Ingen uppdatering på snart en vecka, illa kan tyckas, det finns dock en anledning. Jag skrev ju att jag varit hos läkaren förra måndagen, på grund av förlamande trötthet.
Eftersom läkaren inte alls tog mig på allvar och uttryckte sig med att ”vadå, har du inte ens städerska? det har ju till och med jag” då jag sa att jag inte orkar bidra det minsta med någonting hemma och Christian får ta hela lasset med allt och att vår hem därför förfaller, så försökte jag skaka av mig tröttheten.
Tränade på tisdagen och tänkte att det kanske var starten på en depression. Och att den trenden skulle gå att brytas.
På tisdagen var jag pigg som sjutton, efter träningen. Sedan kraschade allt.
Jag ska vara helt ärlig. Jag har inte vägt maten en enda gång förra veckan, vi har ätit hämtmat och till och med godis.

Säger jag att jag är trött är det ingen som tar mig på allvar. Liksom jag skulle tänka ”ryck upp dig” och ”det är så när man är småbarnsförälder”, tänker säkert de allra flesta om mig nu.
Till saken hör dock att jag varit mamma, på dagen idag fyra år. Haft vakna nätter månader i sträck men A L D R I G upplevt denna oerhörda trötthet.
Det här är en handikappande trötthet. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte prata, jag orkar inte laga mat.
Bara att gå från toaletten till sängen, gör mig darrig, anfådd och gråtfärdigt.
Jo det är så sant. Jag lipade till och med i helgen bara av anledning att jag är SÅ trött.

Nu blir det därför ett nytt försök på vårdcentralen.
Håll tummarna för att de tar sig en titt på mig!