Efter regn kommer, om inte solsken, så i alla fall fantastisk frisk luft att ventilera lungorna med.

Ett par droppar gör ingenting, snarare tvärtom, men när det forsar från taken och åskan går har inte jag lust att springa. Men jag väntade ut regnet och stack ut så fort det slutade. Hemma 55 minuter senare och då öppnar sig himlen igen. Snacka om tajming.

Rundan då? Jo, den kändes riktigt bra, benen var pigga och fötterna överraskande glada. Söder runt i ett lugnt tempo som ordinerat. Helst ska jag vara ute i 90 minuter under de här lågintensiva passen. Hur det ska gå till det vete tusan. Får jag inte pressa fram lite blodsmak under en timme blir jag uttråkad. Jag ska försöka förlänga tiden för varje gång nu framöver så vem vet, jag kanske kan börja gilla det. Men någon marathonlöpare lär jag dock aldrig bli.