Vilken natt!
Jag vaknade utav en grym smäll, det lät som om allt i hela lägenheten rasade.
Jag flög upp och möts av en avsvimmad Christian på köksgolvet. Får liv i honom. Han svimmar igen. Sedan vaknar han till ganska fort. Han sätter sig på en köksstol och jag får på toaletten.
Pang bom krasch!
Han har svimmat igen rätt över den upp och ned vända Ikea-pallen. Får honom ner på golvet. Han svimmar igen.

Ringer pappa och storlipar.
Ringer 112, för första gången i mitt liv.

Nu var ambulansen just här, och tog med sig Christian.
Fy fan.
Jag vill bara låta mina tårar spruta ut, men nu får man trolla fram mamma-styrkan. Sitter i soffan med en Hugo som vaknade av allt liv, kikar lite på Cars.

Helt plötsligt känns livet så fruktansvärt ensamt i den här lilla lilla staden.
Att ha sin allra närmaste familj nära är helt ovärderligt!