Int… er… vall… er! Fruktansvärda och ljuvliga på en och samma gång…

Min plan var att beta av pass 1 på löparprogrammet (se tidigare inlägg) men så insåg jag att min pulsklocka lagt av och att jag inte mätt upp några sträckor. Så jag tänkte om.

Väl ute möttes jag av regn (bästa löparvädret) och jag kände för att testa benen och flåset ordentligt. I backar. Det ryktas ju om att det är en del sådana i Lidingöloppet.

Jag improviserade ihop ett gäng intervaller i närmaste park, som har två branta och lagom långa backar. Maxade på vägen upp, gjorde 10 djupa benböj med raka armar på toppen, lunkade ner och sedan upp för nästa backe. På tionde vändan, när blodsmaken precis slagit till, hör jag glada påhejjningar från två andra löpare. Det är fantastiskt vad ett par peppande ord från främmande människor kan göra för motivationen. Tack goa ni!

Hundra benböj kommer att kännas i morgon. Men det enda jag känner nu är löparlycka!

Rumpstretch – ja, tack!