Alla som vill höra klagomål på den 27-gradiga temperaturen räcker upp handen.
Ingen?
OK.
Under de år jag jobbat på filmfestivalen i Venedig har allt växt. Sedan några år tillbaka finns en ny stor terminal på flygplatsen, men man kan fortfarande promenera från den gigantiska ankomsthallen till båtarna.
Filmstjärnorna blir hämtade med snabba motorbåtar och följs av paparazzi i egna snabba farkoster. Filmbolagschefer åker taxibåt, men det kostar ca 800 kronor.
Så vi andra åker flygbåten. Den är ungefär som en flygbuss, fast flytande.
Det tar ca 55 minuter att puttra över lagunen och medan jag ser siluetterna av Venedigs märkliga historiska byggnader far alla sorters båtar omkring mellan öarna.
Nu växer Lido fram vid horisonten. En smal ö, bara ett par hundra meter, men nästan två mil lång. Den ligger som en pir utanför själva Venedig och skyddar staden när hela havet stormar.
Nu ska jag dra bort väskorna till huset jag ska bo i och rusa iväg för att lösa ut min ackreditering så jag kommer in på filmerna i kväll.

På väg mot Venedig och nästan två veckor av filmer.
Förväntningarna är höga.
Venedig är en av de bästa festivalerna. Den bästa.
Både filmerna och stämningen. Inte samma branschhysteri som i Cannes, men lika många intressanta namn att intervjua. Lika många starka filmer, både från de man väntade sig storverk från och de man inte hade en aning om.
I Venedig kan också publiken köpa biljetter, precis som i Göteborg. Men nu ska jag vara nästan två veckor i Italien i sommarheta september. Inte i gråtgrå Göteborg i februari.
Jag gick upp 05.00 för att komma i tid till Arlanda och gryningsflyget mot Düsseldorff. Ett par timmars väntan innan anslutningen mot flygplatsen Marco Polo i Venedig.
Där tar man båten till stan. Jag ska inte till själva turist-Venedig utan till långsmala ön Lido där filmfestivalen spelar upp.
Och redan i kväll väntar första storfilmen.
”The Road”!
Med Viggo Mortensen!!
Efter Cormac McCarthys starka roman som listigt nog heter ”Vägen” på svenska.
Ahh… jag längtar redan in till biomörkret.