Ibland är vägen hem väldigt lång.

Åtta kilometer i motvind med ben sega som sirap är inte kul.

Hjärnan var laddad för ett riktigt långpass men när jag började springa hände det något. Eller det hände snarare ingenting. För få timmar på sömnkontot, pockande hunger (extremt olägligt att då springa förbi Nyfiken Gul som doftar nygrillat kött över hela söder) och stumma vader är ingen lyckad kombination.

Nu tänker jag vila från löpningen några dagar, eller i alla fall tills jag inhandlat nya skor.