Michael Moores nya ”Capitalism: A love story” är minst lika stark som Fahrenheit 9/11 och Sicko. Moore är som vanligt mycket rolig, men också förbannad och han lyckas dessutom göra många scener gripande och rörande.

Det inleds med gamla journalfilmer och Moore granskar bilden av hur fri företagsamhet och kapitalism skapat välståndet i USA. Han letar bakåt, illustrerar motsättningarna mellan demokrati och kapitalism. I filmen finns flera präster som förklarar hur kapitalismens tankar är ren ondska, sedd med kristna ögon. Filmen leder fram mot finanskrisen och kraschen i höstas. Michael Moore namnger företagsledare och spelare på börsen.

Bland ögonbrynshöjande inslag i filmen finns ett parti om hur amerikanska företag tar ut livförsäkringar på sina anställda. Med företaget som förmånstagare. Om en anställd dör tjänar företaget pengar på det. I filmen möter vi flera fattiga familjer där en förälder dött och arbetsgivare kammat hem miljoner.

Det finns också en skrämmande bit om hur dåligt betalda amerikanska piloter är och vilka konsekvenser det kan få.

Michael Moore vill att de amerikaner som ser filmen ska reagera, och slutar med flera exempel där folk blivit förbannade och sagt ifrån.

I slutet av filmen finns ett tal av president Roosevelt som under kriget talade sig varm för ett förslag om rätttigheter till alla amerikaner. Roosevelt dog och det blev inget sådant tillägg till konstitutionen.

”Capitalism: A love story” visar också glädjen när Barack Obama valdes till president. Och känns som en uppmaning till honom, och andra, att genomföra stora förändringar.