Under de senaste löparrundorna har jag haft sällskap av min kille. Hans ben är ett par decimeter längre än mina och jag får ta ungefär två kliv när han tar ett. Så tempot har varit aningen högre än det jag vanligtvis håller, för jag vägrar låta honom sakta ner eller springa ifrån mig. Aningen frustrerande men nyttigt för både psyke och flås.

I dag stack jag däremot ut ensam och tog mig an min lättaste runda på sex kilometer. Jag trodde att värmen skulle ställa till det, men tiden kunde ha blivit riktigt bra – om jag inte hade tajmat en broöppning. 

Jag ska i alla fall se till att få jaga sambon oftare framöver!

Ett dopp efteråt var lockande. Men näckar gör jag inte, i alla fall inte i Stockholm.