Efter en vecka av lunginflammation, en vecka dessförinnan av extrem trötthet, med andra ord efter sjukt många och långa timmar parkerad i soffan ser vårt vardagsrum (okey, hela vårt hem) ut som hej kom och hjälp mig!
Allt ansvar för hem, barn, mat, hämtning och lämning har vilat på hans axlar. Och som han har slitit, min underbara karl! Städningen har jag dock inte tyckt att han behövt prioritera som  mest, hellre att barnen får den uppmärksamhet de behöver så är väl lite leksaker på golven och någon hög med dammtussar väl ändå lite ska samma?
Ja så tänker vi i alla fall.
OCH så har det blivit.

All heder åt alla ensamstående som har det som vi haft det i ett par veckor, varje dag. Året runt!

Nu är jag dock människa igen. Och med det ska vårt hem bli ett hem igen!

…kanske ska jag även ta tummen ur det berömda hålet och hänga upp våra gardiner som blivit liggande sedan vi fick tapetserat?