Under den här festivalen delar jag lägenhet med några andra gentlemän.

Det är en dansk, en norsk, en engelsman och… Bellman? Skulle väl vara jag i så fall.

Nej, vi är faktiskt två norrmän och två svenskar i detta kollektiv på sex män i mogen ålder som bor tillsammans för att spara pengar åt våra arbetsgivare. Halva priset jämfört med hotellen här under festivalen.

Flera av oss har ett eget rum med en dörr man kan stänga. Vi har ett kök med ett kylskåp som alla andra tömmer innan jag hunnit dit, och vi har trådlöst bredband vilket är en av de bästa sakerna i världen när man är journalist.

Just i skrivande stund sitter vi fyra sammanbitna män runt ett matbord i vardagsrummet och skriver våra artiklar.

Ungefär som en redaktion på bortaplan.

Fast nu ser jag att norrmännen lägger patiens på sin dator. Och engelsmannen tittar på BBC:s nyheter på sin medan han hoppas på inspiration till sin artikel.

Mannen som kallas Gösta har en fascinerande skrivteknik. Han använder enbart högra handens pekfinger när han skriver. Så den armen och handen far runt tangentbordet som en studsboll medan vänsterhanden vilar som en kobra vid skifttangenten för att rycka in när det är dags för stor bokstav.

Sånt lär de inte ut på journalisthögskolan.

I kväll visar de en överraskningsfilm på festivalen.

Den är med i tävlingen.

Men de säger inte vad det är.

De vill att vi ska köpa grisen i säcken. Det lär vara en film av en hyllad regissör. Det lär vara prisade och intressanta skådespelare.

Men man vet inte.

Pliktkänslan och nyfikenheten gör att jag känner att jag måste se den.

Men om det inte är något bra? Om det inte är något att skriva om? Jag kanske borde gå och se en annan film?

Alla överraskningar är inte glada överraskningar.

Jag tänker inte klaga på att det är för varmt. Jag kommer från ett kallt land där vi är besatta av sommarvädret och lyckan heter stekande sol.

Så vem är jag att klaga.

Men jag kan berätta att folk från Los Angeles beklagar sig över den fuktiga hettan i Venedig. Och folk från andra länder runt Medelhavet säger att det är olidligt.

Själv säger jag möjligtvis att det vore skönt om man inte blev plaskvåt av svett så fort man lyfter pennan.

Lido längst ner.

Festivalen i Venedig hålls inte i själva Venedig.
Det Venedig folk kan se framför sig med kanaler och gondoler, medeltida palats och massvis av turister som går vilse i gränderna.
Festivalen sker på ön Lido. Ön ligger cirka 20 minuters båtresa från centrala Venedig, och på Lido finns vanliga gator och bussar och bilar. Lido sitter ihop med italienska fastlandet via bilfärjor, och även om det finns några kanaler där också är det mer som en italiensk småstad.
Runt festivapalatset och kasinot som är högkvarter är det kaos och mycket folk. Hela dagarna väntar folk vid staketen intill röda mattan inför kvällens galapremiärer. Många har paraply som skydd mot den brännande solen och 29-gradiga värmen.
Men på största delen av Lido märks det inte att det är filmfestival. Småstaden fortsätter sitt småstadsliv.  Äter långa luncher och åker till badstranden för att sola och bada.
Lido är själva ur-Lido, den som eleganta badstränder runt världen ett ansikte.
Två lyxhotell ligger nära vattnet, Excelsion och Des Bains, och i dem hålls många av intervjuerna.
Filmstjärnorna bor där, eller på lyxhotellen inne i Venedig. Alla kommer med båt till och från ön, och det är trafikstockning bland taxibåtarna nedanför Excelsion dit alla kommer.
Paparazzi har egna båtar som cirklar som hajar runt de andra i jakt på motiv.

Efter intervjun tog vi en bild på Nicolas Cage och mig tillsammans. Jag bad för säkerhets skulle om två knäpp. ”I fall jag ser korkad ut på den första”, sa jag.

– Du kan aldrig se korkad ut, sa Nicolas Cage.

Jo. Det kan jag.

Så här blev den första.

Det här med kändisar blir konstigt när man tänker på det.
Och allra konstigast blir det när folk är hysteriska över någon kändis som man inte har en aning om vem det är.
Det händer ofta här i Italien på filmfestivalen.
Naturligtvis vet vi alla om vi vi tänker efter att filmstjärnor och andra berömdheter är som alla oss andra och en gång gick i skolan och hade dåligt självförtroende.
Visst blir många människor framgångsrika för att de uträttat något, för att de är speciellt begåvade. En del har utstrålning som kan få ett rum att lysa upp när de gör entré.
Men en del är kända för att de är kända och alla är vi trots alla rätt lika när det är osminkad vardag.
Mycket kring filmfestivalen i Venedig äger rum på lyxhotellet Excelsior. Där bokar vi intervjuer hos olika pressagenter. Där görs en del intervjuer i fina sviter och konferensrum. Där kommer man bara in med ackreditering och där hänger branschen. I synnerhet den italienska.
Och när man står där och köar på terrassen för att prata med någon som berättar när man ska intervjua Matt Damon så blir det plötsligt uppståndelse. Folk flockas kring en person som rör sig framåt. Folk skriker. Folk tar bilder.
Och man tittar vem det är och det är en italienare som man aldrig har sett. Inte vet vad den är berömd för. Varför alla skriker.
Men när George Clooney kommer gående på samma vis och det blir extas – då verkar det inte konstigt.
För det är ju George Clooney.
Men för någon annan är det förstås lika obegripligt.

Tack alla som skickader frågor till Nicolas Cage. Några som kommentarer här i bloggen, många andra som mejl till mig. Jag ställde flera av era frågor till Cage och intervjun kan ni läsa i fredagens Aftonbladet. Vi satt i en sorts lyxig vit tältbyggnad nära stranden på Lido och pratade. Under eftermiddagen gjorde jag också intervjuer med Werner Herzog som regisserat Bad lieutenant och Eva Mendes som spelar flickvän till Cage.

Saker jag lärt mig under dagen: Att Eva Mendes inte kan simma. Att Nicolas Cage förut hade en ring med en dödskalle som påminde honom om att livet tog slut och man skulle göra det mesta av det innan dess. Nu behöver han inte ringen, säger han. han har nämligen en sådan tatuering istället.

Film, intervju, filmer, presskonferens, intervjuer.

Torsdagen blir händelserik här på festivalen i Venedig.

Först ska jag se Bad lieutenant med Nicolas Cage, som ond polis. En nyinspelning av en naken och omskakande film där Harvey Keitel gjorde huvudrollen första gången.

Nu härjar Cage som polis i New Orleans. Werner Herzog har regisserat den nya filmen.

I eftermiddag träffar jag Cage för att prata om färska filmen och lite annat.

När jag sett filmen ska jag sammanställa frågorna jag förberett.

Men det kanske finns något mer du vill veta om Nicolas Cage? Något du vill fråga?

Skriv ner förslag på fråga här, eller mejla till jens.peterson@aftonbladet.se

Så väljer jag ut några frågor och tar med till Nicolas Cage.

Mot biografen.

Vi vandrar hem från visningen av ”The Road”.

Omskakade. Stark film.

Hmmm.

Får sova på saken.

Berättar mer  morgon om den fängslande framtidsskildringen av värlen efter en katastrof.

Men så länge: Viggo Mortensen är väldigt, väldigt bra.

Det luktar örtkryddor och tomatsås på gatorna på Lido när jag vandrar mellan filmfestivalens olika centralpunkter. Lido är mer som en vanlig italiensk småstad, med busstrafik och gator istället för gondoler och kanaler som inne i Venedig.
Eftermiddagen har gått åt till schemaläggning. Som att börja skolan.
Fast ett roligare schema. Istället för kemi skriver man in visningen av The informant. Istället för kvartssamtal är det intervjuer med Matt Damon och Isabelle Huppert.
Och maten är mycket bättre än när jag gick i skolan.
Om man hinner äta.
I dag blev lunchen en Toblerone på flyget. Jag hade hoppats Lufthansa hade råd att bjuda på en smörgås mellan Düsseldorff och Venedig, men det blev en liten chokladbit.
Middagen blev en gående fyrkant pizza, täckt med tomatsås, ost och pommes frittes. En mättande snabbis som går lätt att få i sig medan man vandrar mellan presskontoren.
I kväll blir det pressvisning av ”The Road” med Viggo Mortensen och Charlize Theron.
Den hoppas vi mycket på.
Kvällens gala, som öppnar årets festival, är Giuseppe Tornatores ”Baaria”.
En suck av besvikelse hördes från de som såg den under dagen.
I morgon är det tätt mellan filmvisningar och intervjuer.

Festivalen har börjat.