Jag har vilat i ett par dagar, från det mesta.

Midsommarhelgen slutade i tragedi. Inte för mig, men för någon annan. Jag blev bara vittne till ännu en svart dag i trafiken.

Men livet går vidare. Även om det är just det som känns så orättvist. Mitt gör det, men någon annans gör det inte.

Livet är så otroligt skört. Vi säger ofta att vi ska ta vara på varje dag, men hur många gör det egentligen? Dagarna rasar förbi och ibland tar vi oss tid och njuter av det vi har. Jag försöker bli bättre på det. Mer nu än någonsin.

Träningsmässigt ligger jag också efter. De senaste dagarna har jag enbart tagit långa promenader, i tystnad för att sollra bland tankar, eller med Sommarpratarna i lurarna. Har ni inte lyssnat på Mark Levengood så gör det snarast. Hans berättelser är fantastiska.

Men i kväll springer vi igen, eller hur?