlds är den något svulstiga titeln, en titel som har en myriad olika konnotationer, från de mest pragmatiska (engelskan och franskan) till de mest teologiska (svenskan och rumänskan).

Det åtestår att se vilka världar vi har att se fram emot. Biennalen har inte öppnat än och pressdagarna startar inte förrän på torsdag. Men jag skulle tippa på en både- ochbiennal som arbetar syntetiskt med både skilda och förenade världar, både imaginära och beboeliga, konkreta världar. Kanske kommer vi se ett nytt sätt att tänka kring relationell estetik, då många av relationella estetikens pionjärer är med. Tirivanija kommer denna gång inte att göra ett ”relationellt konstverk” utan bygga en ”riktig” bokhandel. Förhoppningvis kommer resultatet vara tillräckligt intressant för att man skall sluta tänka i dikotomier som riktigt-falskt, fiktion-ickefiktion.

Tills vidare nöjer jag mig med att läsa Nelson Goodmans Ways of worldmaking och smutta på min absoluta favorit här i Venedig – Fragolino bianco! För de som vill få en njutningsfull stund, rekomenderar jag varmt restaurangen Lineadombra, på andra sidan Academia. Där avnjöt jag och min partner en fantastisk middag med Monkfish sautéd in Dry Martini och Turbot fillet wrapped in Vine leaves. Vår kypare kom som från en bok av Thomas Mann och var en helt värld i sig av referenser, roliga miner och visdomsfulla ord.

Sinziana Ravini

Vad vore konstvärlden utan Venedigbiennalen? Utan denna extravaganta, historiskt laddade, hett debatterade företeelse som curatorer älskar att få curera och kritiker att kritisera? Utan de labyrintiska gatorna, de glamourösa festerna, de bakfulla symposierna, dammet, hettan, skvallret? För att inte tala om de slötsliskiga bellinisarna, de vitklädda sömniga kyparna, de hetsiga pressköerna, de välkoafferade samlarna och de kloakdoftande kanalerna som råttorna rusar ner i som om de vore förda av en osynlig flöjtspelare? Och alla dessa myter, Casanovas sexuella äventyr, Thomas Manns venetianska dödskult, maskeraderna, Akademians bombastiska Tintorettomålningar, Dogepalatsets hemligheter och hästarna på St. Markuskatedralens fasad som fått pryda såväl Trajanus triumfbåge, Konstantinopels hippodrom och Napoleons skattekammare. Makten har alltid behövt pryda sig med konst. Så också den italienska konstvärldens småpåvar som gång efter gång lyckas erbjuda Berlusconis tv-kultur ett värdigt alternativ.

Sinziana Ravini

Förra gången det var biennal i Venedig var det också Documenta i Kassel och Skulpturprojekte i Münster. Nu är det bara en vanlig liten biennal. Ganska stor för att vara bara den lilla. Palestina, Arabemiraten, Pirate Bay, Internetpaviljong plus en massa andra nykomlingar (dock inte Vatikanen denna gång) och allt det där andra. Tidskrifts- och bokreleaser, långa armar vid snittar och vin. Konst som – hur mycket alla än brukar klaga – nästan genomgående är av hög klass och ramas in av Europas mest konstgjorda stadskänsla. Inför kanalerna är vi alla lika.

Denna gång bloggar vi: Sinziana Ravini, Camilla Hammarström och jag.

Men först packar jag en lätt väska.

Ulrika Stahre