Sista kvällen gick jag och funderade på filmer och föda medan solen gick ner bakom Venedig på andra sidan vattnet.

Gnolande på Bob Dylans When I paint my masterpiece.

”Sailing round the world in a dirty gondola

Oh, to be back in the land of Coca-Cola”

Visst är det härligt med Italien. Varmt. Ljumma kvällar.

Fast mygg. Alla dessa mygg i september. 

Visst är det gott med italiensk mat. Ett tag.

Men efter en tid börjar man känna att det är ju bara vetemjöl och tomat och skinka och ost. Om och om igen. I olika kombinationer. Som pizza. Som pasta. Som ”kryddning” till kalv och fisk.

Vetemjöl och tomat och skinka och ost. Mesigt kryddad mat.

I Venedig och på Lido har de bara italiensk mat. Så man börjar längta efter internationella platser som New York eller Tokyo eller Stockholm eller Vetlanda där det faktiskt finns flera sorters mat.

För att inte tala om Berlin.

Mmmmm. Berlin. Alla sorters kök i alla sorters prisklasser. Inga mygg där i februari.

Bra filmer. Kul intervjuer med stjärnor som turnerar mellan Golden globe, Berlin, Oscar och andra prisgalor.

Berlin. Fläskkött och surkål. Asiatisk mat och asiatisk film.

Vi säger så.

Vi ses i Berlin.