Klickade mig in på Aftonbladet och kunde där läsa om 42-årige Keith Martin som nu är världens tyngsta, levande, man.
368 kilo.
Jag kan inte annat än att tycka att det är tragiskt. Tänk så illa vi människor kan behandla oss själva.

Tänk vad de olika val vi ställs inför påverkar oss. Alla olika mycket så klart.
Jag kan förstå att när man väger nästan 370 kilo, måste ha 18 assistenter för att sköta om en, en specialbil för att komma till sjukhus, och på egen hand gå ner mer än hälften av vikten innan man ens kan börja prata om en magsäcksoperation, saknar den där glöden för att gå ner vi vikt.
Jag menar, hinner man ens gå ner alla dessa kilon innan hjärtat klappar ihop och det är dags att lyfta på hatten. Jag förstår att man i det läget kan välja maten.

Men, någonstans måste väl den här Keith tänkt tanken ”banta eller äta tills jag dör”. Någon gång har ju denna Keith vägt 150 kilo och där inte haft en nästintill omöjlig väg nedåt. Han har vägt 200 kilo och även då haft en möjlighet att välja hur framtiden ska te sig.

När man ser det ur det här perspektivet, så är de nästan 30 kilo var vi tänkt att tappa, en piss i Missisippi.