Till alla människor som idag haft turen att slippa träffa mig, köp er ingen Trisslott, er lyckliga 25,000kr/mån lott byttes ut mot  idag utan mig!
Jag har varit på så fruktansvärt dåligt humör. Jag har stört mig på allt och alla. Jag har visat mig från min absolut sämsta sida!
Jag har velat krypa ner under täcket och gråta hela dagen.
Jag har velat vara precis var som helst, bara inte i min egen kropp med mina egna tankar och funderingar.

Som jag skrev för någon vecka sedan, så har jag under en tid fått gå igenom saker från mina första minnen och upplevelser fram tills idag, vilket jag i framtiden tror kommer kunna ge mig nycklar till kunskap om mig själv. Men, NU, är det riktigt överjävligt ibland.

Sanningen är den, att mitt liv har kantats av ett humör utan gränser, varken åt det glada eller arga hållet.
Det har kantats utav 11 år och 2 månaders helvetisk skolgång, med en kraschad sådan som grädden på moset.
Mitt liv har i mångt och mycket bestått av ensamhet. Utav utfrysning. Och mobbning.
Jag har aldrig varit som alla andra flickor, jag har aldrig varit liten och söt och tyst och allt man förväntar sig av den stereotypa flickan.
Jag har varit fruktansvärt bestämd, jag har smällt i dörrar, jag har skrikit och gråtit. Det är nog så alla andra sett mig i alla fall. Sedan att jag många utav dessa gånger stått upp för deras sak, sagt ifrån för att just de inte skulle bli illa behandlade, det är nog ingenting de lade på minnet om mig.
När jag fick Hugo, vårt äldsta barn, kom så många utav de vuxna som varit med under min uppväxt och sa ”ojoj, hoppas att han inte ärver ditt humör…”, ”hoppas att han inte blir som du var när du var liten”, ”jag hoppas att du slipper att få en kopia av dig”. Så otaligt många gånger mina släktingar suttit och skrattat och berättat minnen om hur jag var som liten, vilken jobbig unge och vilka utbrott jag haft. Detta förde med sig att jag fick panik och hamnade i en djup depression, hur skulle jag kunna skydda ett litet barn, mitt egna kött och blod, från att bli som mig? Från ett liv likt mitt?

 

I höstas, efter att jag börjat reflektera lite över hur jag tröttnar på saker som jag just älskat att göra. Jag började störa mig på min innomboende stress som alltid gjort att jag inte ens klarar av att sitta still på toaletten, utan håller mig tills det bara är att knäppa upp brallorna, sätta sig på ringen och resa sig snabbt igen. Hur jag avbryter mig själv både i samtal men också i saker jag gör.
Jag kände att jag var så less på att inte kunna sitta och leka med mina barn utan att flyga iväg i tankarna, hela tiden.

Jag är livrädd för döden och är en otrolig hypokondriker. Jag tänkte att jag med säkerhet har en hjärntumör. Så jag samlade mod till mig och googlade några utav de ”symptom” jag lider av.
Jag förväntade mig sida upp och sida ner med svar om diverse tumörer och hur jag så sakta skulle tyna bort och dö från min familj.
Istället var det två helt andra, absolut inte förväntade ord det stod på alla sidor. ADD & ADHD.

Tanken var att jag skulle formulera om mina sökningsord, det skulle ju komma upp cancersymptom.
Men, bara av ren nyfikenhet och för kunskapens skull, klickade jag mig in på ett utav svaren innehållande just de orden. ADD/ADHD .

När jag läst klart var jag kallsvettig och kände mig alldeles konstig. Jag bytte ut sökorden mot adhd +add.
I någon timme satt jag helt fastfrusen, läste läste och bara läste. Om mig. Andra människors beskrivningar om deras liv som var formulerade precis som om jag satt och läste om mig. Mig själv i egen hög person.
Jag tog ett djupt andetag och kände att,  är det så enkelt? Har det alltid varit så här enkelt?

Efter detta har jag varit och träffat en läkare på vårdcentralen, fått remiss till Vuxenpsykiatriska öppenmottagningen, varit där på ett par samtal och i onsdags fått samtal därifrån att jag efter ett gemensamt beslut psykoterapeuter, psykologer och läkare emellan, hamnar på väntelista till utredning.

Jag blev så lycklig utav det samtalet. Först när jag vet vad det är för fel, eller inte fel, på mig, så kan jag börja arbeta med dom. Jag längtar verkligen och tycker att det är fruktansvärt jobbigt att stå i en lång kö, utan att veta mer än att det tar flera månader innan det är min tur.

Samtidigt har det fört med sig att jag reflekterar otroligt mycket över hurdant allt tett sig genom tiderna. En sådan dag har jag haft idag.
Jag vet så klart inte om jag lider av någon bokstavskombination, eller något psykiskt över huvud taget egentligen.
Kanske är det så att alla år av mobbning lett till hur jag agerat? kanske är det hurdant jag agerat (och sett ut) som lett till att jag mobbats?
Det är lite ”vad kom först, hönan eller ägget” funderingar över detta.
Svaret är dock inte det viktigaste, det är att jag ska få chansen att bearbeta allt jag gått igenom, få hjälp att dumpa alla extrakilon jag bär med mig i min ryggsäck.

Och en sak är jag helt övertygad om, det är att jag i slutändan kommer stå där med flaggan i topp och att jag nu ser fram emot denna resa.