Det här blir ett tungt inlägg att skriva, ur flera aspekter.
Dels för att jag verkligen trodde på det här, livet var fantastiskt när allt drog igång och detta skulle bli en otroligt rolig utmaning.
Dels för att jag hatar att ge upp.
Och dels för att jag håller på att bli galen på hur livet tett sig.

I höstas när den här ”Viktresan” började diskuteras och planeras hoppade vi runt på små rosa moln, livet var som för de flesta andra.
Sedan efter nyår så drog vi igång, samtidigt sade jag med en stor klump i magen upp mig från mitt jobb för att istället viga min tid åt att studera upp mina obefintliga gymnasiebetyg.
Att börja läsa på komvux var något som jag länge längtat efter, och det var med förväntansfulla fjärilar i magen jag tog mig till skolan på uppropsdagen. Jag träffade underbara klasskamrater och fantastiska lärare.
Allt var lite sådär nykärt ni vet?
Samtidigt började det minskade kcal intaget märkas på kläderna, vi köpte träningskort på – vad jag skulle vilja kalla världens bästa gym! – och det gick verkligen bättre än vi hade vågat hoppas.
Där någonstans, var det dags att ta ett steg ner från de där härligt fluffiga molnen.
Jag hade då varit på utvärderingssamtal angående huruvida jag skulle genomgå en ADHD-utredning eller ej, och fått mig en plats i, vad som skulle visa sig vara; en evighetslång kö.
Jag hade börjat halka efter i skolan. Jag insåg plötsligt varför jag aldrig passat in i de stereotypa modellerna utav hur flickor ska vara i skolan. Jag har myror i rumpan, jag kan inte sitta still, jag kan inte för någonting i världen koncentrera mig på vad läraren vid tavlan pratar om, och så vidare och så vidare.
Sedan kom frågorna, varför har ingen reagerat tidigare?

Hur som helst, tankar, frågor och en övergrubblande hjärna tillsammans med andra tråkigheter i livet har tagit mig allt längre ifrån de tidigare nämna moln.

Det jag vill säga är, det går inte att sy ihop någonting om det inte finns någon tråd i symaskinen.
Så känns det just nu, om jag inte har orken eller viljan att just nu ta mig dit jag vill med vikten, då går det inte.
En sådan sak kan man jag endast genomföra då huvudet är med mig. Och just nu är den delen extremt frånvarande.

Jag känner mig själv, och jag är säker på att jag kommer att nå mina mål. Dock blev vägen dit just nu fylld av alldeles för många och jobbiga hinder, som jag måste lösa innan jag hoppar på tåget igen.
Först och främst måste jag få huvudet att gå åt samma håll som resten av kroppen, se till att livet blir sådär skönt igen.
För vad gör det att min kroppshydda är aningen större ett litet tag till, bara jag får må bra och njuta av livet, fullt ut?

Jag önskar er som följt oss, er som bara kikat in  någon gång, och precis alla andra en helt fantastisk vår och sommar!

Enorm värme och kärlek // Mikaela & Christian

Fyfarao! En riktigt dålig dag. Ett humör surt som faen och varken ork eller lust till någonting!

Jag har en obehaglig känsla i kroppen, som en sjuk stress över allt vad vikt och kroppsform innebär.
Det är så oerhört tråkigt, vi gör det här får VÅR skull. Men när det blir tävling om det, då kommer stressen.
Sådana saker har alltid bitit på mig förut, jag kan inte vara sämre, har jag tänkt.
Men den här gången känner jag att jag absolut inte fungerar så. Eller så är det bara så att det är just ämnet det handlar om,
vikt, som är ett relativt känsligt ämna för mig, som gör att jag känner för att skita i allt?
Det gör mig galet frustrerad och jag blir som en tjurig treåring och får istället lust att stänga in mig i skafferiet och
proppa i mig så mycket skit jag kan – bara för att göra tvärt om och bli riktigt fet istället! …och ta tag i det när den andra personen
nått mitt  sitt mål istället.

Nu är det slutgnällt här! Tur att jag har Christian att luta mig mot.. Jag känner att han kommer få bli den som kommer få ta del utav alla mina bitterheter ikväll!

Puss&Kram

Ja hur gick det här till då?
Tack pappa! Sjukt bra träningspass idag.
Ett extra nu på kvällen med Alexandra, visserligen ett uruselt. Men vi hade trevligt!
Och så lite promenad. Frågan är om jag ska ta och äta upp lite av dessa, eller bara låta dem vara?

Fyy!
Idag är jag egentligen inte på humör för någonting annat än att dra täcket över huvudet och somna om.
Jag hade just parkerat mig i soffan under mitt fluffiga duntäcke och skulle just till att slå ihop mina blå när telefonen ringde. Pappa.
Och med enkel dagispsykologi – Jag visste att du inte skulle orka-, fick han mig att kasta på mig träningskläder och alldeles strax ska jag kasta mig på cykeln och trampa iväg till Xforce i alla fall.
Fan för honom känner jag just nu! haha jag har ingen ork! Menmen, han kan hur som helst inte få rätt! Så mot lite träning då!

Minns ni för en herrans massa år sedan glassen Solero Shots? Det var gröna kulor med smak av lime. Skitäckliga tyckte jag.
Därför var jag galet skeptisk när Hugo i helgen bestämt skulle ha Calippo Shots.
Jag fick backa, kulorna var sjukt goda OCH en hel förpackning ger endast 25 Kcal! Förstå hur lite det är? Man skulle kunna trycka i sig 13 stycken till frukost!
Nu är inte det min plan, däremot ett himla bra alternativ till varma sommardagar!: ))

Vilken dag! Började med en promenad till och från dagis, sedan åkte jag och Alexballex till Xforce och tränade.
Efter gårdagens totalt misslyckade pass som i princip bestod utav att byta maskiner, så gjorde vi idag det jag skulle tro var vårt bästa gemensamma!
I våra mått mätta bra med kondition, hon slog sina rekord på både Crosstrainer och sittcykel(heter?), och sedan gick vi hela varvet med deras egna negativa träningsmaskiner.
En sak är ju bara att konstatera, jag har noll styrka i mina armar. Jag är så fruktansvärt svag så det är inte klokt! Mina ben däremot blir jag lite förvånad över? Eller, med tanke på vilken brullepudding de ständigt får knata omkring med så kanske det inte är jätte konstigt. Men 170kg LÄTT i benpressmaskin?

Nu får fröken dock lyfta på rumpan igen för herrDammsugare skall plockas fram, och tyvärr sköter han ju sig inte på egen hand!

DET GÅR BRA NU!!!!
Ja det vill jag ju lova, jag smygvägde mig nu på morgonen. Egentligen har vi tänkt att skita i själva vägningarna, men jag var tvungen och se ifall något händer.
Och visst, -1,8 kg sedan i SÖNDAGS?! Är det ens möjligt?

Idag blir det träning igen, lite extra peppad efter vägningen. Först blir det lite löpband och crosstrainer på förmiddagen vilket är planerat sedan igår. Och nu
så upptäckte jag att det är ett pass med Dynamic Yoga i kväll, något jag och Alexandra tjattrat länge om att gå på nu. Så kanske slår vi slag i saken idag?

Vi får se helt enkelt. Nu ska jag däremot ta en lång och skön dusch innan det är dags att göra oss klara och knata iväg till dagis i snön! Pjuh!

I alla år så har jag undrat, vad är detta?! Ser ut som rostiga metallbitar, ligger lite här och var på gatorna… Någon som har svar på detta?!

Träning blev det. Ingen längre stund i och för sig. Men vi tog en promenad både dit och hem. Helt okej ändå!:)

Hej och hå, jag känner mig som världens stenåldersmänniska!
Vår bil gick sönder helt och hållet för ett par veckor sedan, jag har tappat bort min nyckel och här om dagen hittade jag vår dotter lekandes vid kanten av badkaret, och på botten av detta fyllda kar – min mobil! Hejhej! Hemtelefonen har inte blivit brukad så väl som den är nu sedan jag var 14 år och hade kontantkort!
Så dagen har bestått utav att leta jävel efter diverse papper som försäkringsbolaget behövde ha för att jag ska kunna få ut en ny därigenom. Den fantastiska ordning vi hade på våra papper i Stockholm är helt borta efter två flyttar!

Nåväl.
Det går sjukt bra med maten, nästan så att det är svårt att få i mig allt jag behöver. Här talar vi lyxproblem!
Träna gjorde jag igår, där är jag dock riktigt risig! Jag vill verkligen få upp min kondition igen, men herrejävlar vad jobbigt det är! Att jag dessutom tappat allt vad jävlaranamma heter gör inte saken bättre.
Vi hattar runt och den mesta motionen vi får är väl när vi springer mellan olika maskiner;) Nya tag idag dock, och då ska här svettas!

Innan det är dags att knalla iväg till Xforce blir det dock att fixa middag till familjen: )