Tack gode gud, eller för mig som inte är troende av något större slag, tack till mitt immunförsvar och min fantastiska kropp!

Nu har hela högen betat av influensan, och jag säger då det, vad är en förlossning i jämförelse med detta?!
Här gör vi ironi av karlar som jämför just dessa med samma slutsats som mig.
Hellre hade jag förlöst ungar hela natten mot lördag än att ligga med den dödsångest jag hade.
Handen på hjärtat, jag har A L D R I G mått så dåligt som jag gjort den gångna helgen.
Och nu, när jag blivit människa igen blir jag nästan religiös… jag som var så säker på att jag skulle dö. [Haha, ja HEJ HYPOKONDRIKER].

Cirkelträningen jag sett fram emot hela veckan var det bara att avboka och byta ut mot att knapra alvedon och ipren, shota lite hostmedicin och spraya en väldig massa nässpray.
Snarare all den träning jag tänkt att jag skulle svetta mig igenom denna ”lov”vecka, har ju bara varit att glömma på grund av all sjukdom.
Apropå träning så har vi tänkt höja växel och börja köra hårdare. Fler och längre träningspass.

Imorgon väntar vägning och jag är full av förväntan.
Christian och jag tog olika vägar under våra sjuktider, jag strikt med vägning och räkning av kcal och han raka motsatsen… Vad det ger för resultat på vågen imorgon ska bli spännande att se.

Nu tänkte jag återgå till soffan, lägga mig raklång och kräva massage av min andra hälft [efter att han skrattande och kläckte ut sig ”älskling.. du är f-ö-r-k-y-l-d” när jag yrade om att jag höll på att trilla av pinn så har han inget annat val än att göra allt jag ber om.. right?!]

Puss och god natt på er!

Vaknade tidigt som sjutton idag, kom på att jag bokat tvättstugan till 07 så det var ingen idé att somna om.
Traskade ner när det var dags, svor över att tvättmedlet i princip var slut.
Humöret steg dock en himla massa grader då jag kom upp igen och fick avnjuta min frukost som de senaste dagarna bestått utav banan, jordgubbar & arla’s lättyoghurt vanilj.
Fruktansvärt förbaskat gott!

Nu – tvättstuga.
Sen – promenad för att handla tvättmedel… Yes! Lite smygmotion: ))

Torsdag och  mitt ”lov” har gått alldeles för fort.
Man har ju inte lov på komvux i den bemärkelsen att skolan stannar upp och man kan lägga plugget åt sidan helt i en vecka.
Nej, nu heter det så tjusigt som hemstudier.
Nästa vecka har jag två prov, som jag i ärlighetens namn inte har en susning om hur jag ska fixa. Naturkunskap, kemi & svenska skrivning.
Så den här veckan var uppbokad av plugg.
Sedan kom detta. Sjuk man och sjukt barn+ andra barnet hemma.
Ingen god kombination med en sjuhelvetes massa skola att beta sig igenom.

Nåväl. Som Christian säger; Det löser sig sa han som sket i badkaret!

Lova som fått hålla sig inomhus hon också eftersom både Hugo och Christian är dåliga, tog jag idag med mig en sväng på stan. Mötte upp Alexandra och hennes kompis. Tog en fika och orkade inte med ett dugg av vad jag hade tänkt uträtta.

Träna skulle jag också vilja klämma in någonstans, men efter en spaning i kyl & frys så får jag istället röra fläsket mot affären. En rejäl storhandling är mer än behövligt!
Så får det bli, jag passar på medan barnen sover.

Hoppas ni mår bra!

Fy farao vad liten man känner sig när det händer saker som i natt.
Christian som är nästan två meter lång och jag 30 cm kortare, jag har inte en chans att ta emot eller dämpa hans fall.
Helt jäkla maktlös!

Aldrig hade jag trott att jag skulle knappa in de siffrorna på telefonen…

Christian nedbäddad på golvet i väntan på ambulansen…

En och en halv timme senare kom ambulansen, satte nål och tog lite prover och sist tog de min man…kvar blev en massa sånt här…

Det kändes inget vidare att skicka iväg honom med ambulansen och sedan sitta hemma och inget veta.
På morgonkvisten kom han hem med taxi i alla fall. Influensan, blodtrycksfall.
Tack och lov! Bara influensan. Inga andra hemskheter som jag grubblat över hela natten.

Dagen  idag har därför, med all rätt, bara flutit på i ett sakta lunk och vi alla har försökt att vila så mycket vi kunnat.

Vilken natt!
Jag vaknade utav en grym smäll, det lät som om allt i hela lägenheten rasade.
Jag flög upp och möts av en avsvimmad Christian på köksgolvet. Får liv i honom. Han svimmar igen. Sedan vaknar han till ganska fort. Han sätter sig på en köksstol och jag får på toaletten.
Pang bom krasch!
Han har svimmat igen rätt över den upp och ned vända Ikea-pallen. Får honom ner på golvet. Han svimmar igen.

Ringer pappa och storlipar.
Ringer 112, för första gången i mitt liv.

Nu var ambulansen just här, och tog med sig Christian.
Fy fan.
Jag vill bara låta mina tårar spruta ut, men nu får man trolla fram mamma-styrkan. Sitter i soffan med en Hugo som vaknade av allt liv, kikar lite på Cars.

Helt plötsligt känns livet så fruktansvärt ensamt i den här lilla lilla staden.
Att ha sin allra närmaste familj nära är helt ovärderligt!

Jag förstår inte, varför har jag kommit av mig med träningen den senaste veckan?
Nu när jag just varit iväg och rört på fläsket så mår jag ju så fantastiskt bra!

Hem kom jag dock till sjukstugan själv. Nu var det Christians tur. Feberfrossa.
Jahaja, peppar peppar, jag vill inte bli sjuk!

På tal om träning så bokade jag och Alex in cirkelträning till söndag kväll. Vi har pratat om att gå på  pass, men aldrig fått tummen ur att boka något.
Box är något annat jag vill testa, allt med dans i går tvärbort hos en helt taktsaknande klump som mig.

Nu ska jag dock hoppa bort till soffan och mumsa fruktsallad

Hittade dagen till ära ett paket med jordgubbar, formad till ett hjärta. Efter att ha tjyvsmakat så kan jag bara konstatera att det visst finns importerade jordgubbar som är riktigt söta och goda!

I maj har vi varit tillsammans i sju år.
Det har gått upp, gått ner, vi har älskar, vi har bråkat, vi har varit på väg åt varsitt håll, vi har pratat giftermål, gått på familjerådgivning och blivit förbannade på rådgivaren och kommit ännu närmre varandra.
Turerna har varit många. MEN, vi har alltid älskat varandra. Så in i bara den!

Nu är det bättre än någonsin och något slut finns inte med i våra framtidsplaner.

Under dessa sju år har jag fått blommor en gång. Jag fyllde 19 år och Christian kom upp till Stockholm i sin vita, skruttiga, gamla Renault19.
Med sig hade han den finaste bukett med röda rosor.

Idag helt oväntat, på alla hjärtans dag 2012, fick jag min andra bukett.
Åh vad jag älskar den här karln!

– hoppas att ni får en fantastisk dag, med lite extra kärlek.
Här skickar jag i alla fall en bamse-kram till er alla!

Klickade mig in på Aftonbladet och kunde där läsa om 42-årige Keith Martin som nu är världens tyngsta, levande, man.
368 kilo.
Jag kan inte annat än att tycka att det är tragiskt. Tänk så illa vi människor kan behandla oss själva.

Tänk vad de olika val vi ställs inför påverkar oss. Alla olika mycket så klart.
Jag kan förstå att när man väger nästan 370 kilo, måste ha 18 assistenter för att sköta om en, en specialbil för att komma till sjukhus, och på egen hand gå ner mer än hälften av vikten innan man ens kan börja prata om en magsäcksoperation, saknar den där glöden för att gå ner vi vikt.
Jag menar, hinner man ens gå ner alla dessa kilon innan hjärtat klappar ihop och det är dags att lyfta på hatten. Jag förstår att man i det läget kan välja maten.

Men, någonstans måste väl den här Keith tänkt tanken ”banta eller äta tills jag dör”. Någon gång har ju denna Keith vägt 150 kilo och där inte haft en nästintill omöjlig väg nedåt. Han har vägt 200 kilo och även då haft en möjlighet att välja hur framtiden ska te sig.

När man ser det ur det här perspektivet, så är de nästan 30 kilo var vi tänkt att tappa, en piss i Missisippi.

Hemma igen, och det är riktigt skönt.
I helgen kom vi helt av oss i allt, Hugo har legat i magsjuka och hela huset vändes upp och ner kändes det som. Vi andra verkar dock ha klarat oss, peppar peppar!

Frissan igår var precis som jag räknat med, riktigt riktigt mysigt. Och fin blev jag dessutom! Min tanke är att i ett par omgångar bli ljusare och ljusare och slutligen blond igen, vi tar det sakta men säkert för att inte förstöra håret helt.
Ny tid bokade jag in till mitt påsk”lov” som är vecka 14. Fram till dess ska här använda inpackning i håret varje gång jag tvättar det.

Innan, här syns väl högst upp vilken röd ton det var i mitt hår efter några kastanje-färgningar sedan oktober.

Sedärja, snyggBettan!

Resultat:

Så har en helg med sjukdom passerat, och nu är det äntligen måndag och om några timmar dags för min frisörtid. Gud så skönt!

I morse var ju tanken att vi skulle väga oss. Men så upptäckte vi att mammas och pappas våg inte fungerar och då får det helt enkelt bli vägning imorgon istället.
Den här veckan måste det ha hänt någonting, jag känner på mina byxor. Dessutom såg jag käkbenet på ett sätt jag inte gjort på länge här om dagen, det var liite mer framträdande under allt hull. Ja, se på sjutton, det går åt rätt håll!

Vi satt och pratade om det igår, vilken omställning vi faktiskt håller på med. Vi har inte längre någon abstinens efter pizza och godis, vi bakar inte chokladbollar varje dag -inte en enda gång sedan vi började i januari faktiskt, vi sitter inte och skakar efter något sött och fett och flottigt ifall vi inte har ätit något av den typen på länge. Det har försvunnit. Och det är så jäkla skönt!

Träningen känner vi att vi har halkat efter lite i, men den kommande veckan ska muskler och kondition få sig ett par omgångar. Vi har ju konstaterat förr att vi faktiskt mår så fruktansvärt mycket bättre då vi tränar, både psykiskt och fysiskt. Och det ger en liten extra kämpaglöd i viktkampen.

Nu är det dags att packa ihop här, kläder ska vikas ner i väskor, sängkläder ner till tvätten, städa upp efter oss och packa klart bilen så att det bara är att åka hem när jag är fin i håret.