Venedig-festivalen

Om filmfestivalen i Venedig 2009.

En dag på festivalen

av Jens Peterson

De flesta dagar på filmfestivalen ser ungefär likadana ut.

Olika filmer, olika intervjuer. Men i sort sett samma rytm med filmvisningar som startar på morgonen och slutar kring midnatt.

Så här ser dagens schema ut:

08.30 Visning av The Informant med Matt Damon

11.00 Masterclass med Pixar som berättar hur de gör sina filmer.

12.30 Presskonferens med Matt Damon

13.30 – 15.00 Intervjuer med Isabelle Huppert och två till för filmen White Material.

15.45 Publiken har frågestund för svenska filmen ”Det enda rationella”

När den är över ska jag försöka hinna tillbaka till lägenheten och skriva några artiklar.

18.05 Två intervjuer med Disney om 3D-filmer.

Sedan får jag se om jag hinner titta på ytterligare några filmvisningar i kväll.

Det brukar vara en tävlingsfilm klockan 19.30 varje kväll och en annan visning klockan 22.00

Har man missat visningar under dagen kan man ha chansen att ta igen det senare.

Brooklyns finest med Richard Gere visas till exempel i natt klockan 24.00 Den är två timmar och 20 minuter lång.

Ser ut att bli en fin dag i filmvärlden.

 

Revansch för 2D

av Jens Peterson
Facilier's_Lair.jpg

När alla andra gör datoranimerade filmer och 3D kommer start satsar Disney också på den gamla tekniken. Pixarbossen John Lasseter har tagit över som chef hos Disney, och satsade direkt på en gammaldags handtecknad film. 

Han sa ett bra citat på söndagen: 2D har blivit syndabock för alla dåligt berättade historier.

Det vill säga. Det är inte vilken teknik eller vilka verktyg som avgör om filmen blir bra. Allt handlar om berättelnse.

Jag såg de tio första minuterna på ”Prinsessan och grodan” i dag och det såg fantastiskt ut. Utspelas i det tidiga 1900-takets New Orleans och har två unga flickor som leker i inledningen. Sedan står dne fattigare av de två i centrum, en ung kvinna som drömmer om att starta en egen krog men som dubbelarbetar som servitris så länge.

Dr John sjöng en av låtarna. Allt verkar mustigt och ser mycket snyggt ut.

Svensk biopremiär 5 februari.

Det finns en mystisk skurk med magiska krafter. Hans lya syns på bilden ovanför.

 

Autografer

av Jens Peterson
turturro.jpg

Skådespelaren John Turturro har italienska rötter. Han har regisserat några filmer, men är mest känd för roller som i ”The big Lebowski”, ”Quiz show” och ”Do the right thing”.

Han är i Vendig med dokuementären ”Rehearsal for a sicilian tragedy” som han gjort.

Han blev snabbt omringad av filmvänner utanför festivalhotellet.

Och pussade till och med en av dem på pannan.

Turturros nästa jobb som regissör blir en film om sånger från Neapel.

Italiensk mat

av Jens Peterson
italmat3.jpg

De senaste dagarna har jag inte hunnit sitta ner och äta lunch.

Ibland blir det en banan, ibland något medan jag går mellan intervjuer och filmer. Ett bageri här säkljer bitar av pizza och paj. Men pekar hur stor pajbit man vill ha och så värmer de den i mikron och så får man en servett att hålla den med medan man äter.

Promenadmat som funkar.

Men i dag är det söndag och jag tänkte att jag skulle sitta ner och unna mig en lagad lunch.

Jag fick en håltimme mellan Michael Moores presskonferens och visningen av Toy story i 3D.

På festivalområdet finns ett område med små stånd och en servering som ska lyfta fram det italienska köket. (Se bild ovan).

Man ställer sig i en kö och plockar förrätter och bröd och säger sedan till kockarna som står som i en skolbespisning vilka varma rätter man vill ha. Det brukar finnas flera pasta och några kött och fisk och grillade grönsaker. Är man italienare tar man även en tallrik ostar och en dessert.

italmat2.jpg

Vatten och läsk finns på flaska och sedan köar man för att betala.

Jag satsade på en pastarätt i tomatsås följt av en kalvbit Milanese, dvs panerad och stekt som en wienerschnitzel.

Pastar var kall, och smakade ledsen ketchup.

Köttbiten var ljummen.

Man fick en plastgaffel (ingen kniv) som bröts sönder efter två pastabitar.

Maten låg på papperstallrikar.

Det kostade 18 euro, ca 200 kronor.

Kass korvkiosk på italienska.

italtmat1.jpg

 

Att leta länder

av Jens Peterson

Michael Caine berättade en gång när jag intervjuade honom att han valde filmer och roller beroende på var inspelningen skulle ske. Västindien eller franska Rivieran? Ja tack.

Jag frågade hur det då kom sig att han gjort en film i Alaska med Steven Seagal (On deadly ground).

Caine skrattade och sa att han gett sin agent sparken efter det och skaffat en ny.

Nicolas Cage pratade mycket i torsdags om hur en ort kan påverka honom under inspelningen. I synnerhet New Orleans, som han hade en intensiv hatkärlek till. Men också Bangkok och Sydafrika hade förändrat honom. Även London, där han nyss gjort Kick-ass. Jag föreslog att han skulle filma i Sverige för att se vilka upplevelser det skulle ge.

Danske regissören Nicolas Winding Refn, som är i Venedig med vikingaslaget ”Valhalla rising”, vittnade också om geografins betydelse. Men det är inte han som gör valen. Det är hans fru.

Efter några månaders filmande i Skottland gav hon upp. Bara regn och grått.

Så han får inte filma där igen.

Södra Frankrike går däremot bra. Möjligtvis Tyskland. Han har filmer på gång i New York och Los Angeles och det är också OK med hustrun.

Thailand gillar hon med, så det ser ut som om Winding Refns nästa film ska spelas in där.

Moore slår hårt

av Jens Peterson
michaelm.jpg

Michael Moores nya ”Capitalism: A love story” är minst lika stark som Fahrenheit 9/11 och Sicko. Moore är som vanligt mycket rolig, men också förbannad och han lyckas dessutom göra många scener gripande och rörande.

Det inleds med gamla journalfilmer och Moore granskar bilden av hur fri företagsamhet och kapitalism skapat välståndet i USA. Han letar bakåt, illustrerar motsättningarna mellan demokrati och kapitalism. I filmen finns flera präster som förklarar hur kapitalismens tankar är ren ondska, sedd med kristna ögon. Filmen leder fram mot finanskrisen och kraschen i höstas. Michael Moore namnger företagsledare och spelare på börsen.

Bland ögonbrynshöjande inslag i filmen finns ett parti om hur amerikanska företag tar ut livförsäkringar på sina anställda. Med företaget som förmånstagare. Om en anställd dör tjänar företaget pengar på det. I filmen möter vi flera fattiga familjer där en förälder dött och arbetsgivare kammat hem miljoner.

Det finns också en skrämmande bit om hur dåligt betalda amerikanska piloter är och vilka konsekvenser det kan få.

Michael Moore vill att de amerikaner som ser filmen ska reagera, och slutar med flera exempel där folk blivit förbannade och sagt ifrån.

I slutet av filmen finns ett tal av president Roosevelt som under kriget talade sig varm för ett förslag om rätttigheter till alla amerikaner. Roosevelt dog och det blev inget sådant tillägg till konstitutionen.

”Capitalism: A love story” visar också glädjen när Barack Obama valdes till president. Och känns som en uppmaning till honom, och andra, att genomföra stora förändringar.

Svenskt sex

av Jens Peterson
rationell.jpg

Den italienska affischen för svenska ”Det enda rationella” är intressant. Rolf Lassgård och Pernilla August i en sorts Eden och förbjudet äpple-kollage.

Plus Stina Ekblads ansikte mitt i byxlinningen på paret som har sex.

Annorlunda.

 

Inga ljushuvud

av Jens Peterson

Alla vet att man bör stänga av mobiltelefoner på bio, men alla gör det inte. Ljudet från mobiltelefoner är irriterande nog, och folk som faktiskt pratar i telefon är ännu värre.

Men ett annat, allför sällan uppmärksammat fenomen, är ljuset från mobiltelefoner.

Det är alltför många som tror att det räcker med att sätta mobilen på ljudlös. Sedan sitter de och glor i sina telefoner, som lyser upp resten av salongen som om de var strålkastare.

Kanske tror mobilmarodörerna att endast de kan se sina mobilskärmar, men när resten av salongen är mörk så lyser varje mobiltelefon som en liten vidrig julgran.

Man skulle kunna tro att det inte är så på pressvisningar. Men nyligen var jag på filmdagar i Malmö för journalister och branschfolk. Där sken mobiltelefoner på ett mycket irriterade vis.

Och här i Italien får man också folks strålkastare från höger och vänster och bakifrån och framifrån. Medelålders människor som borde begripa bättre.

Men nej.

Svenskfest

av Jens Peterson

Fredagen slutade att Svenska ilminstitutet hyllade de fyra filmer som är med i Venedig med ett kalas. Efter tal och en presentation var det buffé och minglande. Så småningom dök Stellan Skarsgård och en mycket skäggig Vincent Gallo upp. Mads Mikkelsen kom förbi. Musiken, som började med Kebnekajses ”Barkbrödslåten” och Jan Johanssons folkvisejazz blev mer dunkande dansant ju senare det blev. Och när alla gått hem blev det åska och stormvindar och nu är hela Venedig många grader svalare och mycket behagligt.

Herzog överraskade

av Jens Peterson

Överraskningsfilmen var ”My son, my son, what have you done” av Werner Herzog. Den bygger på verkliga händelser om en man som slog ihjäl sin mor med ett svärd. Han spelas av Michael Shannon, och Willem Dafoe och Chloe Sevigny har andra stora roller. Att det var just den filmen hade en del av oss gissat, eftersom Herzog är här med Bat lieutenant och råkade säga att han hade en film till i festivalen. Så överraskningen var behärksad, men de flesta tyckte filmen var bra.

Sida 3 av 5

Information

Denna blogg är inte längre aktiv. För en lista på aktiva bloggar, gå till bloggar.aftonbladet.se.

Sök

Arkiv

Kategorier

  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Filip Elofsson och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB