170 är en vacker siffra. Där hamnar jag som allra oftast.

183 är förslösande för endorfinerna, aningen smärtsamt men känslan efteråt gör det värt det.  

150-160 ska jag helst infinna mig på ungefär en gång i veckan i cirka 90 minuter. Det känns segt, men jag vet att det kommer löna sig.

Ja, jag har blivit en siffernörd.

Jag köpte en ny pulsklocka i våras och har på kuppen blivit en trafikfara eftersom jag kollar mer på armen än på vägen. Men det är så fantastiskt intressant. Jag stämmer av hela tiden. Checkar så att jag ligger på rätt puls för den runda jag tänkt mig. Eller kollar vad som händer om jag pressar mig själv. Hur ben och lungor svarar. Försöker föreviga känslan i kroppen när jag ligger inom en viss zon. Och så vidare.

Lite smågalet kanske, men jag upplever att det inte är lika jobbigt att maxa när klockan styr. Det blir som att hjärnan mest registrerar siffror. Ja, till en viss gräns förstås.