Fy farao vad liten man känner sig när det händer saker som i natt.
Christian som är nästan två meter lång och jag 30 cm kortare, jag har inte en chans att ta emot eller dämpa hans fall.
Helt jäkla maktlös!

Aldrig hade jag trott att jag skulle knappa in de siffrorna på telefonen…

Christian nedbäddad på golvet i väntan på ambulansen…

En och en halv timme senare kom ambulansen, satte nål och tog lite prover och sist tog de min man…kvar blev en massa sånt här…

Det kändes inget vidare att skicka iväg honom med ambulansen och sedan sitta hemma och inget veta.
På morgonkvisten kom han hem med taxi i alla fall. Influensan, blodtrycksfall.
Tack och lov! Bara influensan. Inga andra hemskheter som jag grubblat över hela natten.

Dagen  idag har därför, med all rätt, bara flutit på i ett sakta lunk och vi alla har försökt att vila så mycket vi kunnat.