Det här blir ett tungt inlägg att skriva, ur flera aspekter.
Dels för att jag verkligen trodde på det här, livet var fantastiskt när allt drog igång och detta skulle bli en otroligt rolig utmaning.
Dels för att jag hatar att ge upp.
Och dels för att jag håller på att bli galen på hur livet tett sig.

I höstas när den här ”Viktresan” började diskuteras och planeras hoppade vi runt på små rosa moln, livet var som för de flesta andra.
Sedan efter nyår så drog vi igång, samtidigt sade jag med en stor klump i magen upp mig från mitt jobb för att istället viga min tid åt att studera upp mina obefintliga gymnasiebetyg.
Att börja läsa på komvux var något som jag länge längtat efter, och det var med förväntansfulla fjärilar i magen jag tog mig till skolan på uppropsdagen. Jag träffade underbara klasskamrater och fantastiska lärare.
Allt var lite sådär nykärt ni vet?
Samtidigt började det minskade kcal intaget märkas på kläderna, vi köpte träningskort på – vad jag skulle vilja kalla världens bästa gym! – och det gick verkligen bättre än vi hade vågat hoppas.
Där någonstans, var det dags att ta ett steg ner från de där härligt fluffiga molnen.
Jag hade då varit på utvärderingssamtal angående huruvida jag skulle genomgå en ADHD-utredning eller ej, och fått mig en plats i, vad som skulle visa sig vara; en evighetslång kö.
Jag hade börjat halka efter i skolan. Jag insåg plötsligt varför jag aldrig passat in i de stereotypa modellerna utav hur flickor ska vara i skolan. Jag har myror i rumpan, jag kan inte sitta still, jag kan inte för någonting i världen koncentrera mig på vad läraren vid tavlan pratar om, och så vidare och så vidare.
Sedan kom frågorna, varför har ingen reagerat tidigare?

Hur som helst, tankar, frågor och en övergrubblande hjärna tillsammans med andra tråkigheter i livet har tagit mig allt längre ifrån de tidigare nämna moln.

Det jag vill säga är, det går inte att sy ihop någonting om det inte finns någon tråd i symaskinen.
Så känns det just nu, om jag inte har orken eller viljan att just nu ta mig dit jag vill med vikten, då går det inte.
En sådan sak kan man jag endast genomföra då huvudet är med mig. Och just nu är den delen extremt frånvarande.

Jag känner mig själv, och jag är säker på att jag kommer att nå mina mål. Dock blev vägen dit just nu fylld av alldeles för många och jobbiga hinder, som jag måste lösa innan jag hoppar på tåget igen.
Först och främst måste jag få huvudet att gå åt samma håll som resten av kroppen, se till att livet blir sådär skönt igen.
För vad gör det att min kroppshydda är aningen större ett litet tag till, bara jag får må bra och njuta av livet, fullt ut?

Jag önskar er som följt oss, er som bara kikat in  någon gång, och precis alla andra en helt fantastisk vår och sommar!

Enorm värme och kärlek // Mikaela & Christian