I maj har vi varit tillsammans i sju år.
Det har gått upp, gått ner, vi har älskar, vi har bråkat, vi har varit på väg åt varsitt håll, vi har pratat giftermål, gått på familjerådgivning och blivit förbannade på rådgivaren och kommit ännu närmre varandra.
Turerna har varit många. MEN, vi har alltid älskat varandra. Så in i bara den!

Nu är det bättre än någonsin och något slut finns inte med i våra framtidsplaner.

Under dessa sju år har jag fått blommor en gång. Jag fyllde 19 år och Christian kom upp till Stockholm i sin vita, skruttiga, gamla Renault19.
Med sig hade han den finaste bukett med röda rosor.

Idag helt oväntat, på alla hjärtans dag 2012, fick jag min andra bukett.
Åh vad jag älskar den här karln!

– hoppas att ni får en fantastisk dag, med lite extra kärlek.
Här skickar jag i alla fall en bamse-kram till er alla!

Klickade mig in på Aftonbladet och kunde där läsa om 42-årige Keith Martin som nu är världens tyngsta, levande, man.
368 kilo.
Jag kan inte annat än att tycka att det är tragiskt. Tänk så illa vi människor kan behandla oss själva.

Tänk vad de olika val vi ställs inför påverkar oss. Alla olika mycket så klart.
Jag kan förstå att när man väger nästan 370 kilo, måste ha 18 assistenter för att sköta om en, en specialbil för att komma till sjukhus, och på egen hand gå ner mer än hälften av vikten innan man ens kan börja prata om en magsäcksoperation, saknar den där glöden för att gå ner vi vikt.
Jag menar, hinner man ens gå ner alla dessa kilon innan hjärtat klappar ihop och det är dags att lyfta på hatten. Jag förstår att man i det läget kan välja maten.

Men, någonstans måste väl den här Keith tänkt tanken ”banta eller äta tills jag dör”. Någon gång har ju denna Keith vägt 150 kilo och där inte haft en nästintill omöjlig väg nedåt. Han har vägt 200 kilo och även då haft en möjlighet att välja hur framtiden ska te sig.

När man ser det ur det här perspektivet, så är de nästan 30 kilo var vi tänkt att tappa, en piss i Missisippi.

Hemma igen, och det är riktigt skönt.
I helgen kom vi helt av oss i allt, Hugo har legat i magsjuka och hela huset vändes upp och ner kändes det som. Vi andra verkar dock ha klarat oss, peppar peppar!

Frissan igår var precis som jag räknat med, riktigt riktigt mysigt. Och fin blev jag dessutom! Min tanke är att i ett par omgångar bli ljusare och ljusare och slutligen blond igen, vi tar det sakta men säkert för att inte förstöra håret helt.
Ny tid bokade jag in till mitt påsk”lov” som är vecka 14. Fram till dess ska här använda inpackning i håret varje gång jag tvättar det.

Innan, här syns väl högst upp vilken röd ton det var i mitt hår efter några kastanje-färgningar sedan oktober.

Sedärja, snyggBettan!

Resultat:

Så har en helg med sjukdom passerat, och nu är det äntligen måndag och om några timmar dags för min frisörtid. Gud så skönt!

I morse var ju tanken att vi skulle väga oss. Men så upptäckte vi att mammas och pappas våg inte fungerar och då får det helt enkelt bli vägning imorgon istället.
Den här veckan måste det ha hänt någonting, jag känner på mina byxor. Dessutom såg jag käkbenet på ett sätt jag inte gjort på länge här om dagen, det var liite mer framträdande under allt hull. Ja, se på sjutton, det går åt rätt håll!

Vi satt och pratade om det igår, vilken omställning vi faktiskt håller på med. Vi har inte längre någon abstinens efter pizza och godis, vi bakar inte chokladbollar varje dag -inte en enda gång sedan vi började i januari faktiskt, vi sitter inte och skakar efter något sött och fett och flottigt ifall vi inte har ätit något av den typen på länge. Det har försvunnit. Och det är så jäkla skönt!

Träningen känner vi att vi har halkat efter lite i, men den kommande veckan ska muskler och kondition få sig ett par omgångar. Vi har ju konstaterat förr att vi faktiskt mår så fruktansvärt mycket bättre då vi tränar, både psykiskt och fysiskt. Och det ger en liten extra kämpaglöd i viktkampen.

Nu är det dags att packa ihop här, kläder ska vikas ner i väskor, sängkläder ner till tvätten, städa upp efter oss och packa klart bilen så att det bara är att åka hem när jag är fin i håret.

Till alla människor som idag haft turen att slippa träffa mig, köp er ingen Trisslott, er lyckliga 25,000kr/mån lott byttes ut mot  idag utan mig!
Jag har varit på så fruktansvärt dåligt humör. Jag har stört mig på allt och alla. Jag har visat mig från min absolut sämsta sida!
Jag har velat krypa ner under täcket och gråta hela dagen.
Jag har velat vara precis var som helst, bara inte i min egen kropp med mina egna tankar och funderingar.

Som jag skrev för någon vecka sedan, så har jag under en tid fått gå igenom saker från mina första minnen och upplevelser fram tills idag, vilket jag i framtiden tror kommer kunna ge mig nycklar till kunskap om mig själv. Men, NU, är det riktigt överjävligt ibland.

Sanningen är den, att mitt liv har kantats av ett humör utan gränser, varken åt det glada eller arga hållet.
Det har kantats utav 11 år och 2 månaders helvetisk skolgång, med en kraschad sådan som grädden på moset.
Mitt liv har i mångt och mycket bestått av ensamhet. Utav utfrysning. Och mobbning.
Jag har aldrig varit som alla andra flickor, jag har aldrig varit liten och söt och tyst och allt man förväntar sig av den stereotypa flickan.
Jag har varit fruktansvärt bestämd, jag har smällt i dörrar, jag har skrikit och gråtit. Det är nog så alla andra sett mig i alla fall. Sedan att jag många utav dessa gånger stått upp för deras sak, sagt ifrån för att just de inte skulle bli illa behandlade, det är nog ingenting de lade på minnet om mig.
När jag fick Hugo, vårt äldsta barn, kom så många utav de vuxna som varit med under min uppväxt och sa ”ojoj, hoppas att han inte ärver ditt humör…”, ”hoppas att han inte blir som du var när du var liten”, ”jag hoppas att du slipper att få en kopia av dig”. Så otaligt många gånger mina släktingar suttit och skrattat och berättat minnen om hur jag var som liten, vilken jobbig unge och vilka utbrott jag haft. Detta förde med sig att jag fick panik och hamnade i en djup depression, hur skulle jag kunna skydda ett litet barn, mitt egna kött och blod, från att bli som mig? Från ett liv likt mitt?

I höstas, efter att jag börjat reflektera lite över hur jag tröttnar på saker som jag just älskat att göra. Jag började störa mig på min innomboende stress som alltid gjort att jag inte ens klarar av att sitta still på toaletten, utan håller mig tills det bara är att knäppa upp brallorna, sätta sig på ringen och resa sig snabbt igen. Hur jag avbryter mig själv både i samtal men också i saker jag gör.
Jag kände att jag var så less på att inte kunna sitta och leka med mina barn utan att flyga iväg i tankarna, hela tiden.

Jag är livrädd för döden och är en otrolig hypokondriker. Jag tänkte att jag med säkerhet har en hjärntumör. Så jag samlade mod till mig och googlade några utav de ”symptom” jag lider av.
Jag förväntade mig sida upp och sida ner med svar om diverse tumörer och hur jag så sakta skulle tyna bort och dö från min familj.
Istället var det två helt andra, absolut inte förväntade ord det stod på alla sidor. ADD & ADHD.

Tanken var att jag skulle formulera om mina sökningsord, det skulle ju komma upp cancersymptom.
Men, bara av ren nyfikenhet och för kunskapens skull, klickade jag mig in på ett utav svaren innehållande just de orden. ADD/ADHD .

När jag läst klart var jag kallsvettig och kände mig alldeles konstig. Jag bytte ut sökorden mot adhd +add.
I någon timme satt jag helt fastfrusen, läste läste och bara läste. Om mig. Andra människors beskrivningar om deras liv som var formulerade precis som om jag satt och läste om mig. Mig själv i egen hög person.
Jag tog ett djupt andetag och kände att,  är det så enkelt? Har det alltid varit så här enkelt?

Efter detta har jag varit och träffat en läkare på vårdcentralen, fått remiss till Vuxenpsykiatriska öppenmottagningen, varit där på ett par samtal och i onsdags fått samtal därifrån att jag efter ett gemensamt beslut psykoterapeuter, psykologer och läkare emellan, hamnar på väntelista till utredning.

Jag blev så lycklig utav det samtalet. Först när jag vet vad det är för fel, eller inte fel, på mig, så kan jag börja arbeta med dom. Jag längtar verkligen och tycker att det är fruktansvärt jobbigt att stå i en lång kö, utan att veta mer än att det tar flera månader innan det är min tur.

Samtidigt har det fört med sig att jag reflekterar otroligt mycket över hurdant allt tett sig genom tiderna. En sådan dag har jag haft idag.
Jag vet så klart inte om jag lider av någon bokstavskombination, eller något psykiskt över huvud taget egentligen.
Kanske är det så att alla år av mobbning lett till hur jag agerat? kanske är det hurdant jag agerat (och sett ut) som lett till att jag mobbats?
Det är lite ”vad kom först, hönan eller ägget” funderingar över detta.
Svaret är dock inte det viktigaste, det är att jag ska få chansen att bearbeta allt jag gått igenom, få hjälp att dumpa alla extrakilon jag bär med mig i min ryggsäck.

Och en sak är jag helt övertygad om, det är att jag i slutändan kommer stå där med flaggan i topp och att jag nu ser fram emot denna resa.

Hos mor och far. Ord kan inte beskriva hur skönt det är.
Vi kom hit till en värmande eld i braskaminen och det är väl bara för rogivande? Jag bestämde mig för att om vi någonsin köper oss ett hus, då är någon typ av braskamin ett måste! Tur att jag tänkt dela livet med herr.Händig som i veckan jobbat med att koppla in just sådana.

När vi landat i soffan allihopa upptäcktes att allt i blöjväg var slut, och jag fick pallra mig iväg för att införskaffa detta.
Det finns en Hemköps butik någon kilometer bort och den är det givna valet för sådana här små-handlingar.
Först fick jag springa runt ett par varv för att hitta blöjavdelningen, och när jag väl hittade den dök nästa problem upp:

Jag är 164,5 (tro mig att den där inga 0,5cm är viktig!) cm lång och trodde inte mina ögon när jag såg att blöjorna låg staplade på varandra högst upp!

Hur jag än sträckte på mig, stod på tå, hoppade så fick jag inte ner ett enda paket. På bilden här så står jag på tå, och ja ni ser… inte ens i närheten!
Tillslut såg jag ett gäng toalettborstar uppradade på en hylla – i normal nivå, som jag genast slet åt mig en utav och lyckades då kroka fast skaftet i blöjhandtaget för att sedan få bägge paketen, rätt i skallen. KATCHIING!

Puss & god natt

Jag inser nu att inlägg som jag skrev igår aldrig blev postade.
Hur som haver, jag var och tränade direkt efter skolan igår. Körde X-force negativa träningsmaskiner, och efteråt var hela jag som en(ett?) svajande spagetti. Armarna speciellt. Då jag skulle ställa upp den rena disken på sina platser var jag flera gånger på väg att tappa tallrikar i golvet för att jag var så slut! Och jag säger bara att om jag då anade hur dagen i dag skulle bli, så var jag det ingenting jämfört med dagens fakta.
Jag har träningsvärk som f*n! Jag var på väg att, som varje morgon, fixa håret, men direkt överarmen började närma sig axelhöjd gav jag upp.
Så, jag vet att jag lever! Helt fantastiskt, för nu är det dessutom HELG och jag ska få leva all min tid tillsammans med mina allra käraste.
I eftermiddag blir det Stockholm!

Puss på er!

HA HA HA HA! här tänkte jag bjuda på ett kort med en puss till er… resultatet som dök upp på kamerans display fick mig att halvt skratta ihjäl mig och resulterade i att min allra seriösa sida dök upp:

TREVLIG HELG!

Men! Vår matvåg strejkar och vill ha nya batterier.
Har vi nya batterier?
Nej, klart inte!
Typiskt.

En gravids OCH tjockis byxors bästa vän. Hårsnodden.

Se där ja, det går om man vill;)

Vet ni vad det värsta är?
Det är att jag på fullaste allvar, efter att i alla år fått höra det av alla andra, tyckte att jag var fruktansvärt fet på dessa bilder.
Att jag önskade så in i helvete att jag skulle bli ”smal”, att jag så många gånger, i så många perioder slutat att äta. Och kräkts.

Jag önskar att jag i nutid hade kunnat få komma och hälsa på mig i dåtid och förklara hur livet låg till.
Förbannade mobbning vad du ställt till med!